En blick på inkafolkets storhetstid

Från Vakna!:s korrespondent i Peru

Tidpunkten är vintersolståndet, dagen för den stora solfesten. När den molnfria vinterhimlen över Cuzco ljusnar, samlar sig soldyrkarna innanför den massiva ringmuren runt Solens tempel.

Allas ögon riktas mot översteprästen då han dödar offerdjuret, en lama, och sliter ut dess hjärta medan det fortfarande slår och läser spådomen för vad det kommande året skall föra med sig. En blankpolerad konkav silverspegel blixtrar i hans hand. Han riktar solstrålarna mot en bomullstuss. Så syns en rökpuff, och den heliga elden brinner återigen. Den nio dagar långa högtiden har börjat.

INKAFOLKET och dess kultur har länge förundrat upptäcktsresande, forskare och människor som är intresserade av historia. Inkarikets fantastiska rikedomar av guld och silver plundrades av de spanska conquistadorerna och förändrade helt Europas ekonomiska system. Förunderliga prov på ingenjörskonst, såsom det hemlighetsfulla citadellet Machu Picchu, fästningen Sacsahuaman invid Cuzco och bevattningsanläggningarna, vittnar om inkaindianernas teknologiska överlägsenhet. Forskare har hävdat att det bland inkafolket inte förekom stöld, lättja eller några laster. Även om detta skulle visa sig vara inte helt med sanningen överensstämmande, är det anmärkningsvärt att en enda regeringsmakt behärskade så många olika stammar, av vilka några höll till i klyftor och hålor högt uppe i några av de högsta och mest förrädiska bergsformationerna i världen.

Inkafolkets ursprung är en gåta

Vilka var då inkaindianerna, och varifrån kom de? Vad var det som fick deras mäktiga rike att störta samman?

Ingen vet med säkerhet varifrån inkaindianerna kom. Somliga har framhållit likheter med de forntida egyptierna. Liksom Farao dyrkades härskaren som en son till solguden, och han gifte sig också med sin syster för att bevara ”det kungliga blodet”. Vissa religiösa riter var identiska i båda kulturerna, och de farkoster som en gång i tiden korsade Titicacasjön påminner mycket om egyptiska vassbåtar. Men bortsett från dessa likheter finns det många helt olika drag i inkafolkets kultur och den egyptiska. Att inkakulturen skulle härstamma från Egypten är därför ytterst tvivelaktigt.

Det är intressant att konstatera att en legend hos inkafolket berättar att de ursprungliga inkaindianerna överlevde en översvämning. Boken Sociografia del Inkario berättar: ”Alla folk på Andernas högplatå har traditioner som talar om en flod som har lagt hela jorden under vatten.” Enligt en viss inkalegend gick allt levande under. En annan tradition nämner emellertid att några personer ”räddades genom att de gömde sig i en håla på en hög bergstopp och sedan åter befolkade jorden”.

Parallellen med Bibelns berättelse om floden är slående. Inkaindianernas förfäder måste dock ha invandrat till Sydamerika någon gång efter språkförbistringen i Babel. — 1 Moseboken 11:1—9.

Men hur såg det forntida inkafolket ut? Hur levde de? Låt oss förflytta oss tillbaka till inkafolkets storhetstid.

Livet i en ayllu i inkariket

Tiden är år 1500. Vi skådar ner mot en dal där det ligger ett antal små bostäder utspridda. Det är en by där en ayllu, dvs. en grupp av familjer som är nära släkt med varandra, bor och arbetar tillsammans. Hela inkaväldet är uppdelat i ayllus som var och en styrs av en hövding som benämns curaca. Familjerna bor i hus av sten och lera med halmtak. Det förekommer knappast några bord eller stolar eller andra möbler. Man sitter på golvet när man äter dagens två enkla måltider som består av torkad potatis, majs, quinoa och torkat lamakött. På natten sover hela familjen på golvet.

Fruktan för onda makter präglar nästan varje livsyttring hos inkafolket. Vi närmar oss en grupp som har samlats kring den nylagda grunden till en bostad. En man placerar högtidligt ett torkat lamafoster i en liten nisch. Därigenom skall Pacha-Mama, dvs. Moder Jord, blidkas och hemmet skyddas mot ondska. Andra fetischer av föremål från djur, snäckor och fjädrar placeras i fogarna i väggarna eller flätas in i taktäckningen.

Inkaindianerna fruktar att det onda kan drabba dem även medan de sover. Underliga drömmar tros vara själens upplevelser när den lämnar kroppen under natten. Påföljande morgon får kanske en medicinman uttyda sådana drömmar.

Medellivslängden är kort, men inkaindianerna tror på själavandring. Avklippta naglar, avklippt hår och tänder sparas omsorgsfullt för den händelse att den återvändande anden behöver dem. Om den döde har varit en god människa kommer han till en viloplats som kallas Hanan Pacha. Om han har varit mindre god kommer han till Hurin Pacha, och om han varit en ond människa plågas han i Ucu Pacha. Denna uppdelning av de dödas tillvaro påminner om kristenhetens himmel, skärseld och helvete.

Cuzcos härlighet

Vi närmar oss nu fästningen Sacsahuaman som skyddar Cuzco, huvudstaden i inkariket. Massiva huggna stenar, av vilka några väger över 100 ton, har släpats från avlägset belägna stenbrott, över berg och dalar, av tusentals arbetare. Stenarna bildar tre imponerande murar. Murarna löper i sicksack för att krigare som anfaller alltid skall komma att vända ryggen mot en del av inkaförsvararnas bågskyttar och lansiärer.

Just nu trängs emellertid folkskarorna på den öppna platsen framför Solens tempel, och alla hälsar ankomsten av en segerprocession. En grupp skräckslagna lantbor förs fram som fångar. Förundrade tittar de på de höga, halmtakstäckta tempelbyggnaderna som är rikt utsmyckade med guld.

På templets förgård sitter skrivare och noterar antalet fångar, djur och annat byte från den senaste erövringen. Om de besegrade hövdingarna har gett sig utan strid, förs de och deras söner till amautas, dvs. lärarna. Där får de lära sig inkaspråket och inkafolkets religion och lagar. Därefter sänds de tillbaka för att styra sin egen stam som inkahärskarens representanter. Deras barn måste dock stanna kvar i Cuzco för vidare utbildning. På så sätt försäkrar man sig om att hövdingarna inte kommer att göra uppror mot erövrarna när de blir frisläppta.

I början av 1400-talet hade ett grannfolk nästan störtat hela inkariket. Den gamle inkahärskaren Viracocha var tvungen att fly från Cuzco. Men hans son, Pachacuti, samlade trupperna och drev bort erövrarna. Sporrad av sin seger underkuvade han andra stammar och skapade ett välde som omfattade flera nationer.

Ett rikes framgång beror emellertid inte bara på taget krigsbyte. Hemligheten bakom inkafolkets rikedomar är mita, vilket betecknar en arbetsplikt för alla medborgare under härskaren. Det krävs bara 60 till 70 dagars arbete om året för en familj att skaffa sin årliga försörjning, och därför kan resten av året ägnas åt arbetsplikten. Alla måste i tur och ordning arbeta på de åkrar som ägs av templen eller med att bygga broar, vägar, tempel och terrasser eller utvinna guld och silver ur gruvorna. Miljoner arbetare i hela riket myllrade som myror kring en myrstack, medan inkahärskaren och hans överklass kontrollerade allt arbete från huvudstaden Cuzco genom hövdingar med uppsikt över skaror på tusen, hundra och tio man.

Inkarikets lagar gjorde detta system möjligt. Brottslingar kunde dömas till döden genom att kastas till vilda rovdjur. Det är inte att undra på att brottsligheten var mycket låg. Men det fanns ännu effektivare medel att hindra uppror. Var nionde dag hölls en fest där man fritt fick dricka chicha, en spritdryck som inkahärskaren bjöd på.

Solen går ner över inkaväldet

Under många år fortsatte livet i inkariket på det här sättet tills inre och yttre förändringar i samverkan fick väldet på fall. När inkahärskaren Huayna Capac dog, uppsteg hans son Huáscar på tronen. Men Atahuallpa, som var utomäktenskaplig son till Huayna Capac, gjorde uppror och satte i gång ett inbördeskrig. Tusentals människor dödades. Missnöje och hat delade riket som tidigare haft långvarig fred. Atahuallpa besteg tronen.

Atahuallpa blev inte speciellt orolig när en liten grupp män iförda järnrustningar kom marscherande på slingrande vägar bland bergen. Han visste inte att de var förelöpare till en enorm invasion av alla slags folk. Inte heller förstod han att de ljushyade besökarna skulle smitta hans folk med dödliga epidemier som skulle drabba hela inkariket.

Atahuallpas spåmän försäkrade honom att han skulle segra, och han begav sig därför till Cajamarca (beläget i nuvarande norra Peru) för att möta en grupp av de invaderande spanjorerna. Han var omgiven av flera tusen följeslagare men var själv helt obeväpnad. En katolsk munk gick fram till honom och räckte honom en bok, en religiös skrift. Meningen var att Atahuallpa skulle omvändas till katolicismen. Inkahärskaren kastade emellertid boken på marken. De spanska kanonerna dundrade, och 6.000 inkaindianer dödades.

Atahuallpa fick behålla livet för att han skulle kunna visa var allt guld fanns. Han erbjöd sig att fylla ett stort rum med guldföremål i utbyte mot att han släpptes fri. Atahuallpas frikostiga löfte accepterades, och han höll ord. Det gjorde emellertid inte spanjorerna. Atahuallpa stryptes, och därmed kom början till slutet för den klassiska inkakulturen.

Under århundradenas gång har livet i inkariket getts en romantiserad beskrivning. Man bör dock komma ihåg att inkaindianerna med alla sina fantastiska prestationer var fångna i soldyrkan och vidskepelse. I våra dagar dominerar vidskepelse och religiösa traditioner, som bara påverkats i ytterst ringa grad av katolicismen, fortfarande flertalet av inkafolkets fattiga ättlingar i Andernas bergsbygder.

Glädjande nog har många av dem lämnat bakom sig all sådan vidskeplig skräck. För de forntida inkaindianerna var Skaparen en avlägsen gudomlighet, som var beroende av fetischer och andra gudar. Men några av deras nutida ättlingar har lärt känna den sanne Guden, Jehova, som är nära alla dem som söker honom. — Apostlagärningarna 17:27.

[Ruta på sidan 27]

Några fakta om inkariket

*Vad betyder ordet ”inka”?

”Inka” betecknade ursprungligen kungen, härskaren, som kallades Capa Inca, som betyder ”ende härskare”. Benämningen ”inka” avsåg senare även alla manliga ättlingar i kungafamiljen. Nu för tiden brukar vi använda ordet som beteckning på hela folket inom inkaväldet vid tiden för den spanska erövringen och tidigare.

*Hur många invånare fanns det i inkariket?

När riket var som störst omfattade det enligt uppgift omkring 6.000.000 människor. En källa uppger så mycket som 12.000.000. Härav framgår hur stort riket verkligen var, med tanke på att jordens befolkning var mycket mindre då än vad den är nu.

*Hur kommunicerade inkaindianerna med varandra?

Till största delen muntligt, för inkaindianerna kände inte till konsten att läsa och skriva. Quechua är endast ett talat språk, även om det i modern tid har gjorts försök att skapa ett skriftspråk baserat på andra språk. Korta officiella meddelanden kunde överföras med hjälp av quipu, långa remmar med knutar som förmedlade information.

[Bild på sidan 25]

Soldyrkan utövades vid Machu Picchu i Peru

[Bilder på sidan 26]

Sacsahuaman, staden Cuzcos fästning