Kan människor och djur leva i fred?
”Jag [tyckte] att jag var som vid paradisets port: här litade människor och djur på varandra.” Så beskrev Joy Adamson sina känslor, när hon satt vid Ura River i Kenya och såg hur mängder av fåglar och vilda djur kom ner till floden för att dricka. Ett fascinerande inslag i denna fridfulla scen var det djur som satt bredvid henne — en fullvuxen lejoninna!
Var det något särskilt med denna speciella lejonhona, Elsa, som miljoner människor har lärt känna genom boken Född fri, skriven av Joy Adamson? Nej, hon var en helt vanlig lejoninna. Det som gjorde henne annorlunda var att hon hade lärt sig att leva i fred med människor.
När man längre fram spelade in filmen ”Född fri”, användes ett antal tama lejonhonor för att gestalta Elsa. En av dem hette Mara. Hon var en smula misstänksam först, men sedan blev hon mycket efterhängsen och ville inte släppa sina nya mänskliga vänner ur sikte. För att lugna henne satte Joys man, George Adamson, upp sitt tält tätt intill Maras inhägnad. Till sist flyttade han in tältet innanför inhägnaden! ”De tre närmaste månaderna”, skriver han i sin bok Bwana Game, ”sov hon hela tiden där inne [i mitt tält], vanligtvis utsträckt på golvet bredvid min säng och ibland i den. ... Hon gav mig aldrig anledning att frukta för min personliga säkerhet.”
”En av våra älsklingslekar”, skrev George Adamson, ”var när jag låg utsträckt på marken gömd bakom en grästuva. Mara brukade då smyga sig fram mot mig med stor försiktighet, med buken nära marken på bästa lejonmanér, och sedan göra en blixtsnabb slutspurt och landa på min rygg. Hon hade alltid full kontroll över sina skräckinjagande tassar och gjorde mig aldrig illa.”
En annan lejoninna som spelade Elsa var Girl. När filmen var färdig återvände Girl till vildmarken, där hon parade sig och fick två ungar. Två av George Adamsons vänner lyckades lokalisera hennes lya. Adamson skrev: ”Med den mest anmärkningsvärda tillit och godmodighet lät Girl de två männen, som tog en avsevärd risk, komma så nära som ett par fot från födelseplatsen. ... Girls beteende var så mycket mer anmärkningsvärt som ... [en av männen] var så gott som obekant för henne.” Vad Adamson beträffar lät Girl honom till och med vidröra ungarna, medan däremot andra lejon jagades på flykten.
Att tämja ett argsint lejon
Lejonens temperament och egenskaper varierar från djur till djur. Samtidigt som Joy Adamson födde upp Elsa, gjorde viltvårdaren Norman Carr detsamma med två unga lejonhanar i Nord-Rhodesia (nu Zambia). En av lejonungarna, Big Boy, var mycket vänskaplig, men den andre, Little Boy, var lite tjurig till humöret. Beträffande den senare skriver Carr i sin bok Åter till vildmarken:
”När Little Boy är på det humöret sätter jag mig på huk bredvid honom medan han morrar åt mig. Jag håller mig precis utom räckhåll för hans tassar som han är fullt i stånd att använda i en ilsken sving med fem centimeter långa klor utspärrade. Tålmodigt försöker jag vinna honom genom att tala lugnande till honom medan jag makar mig närmare och närmare. Och när jag slutligen får kontakt med honom morrar han fortfarande men nu mindre beslutsamt. När jag lägger armen kring hans lurviga axlar och smeker honom på bröstet slappnar han märkbart av som om alla hans spända muskler hade förlorat krafterna. ... Han ... lägger huvudet i mitt knä och inbjuder mig att kela med honom.”
I förordet till Carrs bok skildrar earlen av Dalhousie, dåvarande generalguvernören i Nord-Rhodesia, en händelse som han bevittnade när lejonen var över två år gamla och strövade fritt omkring på en gräsbevuxen slätt i närheten av Carrs läger. Carr visslade på lejonen, och så här beskriver earlen deras reaktion: ”De kom rusande på sin uppfödares vissling och gned sina väldiga huvuden mot honom medan de samtidigt röt fram sina glada men skrämmande hälsningar. Deras tillgivenhet för honom hade sannerligen inte minskats.”
Lejon har en naturlig fruktan för människor och försöker i normala fall undvika att komma i kontakt med dem. Denna instinktiva reaktion som man finner hos lejon och andra vilda djur beskrivs på ett träffande sätt i bibeln. (1 Moseboken 9:2) Om de inte hade denna instinkt, skulle människan vara ett mycket lätt byte. Men det händer trots allt att vissa djur blir människoätare.
”Undantag från regeln”
En expert på det här ämnet, Roger Caras, förklarar: ”Bland nästan alla arter av de stora kattdjuren tycks det finnas ett antal abnorma individer som vill livnära sig på människokött. De är undantag från regeln. ... Människan kan i allmänhet ha ett relativt fredligt förhållande till [de stora kattdjuren].”
Många djur tycks inte känna igen människor om dessa sitter inne i ett fordon. På det sättet har människor kunnat fotografera lejon på nära håll. I boken Maberly’s Mammals of Southern Africa sägs det emellertid varnande: ”Det är förbundet med avsevärda risker att öppna dörren eller försöka gå ut till lejonen, eftersom de märker om det finns människor i närheten, och ditt plötsliga uppdykande kan göra lejonen chockade och rädda, vilket mycket väl kan utlösa ett anfall i inbillat självförsvar. ... Det är faktiskt mindre farligt att möta ett lejon i bushen öga mot öga än att plötsligt kliva ur ett motorfordon alldeles framför det!”
Hur är det med leoparder?
Att leoparder blir människoätare hör också till undantagen. Jonathan Scott förklarar i sin bok Leoparderna: ”Om den är oskadad och i god kondition är leoparden skygg och tillbakadragen. Vid möten med människor är den påfallande rädd och försöker så snabbt som möjligt sätta sig i skydd.”
Scott tillbringade många månader i viltreservatet Masai Mara i Kenya och studerade en leopardhona som han kallade Chui. Chui vande sig så småningom vid Scotts bil, och vid ett tillfälle kom ungarna, som han kallade Mörker och Ljus, fram och undersökte fordonet. Scott menar att bakom leopardens kyliga, tillbakadragna yttre döljer sig en varmhjärtad natur.
Andra har också upplevt denna godmodiga sida hos leoparden. Joy Adamson födde upp en föräldralös leopardunge som hon kallade Penny. Efter att ha släppts ut i vildmarken igen parade sig Penny och fick en kull ungar. När hennes mänskliga vänner befann sig i grannskapet, gav sig Penny till känna och insisterade på att de skulle komma och titta på hennes nyfödda ungar. Joy Adamson beskriver den vackra scenen när hon satt bredvid den stolta modern i lyan: ”Hon slickade våra händer medan ungarna låg hopkrupna mellan hennes framben. De var allihop så underbart lyckliga. Man menar allmänt att leoparder är de farligaste av alla Afrikas djur och att leopardhonor med ungar är speciellt vildsinta.” Adamson förklarar emellertid att hennes erfarenheter med Penny bevisar att ”det mesta av de accepterade föreställningarna är vanföreställningar”.
En annan ”godmodig” leopardhona, Harriet, försåg Arjan Singh i norra Indien med en ännu mer fantastisk erfarenhet. Singh hade fött upp Harriet sedan hon var liten unge och övat henne så att hon skulle kunna klara sig själv i djungeln invid hans farm. Som en del av träningen brukade Singh ibland uppmuntra leoparden att gå till angrepp. ”När jag hukade mig ner och lockade henne att anfalla”, förklarar han i sin bok Prince of Cats, ”rusade hon rakt på mig ... , men när hon hoppade upp mot mig såg hon noga till att hon kom tillräckligt högt, så att hon precis hoppade över mitt huvud och sedan kanade ner efter ryggen utan att lämna så mycket som en skråma på mina bara axlar.”
Leopardens sätt att leka med Singhs hund Eelie var också förbluffande. Singh berättar att man har filmat hur leoparden ”sitter på bakbenen och boxas medan hunden går till anfall mot henne — men hon gör inga försök att slå ner angriparen. Hennes stora tassar rör sig utefter ena sidan av Eelies nacke, över hennes huvud och ner på andra sidan, lika försiktigt som en dammvippa.”
Detta vänskapliga förhållande mellan människa, hund och leopard fortsatte även sedan Harriet hade lämnat Singhs hem för att leva i den angränsande djungeln. ”Om någon säger att man inte kan lita på leoparder”, säger Singh avslutningsvis, ”behöver jag bara tänka på de många gånger då Harriet kom till ... [min farm] mitt i natten och försiktigt väckte mig för att utbyta hälsningar när jag låg och sov i det fria.”
Harriet parade sig så småningom och fick två ungar. När hennes lya hotades av översvämning, tog hon ungarna i munnen en i taget och förde dem i säkerhet i Singhs hem. När vattnet drog sig tillbaka, hoppade Harriet upp i Singhs båt och fick honom att ro henne fram och tillbaka över floden medan hon förde först den ena ungen och sedan den andra till en ny lya i djungeln.
Den afrikanska elefanten
Det har sagts att den afrikanska elefanten är så vild att den inte går att tämja. Många människor har emellertid bevisat motsatsen. Ett exempel är det rörande förhållande som utvecklades mellan tre afrikanska elefanter och en amerikan vid namn Randall Moore. Elefanterna tillhörde en grupp elefantungar som infångats i Kruger National Park i Sydafrika och transporterats till Förenta staterna. Så småningom dresserades de för att uppträda på cirkus och lyckades mycket bra. När deras ägare dog, fick Moore de tre elefanterna och återbördade dem till Afrika.
De två honorna, Owalla och Durga, anlände till viltreservatet Pilanesberg i Bophuthatswana år 1982. I reservatet fanns då ett antal föräldralösa elefantungar som var i dålig kondition och behövde tillsyn av vuxna honor. Skulle de cirkusdresserade honorna Owalla och Durga kunna ikläda sig denna roll?
Efter ett år fick Moore rapporter om att hans elefanter hade adopterat alla de 14 föräldralösa ungarna och att fler elefantungar skulle komma till reservatet. Efter fyra års bortovaro återvände Moore för att själv se hur det var. Han hade räknat med att få leta länge bland bergen i viltreservatet och blev därför förvånad när han kort efter sin ankomst fick syn på Owalla och Durga i en stor elefanthjord. ”Min första, oprofessionella impuls”, skriver han i sin bok Back to Africa, ”var att rusa fram till dem, omfamna dem och överösa dem med beröm. Jag undertryckte emellertid denna impuls och valde ett mer rationellt tillvägagångssätt.”
Först och främst måste Owalla och Durga förvissa sig om att det verkligen var deras gamle vän som hade kommit. De inspekterade hans utsträckta hand med sina snablar. Moore skriver: ”Owalla stod där framför mig som om hon väntade på nästa kommandoord. Resten av hjorden stod runt omkring, alldeles orörlig. Jag måste göra henne till viljes. ’Owalla, ... snabel och fot UPP!’ Owalla lyfte omedelbart ena frambenet högt upp i luften och sträckte upp sin krökta snabel mot skyn i den klassiska hälsningsställning som hon lärt under sina flydda cirkusår. Vem var det som först sade att en elefant aldrig glömmer?”
Tre år senare, i oktober 1989, sattes Owallas minne återigen på prov. Den här gången beslöt sig Moore för att göra något som han inte hade gjort sedan elefanterna anlände till viltreservatet sju år tidigare. På hans kommando lade sig Owalla ner och lät honom klättra upp på hennes rygg. Sydafrikanska TV-tittare fick sedan till sin förtjusning se hur han red omkring på henne bland mer än 30 vilda elefanter. Moore förklarar i en intervju med Vakna!: ”Jag gjorde inte detta för att få publicitet, utan därför att jag var nyfiken på att få veta hur långt en elefants tillgivenhet och intelligens kan sträcka sig.” De föräldralösa elefantungarna i Pilanesberg växte och frodades under Owallas och Durgas kloka vård.
Det är sant att sådana vänskapsförhållanden mellan människor och vilda djur inte hör till vanligheten i våra dagar; de måste odlas med stort tålamod. Det skulle verkligen vara dumdristigt av en ovan person att ge sig ut i vildmarken och försöka närma sig lejon, leoparder och elefanter. Men även om vänskapsförhållanden mellan människor och vilda djur är relativt sällsynta i våra dagar, kanske vi undrar: Hur blir det i framtiden? Kommer vi någonsin att kunna umgås fritt med de vilda djuren?
[Ruta/Bilder på sidan 8]
Lejon kan tämjas!
”KOM med och ta några bilder av mig och mina lejon”, sade Jack Seale, föreståndare för en djurpark i Hartebeespoortdam i Sydafrika. Han gick bort till lejonens inhägnad, och jag följde nervöst efter och hoppades att han skulle låta mig ta bilderna från utsidan av det skyddande stängslet.
Inhägnaden var ren och omgiven av träd som gav rikligt med skugga. Nio robusta lejon kände genast igen sin tränare, när han gick in i inhägnaden tillsammans med en assistent. Lejonen utstötte små vänskapliga grymtningar och svassade ivrigt omkring i inhägnaden.
”Kom in”, sade Jack. Jag låtsades inte höra. ”Kom in”, upprepade han med lite högre röst. Det enda de hade med sig för att försvara sig mot lejonen var käppar! Med bultande hjärta lyckades jag övervinna min rädsla och klättrade till sist in. Jag tog snabbt upp min kamera och började fotografera Jack medan han kelade med några av sina imponerande skyddslingar. Hur lättad kände jag mig inte när vi lyckligt och väl hade kommit ut igen! Men jag hade inte behövt vara rädd.
”Anledningen till att vi har käppar med oss”, förklarade Jack efteråt, ”är att lejonen är mycket tillgivna och ger oss små kärleksfulla bett. Vi håller då fram käpparna så att de kan tugga på dem i stället för på våra armar.” Jack och hans lejonflock hade just kommit tillbaka från Etosha National Park i Namibia. Varför hade han fört dem så långt in i vildmarken? Han förklarade:
”De var med vid inspelningen av en dokumentärfilm om vad forskarna gör för att kontrollera ökningen av det vilda lejonbeståndet i Namibia. Men mina lejon föredrar det liv som de har vant sig vid här. Så fort de fick syn på min lastbil där borta i Namibia, kom de rusande. Det var ingen svårighet att få dem att följa med hem.” — Från en av våra läsare.
[Bildkälla]
Genom vänligt tillmötesgående från Hartebeespoortdam Snake and Animal Park
[Bild på sidan 9]
Randall Moore med sina skyddslingar i den afrikanska bushen