Ungdomar frågar:
Borde jag gå med i något gäng?
”Jag satt i omklädningsrummet på skolan när några killar kom fram och började bråka med mig. En av dem slog till mig i bröstet. Då kom en av killarna som jag kände från gänget där hemma och hjälpte mig. Jag tänkte för mig själv: ’Om jag går med i gänget, kanske jag kan få skydd på det här sättet jämt.’” — Greg.
GÄNG av olika slag gör sig mer och mer påminda i många skolor och bostadsområden. År 1989 beräknade polisen att det enbart i Los Angeles-området fanns 600 gäng med sammanlagt omkring 70.000 medlemmar. Det förekommer även gäng i andra länder än USA. Tidskriften Maclean’s rapporterade till exempel att det i Vancouver i Canada finns omkring 13 gäng med sammanlagt över 600 medlemmar.
Liksom Greg är det många som går med i gäng för att få skydd mot våldet i skolorna, och i denna våldspräglade tid är det inte svårt att förstå varför en del ungdomar kan känna ett sådant behov. Vi bevittnar en ”tilltagande laglöshet” i världsvid skala. (Matteus 24:12) Men det finns också andra orsaker till att gatugäng har en så stark lockelse på vissa ungdomar.
Vänskap och stöd
”Jag ville ha vänner, känna samhörighet med någon person eller grupp, ha någon att bry mig om”, förklarar Bernard, en tidigare gängmedlem. Marianne, som gick med i ett flickgäng, medger att hon gjorde det på grund av ”ett behov av att känna inflytande över någonting”, liksom på grund av den ”familjelika atmosfär” som gänget erbjöd.
Även om det är sant att vissa ungdomar tillhör ett gäng för att de inte vill ha långtråkigt och för den spänning som gänglivet kanske erbjuder, tycks det som om långt fler ungdomar går med för att få känna samhörighet, få känslomässigt stöd och för att få vänner som de har något gemensamt med. Ofta är detta ett försök att kompensera en otillfredsställande familjesituation.
Bernard säger om sig själv och sina kamrater i gänget: ”De flesta av oss kom från splittrade familjer. Många hade bara en förälder, vanligtvis en ensam mamma med en stor familj att ta hand om. Därför fanns det ingen som tog sig tid att tala med dem. Många kom från hem där de fick utstå både fysisk och verbal misshandel och där ingen frågade efter om de hade några känslor eller inte. Därför var de liksom jag glada över att få någon att tala med som lyssnade till dem.”
Den kanadensiske ungdomsrådgivaren Lew Golding drar samma slutsats. Han konstaterade: ”Ungdomar som har problem hemma tyr sig till gänget för att få sina känslomässiga behov tillfredsställda.”
I USA bildar man ofta gäng efter ras eller kultur. Gängen där erbjuder därför den ytterligare lockelsen att man kan få vara tillsammans med människor som har samma uppfattning om mat, musik, sätt att uttrycka sig och mycket annat. Det är normalt både för ungdomar och vuxna att vilja bli accepterade och känna att man behövs. Men kan dessa känslor och behov verkligen tillfredsställas genom att man går med i ett gäng?
Ordspråksboken 17:17 (NW) säger: ”En sann kamrat älskar alltid.” Får gängmedlemmarna uppleva sådan sann vänskap och lojalitet? Tvärtom är det bara alltför vanligt med motsättningar och till och med strider bland gängmedlemmar. I den påfrestande miljö i vilken gängen rör sig uppstår lätt stridigheter. Avvikande åsikter tolkas lätt som illojalitet. Bernard berättar: ”Om det blev diskussion måste jag se upp, eftersom någon plötsligt kunde dra fram en kniv eller en pistol. Och de skulle vara mina vänner! Livet i gänget gjorde mig besviken, eftersom jag aldrig hade några verkliga vänner.”
En 18-årig gängmedlem tillägger: ”Du har inga vänner, inte ens i ditt eget gäng. Du står ensam.”
Följ inte ”efter hopen”
”Du skall inte följa efter hopen för onda syften.” (2 Moseboken 23:2, NW) Detta sades till Guds folk i forna tider men kan i princip tillämpas på varje ung människa som funderar på att gå med i ett gäng. Du kanske betraktar gänget som ett skydd för dig eller som en källa till vänskap. I verkligheten utnyttjas dock gängmedlemmarna obönhörligen för ”onda syften”.
Tidningen The Globe and Mail skriver angående detta: ”Gänget blir ens familj. Detta betyder också att det är gänget som bestämmer vad som är ett godtagbart uppförande. Bland tonåringar utan tillsyn kan stöld, misshandel och sexuella övergrepp bli ’det som alla gör’.”
Enbart under år 1989 var olika gäng i Los Angeles-området inblandade i omkring 570 mord. Och praktiskt taget överallt där det finns gäng förekommer det också våld. Varje försök att undvika att bli inblandad uppfattas som att man sviker gänget eller, ännu värre, som feghet. I alla händelser kan man själv lätt råka ut för angrepp. Som en gängmedlem sade: ”Det går inte att säga nej till gänget.” Är känslor av gemenskap eller beskydd värda all denna press?
Skribenten till Ordspråksboken 1:10—15 ger oss svaret: ”Min son, om syndare lockar dig, så följ inte. Om de säger: ’Kom med oss, vi vill lägga oss på lur efter blod, lägga försåt för de oskyldiga, utan orsak. ... Dela du med oss vår lott. ...’ Min son, må du ej vandra samma väg som de.”
Att ta till svärdet
Tänk också på de möjliga konsekvenserna för din hälsa och ditt välbefinnande. En gängmedlem sade att ”man måste vara villig att dö för sina kamrater i gänget”. I många fall blir detta också slutresultatet.
Betrakta i stället som kontrast det som Jesus lärde sina lärjungar samma natt han blev arresterad. Jesus stod obeväpnad inför en våldsinriktad folkhop. Ville Jesus att hans lärjungar skulle sluta sig samman och försvara honom med våld? Petrus tyckte att man skulle göra det. Han drog sitt svärd, angrep en av männen i folkhopen och högg av honom örat. Det sätt som Jesus reagerade på måste ha förbluffat Petrus. Genom ett underverk helade Jesus mannens öra och sade sedan till Petrus: ”För tillbaka ditt svärd till dess plats, ty alla som tar till svärd skall gå under genom svärd.” — Matteus 26:52.
Lärdomen? Att bära vapen i självförsvarssyfte är inte bara oskriftenligt, utan också oförståndigt och opraktiskt. Ett ordspråk uttrycker det så här: ”Den som söker vad ont är, över honom kommer ont.” — Ordspråksboken 11:27.
Hur man finner verklig gemenskap
En undersökning som utfördes för omkring 50 år sedan visade på flera olika faktorer som gynnade uppkomsten av gäng. Bland de problem som räknades upp var otillfredsställande familjeförhållanden, fattigdom, bostadsområden i förslumning och dålig utbildning. Gängens verksamhet har inte alls bidragit till att förbättra dessa förhållanden, och inte heller har de hjälpt ensamma ungdomar att finna verklig vänskap. Den kristna församlingen erbjuder emellertid umgänge med människor som har ditt bästa för ögonen. Varför inte odla vänskapsförhållanden där?
Hur kan man då skydda sig om man bor i ett område med många gäng? Detta kommer att behandlas i en kommande artikel.
[Ruta på sidan 18]
”Jag gick med i ett gatugäng”
”Jag var 17 år. Mina vänner och jag hade tröttnat på att se människor bli nerskjutna, rånade och våldtagna i vårt grannskap. Vi tänkte att om vi startade ett eget gäng kanske vi skulle kunna få stopp på det hela. Dessutom ville jag känna att jag tillhörde en grupp. Alltså bildade vi ett gäng.
Vi började patrullera grannskapet, och snart började andra gäng sätta oss på prov. Två av våra medlemmar blev överfallna av ett rivaliserande gäng. Den ene av dem blev slagen i ansiktet med ett basebollträ; den andre blev knivskuren. Vi hämnades orättvisan och blev snart det gäng som man fruktade mest.
Men jag fann snart att gängmedlemmar inte är verkliga vänner. Man kan inte lita på alla. En del skulle inte hjälpa en om man råkade i svårigheter. Och många delade inte mina värderingar — de började råna och till och med döda människor utan orsak. Jag började därför hata min lott i livet. Jag kände med mig att det fanns en Gud men undrade varför han tillät så många orättvisor. I skolan lärde jag mig också att kyrkan bar ansvaret för inkvisitioner och för att i Guds namn ha tillintetgjort hela civilisationer. Jag trodde att religion bara var en täckmantel för att kunna tjäna pengar.
En dag bad jag till Gud att han skulle hjälpa mig att finna den organisation som han använde. Jag bläddrade igenom en bibel som jag hade fått av en morbror och läste Apostlagärningarna 20: 20. Där talades det om att gå från hus till hus. De enda jag kände till som gjorde det var Jehovas vittnen. Så jag tog reda på var närmaste Rikets sal låg och gick dit nästa morgon. Med tårar i ögonen gick jag fram till ett vittne och viskade: ’Jag vill studera.’ Jag hade funnit Guds folk. Mina dagar som gängmedlem var över.” — Den som skrivit dessa rader och som har valt att förbli anonym tjänar nu som presiderande tillsyningsman i en av Jehovas vittnens församlingar.
[Bild på sidan 17]
Varför inte odla vänskapsförhållanden med människor som verkligen har ditt bästa för ögonen?