Dagen då det regnade sand

Från Vakna! :s korrespondent i Filippinerna

LÖRDAGEN den 15 juni 1991 är en dag som de flesta invånarna i de centrala delarna av ön Luzon sent kommer att glömma. Hur otroligt det än låter var detta dagen då sand föll som regn över de frodiga gröna kullarna och risfälten i provinserna Pampanga, Tarlac och Zambales i Filippinerna. Vad som egentligen hände den dagen och hur det påverkade de mer än två miljoner invånarna i regionen, däribland omkring 2.900 Jehovas vittnen, är både skakande och fyllt av dramatik.

Få liv gick till spillo, eftersom vulkanologer som mätte den seismiska aktiviteten i vulkanen Pinatubo redan tidigt utfärdade varningar. Tusentals urinnevånare av aetastammen hade lämnat bergssluttningarna innan de stora utbrotten inträffade, och alla som bodde inom 20 kilometers radie från Pinatubo uppmanades att söka skydd i andra områden. Bara två dagar före det första stora utbrottet den 12 juni hade den amerikanska flygstyrkan evakuerat större delen av sin personal från Clark Air Base vid foten av Pinatubo till en flottbas nära staden Olongapo. Detta var den största operationen i sitt slag sedan andra världskriget. Geologen Richard J. Purser gav i ett öppet brev till det filippinska folket högt betyg för varningsarbetet, när han skrev: ”Phivolcs [Filippinska institutet för vulkanologi och seismologi] har hittills varit er mycket behjälpligt med sitt arbete, och råden har varit tydliga och vettiga och vetenskapligt korrekta.”

Ögonvittnen berättar

Esther Manrique, heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen i Subic i provinsen Zambales, omkring 30 kilometer från Pinatubo, berättar om hur hon tyckte att det var att genomleva de dagar då det regnade sand. Hon säger: ”Det hela började på onsdagsmorgonen den 12 juni. När vi gick ut i predikotjänsten stod de flesta och stirrade på en otrolig syn. Ett moln, svampformat, som en atombombsexplosion, bildades ovanför Pinatubo. Efter några minuter började det regna — men inte vatten. I stället var det sandkorn som föll.

På torsdagen regnade det sand igen. På fredag eftermiddag vid tvåtiden blev det plötsligt mörkt, och sand och gyttja regnade över hela trakten. Anställda och skolbarn blev omedelbart hemskickade. De som var ute och gick utan paraply såg ut som vandrande stenar för all sand och gyttja.”

Lördag morgon vid sjutiden förmörkades himlen i omkring en timme. Celestino Layug från Porac i Pampanga berättar om ett ovanligt fenomen som han iakttog den natten: ”Blixtarna under natten till lördagen liknade ingenting som jag hade sett tidigare. Jag kunde se röda och rosa färger förutom de vanliga vita och blåaktiga nyanserna. Samtidigt kände jag flera jordbävningar.”

Vad som hände

Geologen Richard Purser skrev: ”Om Hollywood hade skrivit manuset, skulle ingen ha godtagit scenariot med 10 stora utbrott, 3 tektoniska jordbävningar och en kraftig tyfon samma natt som trovärdigt. Verkligheten kan sannerligen överträffa dikten.” I en TV-intervju uppskattade chefen för Phivolcs, Raymundo Punongbayan, med ledning av kraterns storlek, att omkring två kubikkilometer vulkaniskt material hade spytts ut i atmosfären.

Hur stor kraft krävdes för att flytta denna enorma mängd material? Geologen Purser sade: ”Den energi som erfordras för att slunga 2 miljarder kubikmeter (5 miljarder ton) i genomsnitt 17,5 km rakt upp motsvarar en atombomb på 25 megaton (1.500 gånger kraftigare än Hiroshimabomben).”

Naturligtvis föll inte all aska och sand ner över Filippinerna. Ett lätt askregn rapporterades från andra sidan Sydkinesiska havet i Vietnam och Kambodja såväl som i Singapore och Malaysia. Till och med i Kina påverkades väderförhållandena. ”Meteorologer som uttalade sig i den officiella [kinesiska] pressen på onsdagen uppgav att rök, aska och atmosfäriska gaser hade rubbat det normala väderleksmönstret. De bördiga södra provinserna hade drabbats av torka, medan skyfall vräkte ner över norra delen av landet.”

På Hawaii hade man sedan länge sett fram emot en solförmörkelse den 11 juli. Men det fina stoft som samlades i jordens atmosfär till följd av Pinatubos utbrott gjorde att en del forskare blev besvikna. Donald Hall, chef för astronomiska institutionen vid University of Hawaii, sade: ”Det är för sorgligt att vulkanen, efter att ha varit overksam i 600 eller 700 år, inte kunde vänta en eller ett par veckor till med sitt utbrott.”

Verkningarna och det bistånd som gavs

Åtminstone 18 mindre orter och två större städer i närheten av Pinatubo drabbades av ihållande nedfall av aska och sand. Tusentals byggnader, däribland åtta av Jehovas vittnens Rikets salar, fick omfattande skador när tak störtade in under tyngden av all sand plus vattnet från en tyfon.a Filippinernas president, Corazon Aquino, förklarade i sitt officiella tal till folket den 22 juli: ”Pinatubos utbrott är det största under det här århundradet. . . . Det var så förödande att det slog ut 80.000 hektar produktiv åkermark och lamslog handeln i åtminstone tre provinser. . . . Det var en så våldsam katastrof att den utplånade den största militärbasen i Stillahavsområdet.”

Tusentals människor, däribland hundratals Jehovas vittnen, blev tvungna att fly från sina hem och sina utkomstmöjligheter. När de första vädjandena om hjälp nådde Sällskapet Vakttornets avdelningskontor sent den 15 juni, upprättades flyktingcentraler i närliggande Rikets salar och två sammankomsthallar. På måndagsmorgonen den 17 juni påbörjade två grupper av vittnen från avdelningskontoret en inspektionstur i katastrofområdet. När deras rapporter mottogs dagen därpå, blev resande tillsyningsmän uppmanade att göra längre besök hos de drabbade vittnena och ha med sig ytterligare förråd av mat, vatten och medicin. Samtidigt samlade man vid avdelningskontoret penningmedel som skänktes av vittnen i Manilaområdet såväl som i andra delar av landet som inte berörts av utbrottet. Personer som inte var Jehovas vittnen lade märke till det bistånd som gavs. Någon hade hörts säga: ”Ni vittnen är verkligen omtänksamma och reagerar på en gång.”

Laharer — en ständig fara

Befolkningen på Luzon fick ett nytt ord att lägga till sitt ordförråd — lahar — som betyder en gyttjeflod som innehåller en stor mängd vulkaniskt material. I Pinatuboområdet har inte mindre än 13 floder och vattendrag sina källflöden. Även om berget inte är så väldigt högt — det är 1.760 meter — hotar de två miljarder kubikmeter sand och aska som lagt sig på sluttningarna att ödelägga områdena längs floderna. Lördagen den 15 juni, dagen då det största utbrottet ägde rum, hade gyttjefloder redan svept genom Porac, Guagua, Bacolor och staden Angeles. Laharen som kom nerför Abacanfloden raserade tre broar och blockerade en motorväg, och i Bacolor blev Rikets sal och hundratals bostadshus fyllda med gyttja. Vid slutet av juli hade mer än 36.000 hem ödelagts och ytterligare 61.000 skadats, och ännu såg man ingen ände.

Trots att förödelsen i det berörda området är enorm och det potentiella hotet om ytterligare förstörelse stort, är det filippinska folkets anmärkningsvärda fattning inför denna hemsökelse berömvärd. Tidningen Manila Bulletin kommenterade detta på följande sätt i sin ledare den 29 juni 1991: ”Trots det faktum att ingen väntade sig utbrottet från Pinatubo var folket i trakten, regeringsorganen och allmänheten situationen vuxen. Det vi är vittnen till, precis som i den senaste jordbävningen, är vårt folks förmåga att möta motgångar. Vi kan inte annat än beundra deras mod och inre styrka.”

[Fotnot]

[Karta på sidan 15]

(För formaterad text, se publikation)

FILIPPINERNA

Kina

[Karta]

FILIPPINERNA

Pinatubo

Olongapo

Manila

Sydkinesiska havet

[Bilder på sidan 16]

Tak på Rikets salar störtade in under tyngden av aska, sand och regn