”Kom ihåg Pearl Harbor!”
DET var en vacker söndagsmorgon på ön Oahu bland Hawaiiöarna. Adeline, en japansk-hawaiiansk flicka som gick i sjätte klass, var ute på sin gård i centrala Honolulu. Hon såg flygplan i luften och rök som steg upp från Pearl Harbor-hållet. Var det en militärövning igen?
Invånarna på Oahu var så vana vid militärmanövrer och fingerad skottlossning att till och med viceamiral William S. Pye vid amerikanska Stillahavsflottan, när han tittade ut genom fönstret i sin lägenhet, sade till sin fru: ”Det verkar konstigt att armén skulle ha målövning en söndagsmorgon.” Den söndagsmorgonen var den 7 december 1941.
En 13-årig pojke hörde flygplan närma sig och kikade ut genom fönstret. ”Pappa”, sade han till sin far, som var kommendör vid flottans flygbas i Kaneohe, ”det är röda ringar på de där planen.” En flyktig blick på den röda skivan, den uppgående solen, på den japanska kejserliga flottans plan räckte för att förstå vad som hänt — ett överrumplingsanfall!
Amiral H. E. Kimmel, chef för amerikanska Stillahavsflottan i Pearl Harbor, fick ett meddelande om attacken per telefon. Hans ansikte blev ”lika vitt som uniformen han bar”, medan han stod lamslagen och såg hur fiendens plan surrade som getingar och bombade hans flotta. ”Jag visste med en gång”, berättade han, ”att något förfärligt höll på att hända, att det här inte var en slumpmässig raid av bara några enstaka flygplan. Luften var full av fienden.”
”Tora, Tora, Tora”
Bara några minuter innan torpedexplosionerna och bombkrevaderna gjorde slut på friden i Pearl Harbor såg en officer ombord på en japansk störtbombare ön Oahu komma i sikte. ”Ön är alldeles för fridfull att angripa”, tänkte han.
Öppningen i molnen gav emellertid kommendör Mitsuo Fuchida, ledaren för de flygande anfallsstyrkorna, en helt annan tanke. ”Gud måste vara med oss”, tänkte han. ”Det måste vara Guds hand som har skjutit molnen åt sidan rakt ovanför Pearl Harbor.”
Klockan 7.49 gav Fuchida signal till anfall: ”To, To, To”, som betyder ”Anfall!” på japanska. Övertygad om att de amerikanska styrkorna blev helt överrumplade gav han order om att klicka fram det budskap som med den berömda koden ”Tora, Tora, Tora” (”Tiger, Tiger, Tiger”) skulle tala om att överrumplingsanfallet hade genomförts.
Överrumplingsangreppet genomfört
Hur kunde en stor operationsstyrka som omfattade sex hangarfartyg obemärkt komma så nära som 370 kilometer från Oahu och sända i väg en första omgång på 183 flygplan, som lyckades undgå radarsändare och tilldela den amerikanska Stillahavsflottan ett så förödande slag? En orsak var att de japanska styrkorna tog en nordlig rutt trots det stormiga vintervädret. De amerikanska patrullerna var svagast norr om Pearl Harbor. Och de japanska hangarfartygen iakttog sträng radiotystnad.
Radarsändare bevakade emellertid den strategiska ön för att upptäcka annalkande flyg. Omkring klockan sju denna avgörande morgon observerade två tjänstgörande soldater vid Opanas mobila radarstation på ön Oahu ovanligt stora ljuspunkter på oscilloskopet, motsvarande ”kanske mer än 50” flygplan. Men när de varskodde informationscentralen blev de tillsagda att inte oroa sig. Officeren vid informationscentralen tog det för en grupp amerikanska bombplan av typ B-17 som man väntade skulle komma in från fastlandet.
Men kände inte USA:s regering att det osade bränt? Japanska regeringen hade skickat ett budskap på 14 punkter till sina sändebud i Washington, vilket skulle överlämnas till utrikesminister Cordell Hull exakt klockan 13.00 lokal tid den 7 december 1941. Det var samtidigt som det var morgon den 7 december i Pearl Harbor. Budskapet innehöll förklaringen att Japan avbröt förhandlingarna med USA om viktiga politiska angelägenheter. När USA:s regering uppsnappade budskapet, blev man medveten om allvaret i situationen. Natten före denna ödesdigra dag hade Franklin D. Roosevelt, USA:s dåvarande president, fått de 13 första delarna av det uppsnappade dokumentet. Efter att ha läst det sade han sammanfattningsvis: ”Det här betyder krig.”
Ledarna i USA var visserligen medvetna om hotet om en fientlig japansk aktion, men som det sägs i The New Encyclopædia Britannica: ”De visste inget om tidpunkten eller platsen där det skulle kunna hända.” De flesta trodde att det skulle kunna bli någonstans i Fjärran Östern, kanske Thailand.
Sammanträffandet klockan 13.00 fick uppskjutas därför att det tog så lång tid för sekreterarna vid japanska ambassaden att skriva ut budskapet på engelska. När den japanske ambassadören överlämnade dokumentet till Hull, var klockan 14.20 i Washington. Vid det laget stod Pearl Harbor i lågor och hotades av en andra attackvåg. Nyheten om raiden hade redan nått Hull. Han erbjöd inte ens sändebuden en stol att sitta på; han läste dokumentet och uppmanade dem med en kylig nick att lämna rummet.
Att överlämnandet av det avsedda ultimatumet försenades intensifierade USA:s raseri mot Japan. Även en del japaner ansåg att denna omständighet gjorde att angreppet mot Pearl Harbor inte blev en strategisk överraskningsattack, utan ett smygangrepp. ”Orden ’KOM IHÅG PEARL HARBOR’ blev en ed som eggade upp stridsandan hos det amerikanska folket”, skrev Mitsuo Fuchida, flygkommendören i den första attackgruppen. Han erkände: ”Attacken blev en skamfläck för Japan som inte suddades ut ens efter dess nederlag i kriget.”
Franklin D. Roosevelt kallade den 7 december ”ett datum som kommer att leva i vanära”. I Pearl Harbor blev den dagen åtta amerikanska slagskepp och tio andra fartyg antingen sänkta eller svårt ramponerade, och mer än 140 flygplan förstördes. Japanerna förlorade 29 flygplan av de omkring 360 jakt- och bombplan som deltog i de två angreppen, förutom fem miniubåtar. Mer än 2.330 amerikaner miste livet, och 1.140 skadades.
Ropet ”Kom ihåg Pearl Harbor!” enade USA:s allmänna opinion mot Japan. I boken Pearl Harbor as History—Japanese-American Relations 1931-1941 berättas det: ”Med bara en enda avvikande röst i representanthuset förenade sig kongressen (liksom det amerikanska folket i allmänhet) bakom president Roosevelt i beslutet att besegra fienden.” Att söka hämnd för raiden var mer än nog skäl för dem att inleda fientliga aktioner mot den uppgående solens land.
Ett överrumplingsangrepp för världsfred?
Hur rättfärdigade de japanska ledarna sina fientliga aktioner? Otroligt nog påstod de att syftet var att uppnå världsfred genom att förena ”hela världen i en stor familj”, eller hakkō ichiu på japanska. Det blev den slogan som drev japanerna att delta i blodsutgjutelsen. ”Det grundläggande syftet med Japans politik”, förklarade det japanska kabinettet år 1940, ”är att införa varaktig världsfred i överensstämmelse med hakkō ichiu, den upphöjda anda i vilken landet grundades, och, som ett första steg, bygga upp en ny ordning i Storöstasien.”
Förutom parollen hakkō ichiu blev Asiens befrielse från västmakterna det andra stora målet för Japans krigsansträngning. Båda orsakerna ansågs vara kejsarens vilja. För att uppnå denna världserövring ledde militarister nationen in i krig med Kina och sedan med västmakterna, däribland Förenta staterna.
Isoroku Yamamoto, överbefälhavare för japanska flottan, drog emellertid den realistiska slutsatsen att de japanska styrkorna inte på något sätt skulle kunna besegra USA. Han såg bara en möjlighet att behålla det japanska herraväldet i Asien. Den kejserliga flottan skulle göra ”ett våldsamt angrepp på och förstöra den amerikanska flottan i början av kriget, så att moralen hos USA:s flotta och dess folk” skulle ”sjunka så djupt att den inte kunde byggas upp igen”, resonerade han. Det var så tanken på ett överrumplingsangrepp på Pearl Harbor föddes.
[Bild på sidan 4]
Angreppet på Pearl Harbor
[Bildkälla]
Foto: U.S. Navy/U.S. National Archives