Är du vaken för tidens tecken?
ATT vara vaken för tecknen på en annalkande fara kan betyda skillnaden mellan liv och död. För att belysa det skall vi se vad som hände på två olika vulkanöar.
Den vulkan som har skördat flest dödsoffer under 1900-talet, Mont Pelée på den karibiska ön Martinique, fick ett utbrott den 8 maj 1902. Vid utbrottet dödades så gott som alla de 30.000 invånarna i S:t Pierre, en stad vid foten av vulkanen.
I juni 1991 fick vulkanen Pinatubo ett utbrott som förmodligen var det största under det här århundradet. Det inträffade i ett tättbebyggt område i Filippinerna och krävde omkring 900 dödsoffer. Vid det här tillfället var det emellertid två faktorer som bidrog till att rädda tusentals liv: 1) att invånarna var vakna för den annalkande faran och 2) att de var villiga att handla i överensstämmelse med de varningar som gavs.
Lämpliga åtgärder räddade liv
Vulkanen Pinatubo hade varit overksam i hundratals år, när den i april 1991 började visa tecken på ett förestående utbrott. Vattenånga och svaveldioxid började strömma ut ur vulkankäglan. Människor i trakten kände flera jordskalv, och en olycksbådande kupol av stelnad lava började tränga ut ur berget. Forskare från ett institut för vulkanologi och seismologi i Filippinerna övervakade situationen mycket noga och lyckades så småningom övertyga myndigheterna om att det skulle vara klokt att evakuera 35.000 personer från närbelägna städer och byar.
Människor är förståeligt nog ovilliga att överge sina hem utan verklig orsak, men deras tveksamhet övervanns med hjälp av en TV-film, som på ett målande sätt skildrade riskerna med ett vulkanutbrott. Massevakueringen företogs i rätt tid. Två dagar senare inträffade en väldig explosion, som slungade åtta kubikkilometer aska ut i atmosfären. Efter utbrottet dödades hundratals människor av gyttjefloder, så kallade laharer. Men sannolikt räddades tusentals liv tack vare att människor hade gjorts uppmärksamma på faran och hade handlat i överensstämmelse med de varningar som getts.
Räddade från en katastrof av annat slag
I det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen var de kristna som bodde i Jerusalem också tvungna att besluta sig för om de skulle överge sina hem eller inte. Att de flydde från staden år 66 v.t. räddade dem undan den tillintetgörelse som drabbade de övriga invånarna och tusentals judar som hade kommit till Jerusalem för att fira den judiska påsken år 70 v.t. Över en miljon människor befann sig i den muromgärdade staden under påskfirandet, då romarna plötsligt skar av alla möjligheter till flykt. Svält, maktkamper och romarnas hätska attacker ledde till att över en miljon människor förlorade livet.
Den katastrof som gjorde slut på judarnas uppror mot Rom var inte utan förvarningar. Tiotals år tidigare hade Jesus Kristus förutsagt att staden Jerusalem skulle bli belägrad. Han sade: ”När ni ... får se Jerusalem vara omringat av lägrade härar, vet då att dess ödeläggande har närmat sig. Då må de som är i Judeen börja fly till bergen, och de som är mitt i Jerusalem bör dra ut, och de som är ute i bygderna bör inte gå in i det.” (Lukas 21:20, 21) Instruktionerna var tydliga, och Jesu efterföljare tog dem på allvar.
Historikern Eusebios av Caesarea, som levde på 300-talet, uppger att de kristna i hela Judeen lydde Jesu varning. När romarna avbröt sin första belägring av Jerusalem år 66 v.t., var det många judekristna som flydde och bosatte sig i den icke-judiska staden Pella i den romerska provinsen Pereen. Genom att vara vakna för tidens tecken och handla i enlighet med Jesu varning undkom de något som har betecknats som ”en av de mest fasansfulla belägringarna i hela historien”.
Också i våra dagar är det viktigt att vara vaksam och att vidta bestämda åtgärder. I nästa artikel får vi veta varför.
[Bildkälla på sidan 3]
Godo-Foto, West Stock