Jag var yrkestjuv

PANG! Domarens klubba ekade genom rättssalen. Fastän han talade dämpat, föreföll han ryta, när han därnäst sade: ”Härmed dömer jag dig till 15 års fängelse.” Jag glömmer aldrig de orden och inte heller det som följde. Polismannen eskorterade mig snabbt från rättssalen tillbaka till häktet, som hade varit mitt hem de tre senaste månaderna.

Tidigt nästa morgon fördes jag från cellen genom en korridor och in i ett litet rum, där man satte på mig ett cirka 13 centimeter brett läderbälte som fästes med spänne baktill. På framsidan satt två stora metallringar i vilka mina händer sattes fast. Som avslutning på det hela förde de två polismännen mig genom ännu en korridor och sammanförde mig med en grupp män som hade händerna fängslade på samma sätt. Männen var uppställda i två led, sida vid sida. Jag leddes till min plats i ett av leden, och en kedja som löpte mellan de två leden lyftes upp och låstes fast vid en tredje ring på läderbältets sida.

De sex polismännen som nu var med oss förde oss sedan till hissen och vidare till en specialbyggd buss. Här satt jag nu vid sidan av en mördare och framför narkotikahandlare, våldtäktsmän och rånare. Alla var vi på väg till samma ställe — fängelset!

Men du kanske undrar vad som ledde fram till det här. Låt mig berätta om min bakgrund och det som gjorde att jag hamnade i fängelset.

Jag föddes inte till brottsling

Mina föräldrar gifte sig strax efter andra världskriget, och år 1947 föddes min äldre bror. Två år senare kom jag till världen följd av ännu en bror 18 månader senare. Mina föräldrar företog sedan den långa resan västerut från Richmond i delstaten Virginia i USA till staten Oregon vid Stilla havet — med tre små barn. Sedan färdades vi norrut till staten Washington och bosatte oss i staden Bellevue. Då tycktes jag leva ett normalt liv. Fastän familjesammanhållningen inte var den bästa, gjorde vi regelbundet utflykter tillsammans och gick i lutherska kyrkan där. Det var vanligt att familjer från Virginia hade respekt för Gud, Jesus och bibeln. I januari 1960 föddes min lillasyster. Hur förtjust blev inte min mor över att äntligen få den lilla flicka hon alltid önskat!

Men omkring sex månader senare hände något som kom att ändra vårt liv. Vi flyttade igen, den här gången till den lummiga staden Maple Valley. Vi slutade gå i kyrkan och göra familjeutflykter, och min far började dricka mycket. När jag påminner mig den flyttningen, blir jag fortfarande ledsen. Vi var nedstämda en lång tid därefter. Jag tror att det bidrog till mitt egensinniga liv som tonåring.

Varför jag slog in på brottets bana

Maple Valley var inte något spännande ställe för en oregerlig tonåring på 1960-talet. Så jag brukade själv se till att jag fick spänning, och mitt dåliga umgänge i skolan gjorde det lätt för mig. Efter skoldagens slut brukade vi samlas för att dricka, vilket ledde till slagsmål och att vi använde narkotika. Vid flera av dessa tillfällen kunde jag ragla hem klockan tre eller fyra på morgonen — berusad. Eller också var jag hos mina vänner utan att gå hem på flera dagar. Konstigt nog förstod jag att det var fel, men mina föräldrar tycktes ändå inte bry sig om det.

Ibland stal vi bara för att se om vi kunde klara oss. En gång stal jag en bil och gjorde en vansinnesfärd. Men jag åkte fast och tillbringade mer än ett år på den närliggande ungdomsvårdsanstalten Green Hill.

Jag gick i high school vid den tid då jag blev frisläppt från Green Hill. Jag tänkte att jag kunde göra bruk av det jag hade lärt mig i ”ungdomsbrottsskolan”. Vad jag inte insåg var att det bibliska uttalandet ”dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor” uppfylldes. — 1 Korintierna 15:33.

Jag var i 16-årsåldern när jag träffade någon som var annorlunda, en ung man som hette Jim Carley. Han hade nyligen flyttat med sin familj från Idaho till den stad där jag bodde. Det var inte många som visste att han hette Jim; han var mera känd som Spud, hans smeknamn efter den berömda potatisen från Idaho. Han var ett Jehovas vittne.

Jim och jag gick i samma skola. Jag lade märke till att han var annorlunda än mina andra vänner. Han kunde samsas med alla men tog inte del i deras felaktiga handlingssätt, och det gjorde intryck på mig. Jag minns tydligt hur han berättade för mig varför den nuvarande onda ordningen snart måste försvinna och ersättas av en ny, fridfull värld under Guds rikes himmelska styre.

Eftersom jag ville höra mer, gick jag till hans ”kyrka”, som kallades Rikets sal, ett par gånger. Det var 1967. Det jag hörde intresserade mig, men jag tyckte att den nya världen kändes så avlägsen. Dessutom hade jag roligt nu. Jag tog upp ”beställningar” på vad det vara må som någon ville ha — verktyg, bildelar, stereoanläggningar och TV-apparater. Naturligtvis expedierade jag ”beställningarna” genom stölder och bedrägerier. Varför skulle jag gå i en kyrka som fördömde min stimulerande ”rörelse”?

När jag var 19 slutade jag skolan och gifte mig med min flickvän från tiden i high school. Ett år senare blev jag far till en liten flicka, Rhonda Jean. När jag nu fick större ansvar kände jag att jag måste dra försorg om dem, men bara på oärligt vis.

Jag har funnit sanningen!

Jag fortsatte med ”rörelsen”, som innebar att använda och sälja narkotika, stjäla bilar och göra lägenhetsinbrott, men ”rörelsen” hann ifatt mig så att säga. Jag greps, och det dröjde inte länge förrän jag med händerna i handbojor var på väg till fängelset, som jag berättade om tidigare. Där var jag nu, vid 20 års ålder, med hustru och en dotter på 6 månader. Och nu skulle jag tillbringa de 15 följande åren i fängelse! Jag insåg att jag var tvungen att göra något för att få ordning på mitt liv, och jag började tänka tillbaka på det som Spud hade sagt om bibeln.

I fängelset började jag läsa bibeln tillsammans med världsliga böcker för självstudier. Jag tänkte: ”De här böckerna kommer att hjälpa mig att bli vuxen.” De hjälpte inte. Ingenting hjälpte förrän en annan intern på kriminalvårdsanstalten i Shelton i delstaten Washington frågade mig om jag ville vara med och dryfta bibeln med några Jehovas vittnen från församlingen där på platsen. Man berättade för mig att de besökte fängelset varje vecka. Jag samtyckte. Från första gången jag träffade de två vittnena förstod jag att det jag fick lära mig från bibeln och studieboken Sanningen som leder till evigt liv var riktigt. Jag hade funnit sanningen!

Jag vittnar i fängelset

Ibland kunde så många som 15 interner vara med när vittnena regelbundet varje vecka kom och studerade bibeln med mig. Vid den tiden hade min hustru dragit slutsatsen att jag blivit galen i fängelset, och hon sökte skilsmässa, vilket satte min nyfunna tro på ett svårt prov.

Jag bestämde mig för att stärka min tro genom att inta mer andlig föda. Jag började sträckläsa bibeln jämte bibliska publikationer, även äldre nummer av tidskrifterna Vakttornet och Vakna! Jag byggde upp en stark tro. Dessutom började jag vittna för var och en som ville lyssna. Det dröjde inte länge förrän många av internerna undvek mig. När jag ser tillbaka förstår jag att det var ett skydd för mig.

Men jag fick många intressanta samtal med andra i fängelset. En av dem var den katolske präst som sade att jag fick lära mig förvända ting och att människor kunde läsa in vad de än önskade i bibeln. För att bevisa sitt påstående sade han att han skulle visa mig att bibeln säger att det inte finns någon Gud. Jag lät honom göra det. Han slog upp Psaltaren i sin bibel och placerade pekfingret så att det skymde delar av versen. Jag sade: ”Ta bort fingret, så att jag kan läsa hela versen.” Han svarade: ”Läs bara nedanför fingret.” Jag gjorde det, och till min förvåning stod det: ”Det finns ingen Gud.” ”Där”, sade han, ”har du beviset. Det finns ingen Gud!” Jag bad än en gång att få se hela versen. Den här gången tog han bort handen. Och där stod det: ”Dårarna säger i sina hjärtan: ’Det finns ingen Gud.’” — Psalm 14:1.

Villkorligt frigiven och beslutsam

Eftersom jag ändrat attityd och uppförande, blev jag beviljad villkorlig frigivning efter bara två år i fängelset. Det var i slutet av 1971. Kanske tänkte somliga att jag ”blivit religiös” bara för att lura nämnden. Men när jag nu var ute ur fängelset, var jag mer besluten än någonsin att inte återuppta mitt dåliga umgänge. Jag valde medvetet att bo i ett område där jag visste att mina tidigare kamrater inte skulle vara. Jag visste att det skulle vara oförståndigt att ta kontakt med någon av mina gamla kompisar. Även de undvek mig, eftersom de hade hört att jag hade blivit något slags ”präst” och predikade för alla.

Jag fortsatte att studera bibeln och började regelbundet vara med vid Covingtonförsamlingens möten i Kent i staten Washington. Predikoarbetet började få allt större betydelse i mitt liv, och i juni 1972 blev jag döpt. Jag försökte bevara balansen när det gällde de världsliga tingen samtidigt som jag tjänade Gud och undervisade min dotter med hjälp av bibeln. Hon var nu nästan tre år och bodde hos sin mor, min före detta hustru. Det visade sig bli en verklig utmaning som varade i 16 långa och frustrerande år. Jag medger att det fanns stunder då jag inte tyckte att saker och ting skedde så snabbt som jag ville. Då brukade jag påminna mig den bibliska förmaningen: ”Om möjligt, så långt det beror på er, håll frid med alla människor. ... ’Hämnden är min; jag skall vedergälla, säger Jehova.’” — Romarna 12:18, 19.

Många nätter grät och bad jag. Min värld vid den tiden liknade det väder som är karakteristiskt för området kring Puget Sound — grått och trist, med något sporadiskt solsken. Mitt ”solsken” var den teokratiska verksamheten, sådant som möten och sammankomster där man kan knyta nya vänskapsband och förnya gamla. Vid en sådan sammankomst träffade jag någon som skulle göra ett bestående intryck på mig, och sedan vi lärt känna varandra under två år, gifte jag mig med Mary Hughes i augusti 1974.

I juli månad året därpå fick vi en son som vi kallade Trey (av Tom III). Jag visste att Gud alltid skulle komma först i vårt äktenskap, allra helst nu sedan jag nyligen hade blivit förordnad som biträdande tjänare i församlingen. Jag insåg att detta privilegium öppnade en dörr med nya möjligheter för mig i tjänsten för Jehova. Besluten att utnyttja det helt och fullt och fortsätta att tjäna Jehova ansträngde jag mig och litade alltid på att Jehova skulle lära mig att växa andligen. Närhelst jag fick en uppgift tog jag emot den och förtröstade på att han skulle ge mig den vishet som behövdes. Sedan, år 1987, blev jag förordnad som äldste.

Under de år som gått har jag lärt mig att det alltid är bäst att göra saker och ting på Jehovas sätt. Bli inte otålig. Det blev än mer inskärpt i mig våren 1990, när min dotter Rhonda, då 20 år, flyttade hem till oss och blev döpt som ett Jehovas vittne. Återigen blev jag påmind om kraften i sanningen. På grund av gällande vårdnadsbestämmelser hade jag inte träffat henne de åtta senaste åren. Jehova välsignade de ansträngningar som jag gjorde åratal tidigare, då jag planterade frön med bibliska sanningar i min dotter under de korta besök som domstolen beviljade.

Rhonda tycktes komma ihåg nästan allt som jag och Mary lärt henne från bibeln. Och vilket intryck hade inte vårt familjeliv gjort på henne! Alltsedan den vårdagen har Rhonda snabbt utökat sin kunskap i bibeln.

När jag ser tillbaka på hur mitt liv var och sedan hur det är nu, måste jag säga att det bästa skyddet mot Satans snaror i sanning är att vara fullt upptagen i tjänsten för Gud. I stället för det där begränsande läderbältet, som jag avskydde så mycket, erfar jag nu en storslagen frihet — befrielse från att sitta inspärrad till friheten att vara en fridstiftande Guds tjänare. — Berättat av Tom McDaniel.

[Bild på sidan 12]

När jag var fånge 626023 på en kriminalvårdsanstalt i delstaten Washington

[Bild på sidan 13]

Familjen McDaniel — Mary, Tom, dottern Rhonda och sonen Trey