Hasardspelandets bittra skörd

Bobby hittades död i en bil som stod parkerad på en gata i norra London. Han hade begått självmord, endast 23 år gammal.

En äldre man hade varit uteliggare någon tid när han kom till socialbyrån. Han var mycket svag, eftersom han inte hade ätit på fyra dagar och inte heller hade tagit sin hjärtmedicin.

Fembarnspappan Emilio var förkrossad. Hans fru och barn hade lämnat honom. De ville inte ens tala med honom.

ETT självmord, en uteliggare och en ensam far — tre tragiska fall, till synes obesläktade men inte ovanliga i dagens samhälle. Men dessa tragedier hade en gemensam faktor: vanemässigt hasardspelande.

Många inbitna hasardspelare vägrar att erkänna att deras spelande vållar dem problem, och familjemedlemmarna döljer ofta det verkliga förhållandet för att inte dra skam över familjen. Men miljontals familjer runt om i världen känner dagligen ångest och förtvivlan på grund av denna nedbrytande vana.

Ingen vet hur många människor som sitter fast i hasardspelandets snara. För Förenta staternas del anses siffran ligga på omkring 10 miljoner, lågt räknat. Antalet är i alla händelser oroväckande högt och ökar överallt i världen, allteftersom spelmöjligheterna blir fler och fler i land efter land. Tvångsmässigt hasardspelande har beskrivits som ”det snabbast växande beroendet”.

Många av dem som gripits av speldjävulen började som tillfällighetsspelare — bara för att ”pröva lyckan”. Så småningom fastnade de i hasardspelandets mardrömslika snara.

När människor tappar kontrollen över sitt spelande

Vad är det som gör att somliga människor tappar kontrollen över sitt spelande? Orsakerna är skiftande, men på ett eller annat sätt kommer spelaren till den punkt i livet då han känner att han inte kan leva utan att spela. (Se rutan på sidan 7.) Somliga finner i spelandet en spänning som saknas i det dagliga livet. En kvinna förklarar: ”Det spelar egentligen ingen roll för mig om jag vinner eller förlorar. När jag spelar, i synnerhet om jag satsar mer än de andra i min omgivning, känner jag mig som den viktigaste personen i världen. Människor respekterar mig. Det är så spännande!”

Andra börjar spela därför att de känner sig ensamma eller deprimerade. Ester, en fyrabarnsmamma, var gift med en militär som ofta var borta från hemmet. Hon kände sig ensam och började gå till spelhallar för att spela på enarmade banditer. Det dröjde inte länge förrän hon spelade flera timmar om dagen. Hushållspengarna tog snart slut, och problemen blev fler och fler. Hon försökte dölja förlusterna för sin man och lånade frenetiskt pengar från banker och privatpersoner för att få ihop den tusenlapp som dagligen gick åt till hennes spelande.

Somliga människor har fått sin spellust väckt genom en stor vinst. Robert Custer, expert på frågor som rör hasardspel, förklarar: ”Det är i allmänhet de som vinner ofta och tidigt i sin spelkarriär som blir inbitna spelare.” Så småningom grips de av en oemotståndlig önskan att fortsätta att vinna.

Vidskepelsens försåtliga fälla

Många spelare låter sig ledas av intuitiva känslor snarare än av logiskt resonemang. Enkel matematik borde avskräcka varje presumtiv spelare, om han lät förnuftet styra. För att ta ett exempel: I Förenta staterna är sannolikheten för att man skall dödas av ett blixtnedslag ungefär 1 på 1.700.000. Chansen att man skall vinna högsta vinsten på ett statligt lotteri är inte ens hälften så stor.

Vem räknar på allvar med att träffas av blixten? Endast en obotlig pessimist. Ändå drömmer nästan alla som köper lotter om att deras nummer skall vinna. Att vinna på lotteri är visserligen en mer tilltalande framtidsutsikt än att träffas av blixten, men orsaken till att många hoppas på att det nära nog omöjliga skall inträffa är vidskepelse. Eftersom de har valt sitt ”lyckotal”, är de övertygade om att de kommer att vinna, mot alla odds. — Se rutan på sidan 8.

Den spanske matematikern Claudio Alsina har påpekat att om kasinon och lotteriarrangörer använde sig av bokstäver i stället för siffror i spel där slumpen har avgörande betydelse, skulle möjligheterna till vinst vara precis lika stora, men tjuskraften — och förmodligen också en ansenlig del av intäkterna — skulle försvinna. Den lockelse som vissa siffror utövar är förbluffande. Siffrorna 9, 7, 6 och 0 är mångas favoriter, medan andra väljer sitt ”lyckotal” med utgångspunkt från sitt födelsedatum eller sitt horoskop. Det finns också sådana som låter sig vägledas av bisarra händelser.

En dag fick en man en obehaglig överraskning när han var på väg till kasinot i Monte Carlo i Monaco. En duva som flög över hans huvud smutsade ner hans hatt. Samma dag vann han 90.000 kronor. Övertygad om att duvspillningen var ett gott omen gick han därefter aldrig in i kasinot igen utan att först gå omkring utanför i hopp om att få ännu ett ”tecken från himlen”. Genom vidskepelse invaggas således många spelare i den tron att turen skall hålla i sig. Detta resulterar emellertid ofta i ett begär som håller dem i ett skoningslöst grepp och så småningom kan komma att ödelägga deras liv.

Av penningkärlek

Människor spelar för att få pengar, helst mycket pengar. Men för notoriska hasardspelare har de pengar de vinner en särskild tjuskraft. Som Robert Custer uttrycker det: ”Pengar är betydenhet. . . . Pengar är vänskap. . . . Pengar är medicin.” Varför betyder då pengar så mycket för sådana personer?

Bland hasardspelare beundras den som vinner mycket eller satsar mycket. Alla skockas kring en sådan person. De pengar som en spelare vinner får honom därför att tycka att han är något speciellt, att han är smart. Det får honom också att glömma sina problem, hjälper honom att koppla av och ger honom en kick i livet. Som forskaren Jay Livingston uttrycker det: ”[Han] lägger alla sina känslomässiga ägg i penningkorgen.” Det är ett tragiskt misstag.

När bubblan brister och han drabbas av upprepade förluster, blir pengar ännu viktigare. Nu kämpar han desperat för att vinna tillbaka vad han har förlorat. Hur skall han kunna skrapa ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna betala sina fordringsägare? Hur skall han få tillbaka sin gamla tur? Snart är hans liv ett enda jagande efter pengar.

Sådan är den bistra verkligheten för miljontals hasardspelare. De kommer från båda könen, från alla åldersgrupper och från alla samhällsskikt. Och vem som helst kan drabbas, vilket framgår av det tilltagande spelraseriet bland tonåringar och husmödrar.

Tonåringar och husmödrar fastnar i snaran

Ungdomar är ett lätt byte för de fascinerande spelautomaterna och andra former av hasardspel som ger dem utsikter till snabba pengar. En enkät bland ungdomar i en engelsk stad avslöjade att fyra 14-åringar av fem regelbundet spelade på spelautomater och att de flesta hade börjat redan i nioårsåldern. Somliga skolkade från skolan bara för att kunna spela. En intervjuundersökning bland amerikanska högstadie- och gymnasieelever avslöjade att 6 procent visade tecken på ”patologiskt hasardspelande”.

Manuel Melgarejo, ordförande i en sorts ”länkrörelse” bestående av före detta hasardspelare i Madrid, förklarade för Vakna! att lättpåverkade ungdomar kan bli besatta av tanken på att vinna efter bara en enda ordentlig jackpot på en spelautomat. Innan de vet ordet av har spelandet blivit deras tidsfördriv och passion. Snart kan en ung ”spelnarkoman” vara redo att sälja familjeklenoder, stjäla från andra familjemedlemmar eller till och med tillgripa snatteri eller prostitution för att finansiera sin last.

Experter har också lagt märke till en betydande ökning av antalet hemmafruar som har fastnat i hasardspelandets snara. I Förenta staterna, till exempel, utgör kvinnor nu omkring 30 procent av det sammanlagda antalet tvångsmässiga spelare, och man beräknar att denna siffra kommer att ha stigit till 50 procent före år 2000.

María, en arbetarhustru och mor till två flickor, är ett typiskt exempel på de många hemmafruar som har blivit inbitna hasardspelare. Under de sju senaste åren har hon gjort av med 35.000 dollar (över 200.000 kronor) — huvudsakligen hushållspengar — på bingo och spelautomater. ”Pengarna är borta för alltid”, säger hon med en suck. ”Jag längtar efter den dag då jag kan gå in på ett konditori med 50 dollar i portmonnän och ha styrka nog att spendera dem på mina barn.”

Drömmar som förvandlas till mardrömmar

Hasardspel bygger egentligen inte på något annat än drömmar. För somliga spelare är drömmarna om rikedom av övergående natur, men för patologiska hasardspelare blir de en fix idé, en passion som man ägnar sig åt med obeveklig intensitet, även om man hotas av ruin, fängelse och till och med döden.

Hasardspel sägs fylla vissa legitima behov hos människor — ett trevligt tidsfördriv, en smula spänning, en extra slant och en flykt från vardagens bekymmer och problem — men priset är ofta orimligt högt, vilket många inbitna spelare bittert har fått erfara. Kan dessa behov tillfredsställas på något annat sätt?

[Ruta/Bild på sidan 7]

Porträtt av en inbiten hasardspelare

HASARDSPELAREN fortsätter att spela hur mycket han än förlorar. Om han vinner, använder han pengarna till fortsatt spelande. Även om han påstår att han kan sluta när han vill, går det knappast en dag utan att han satsar pengar på något, om han bara har pengar på fickan. Han har ett patologiskt begär efter att spela.

Han sätter sig ständigt i skuld. När han inte kan betala sina fordringsägare, försöker han frenetiskt låna mer pengar för att täcka de mest akuta utgifterna och fortsätta att spela. Förr eller senare tar han till oärligheter. Han kan till och med spela bort sin arbetsgivares pengar. Vanligtvis slutar det med att han får sparken från sitt arbete.

Allt och alla, till och med hans hustru och barn, får stå tillbaka för hans spelande. Hans spelbegär leder oundvikligen till slitningar i äktenskapet och kan så småningom resultera i separation eller skilsmässa.

Hans intensiva skuldkänslor gör att han blir mer och mer sluten. Han får svårt i relationerna till andra människor. Så småningom drabbas han av djup depression och försöker kanske till och med ta sitt liv, eftersom han inte kan se någon annan utväg ur sitt dilemma.

[Ruta/bild på sidan 8]

Mannen som sprängde banken i Monte Carlo

CHARLES WELLS, som var engelsman, besökte kasinot i Monte Carlo i juli 1891. På bara några dagar förökade han sina tio tusen francs till en miljon, och förvånansvärt nog upprepade han bravaden fyra månader senare. Många andra spelare försökte förgäves komma på hans ”system”, men Wells hävdade bestämt att han inte hade något. Följande år förlorade han alla sina pengar och dog utfattig. Ironiskt nog visade sig denna episod vara god reklam för kasinot. Det vann en internationell ryktbarhet som det har behållit sedan dess.

Monte Carlo-syndromet

Många spelare tror att spelautomater och rouletthjul har ett minne. Roulettspelaren kan därför dra den slutsatsen att om en viss sifferkombination har vunnit en gång, är chansen stor att denna kombination kommer att vara lyckosam också i fortsättningen. På liknande sätt kan en person som spelar på spelautomater ta för givet att om en viss automat inte har haft en jackpot på en tid, måste det komma en snart. Sådana felaktiga antaganden har ibland kallats för ”Monte Carlo-syndromet”.

Men både rouletthjulet och den mekanism som styr spelautomaternas jackpotutdelning fungerar helt och hållet slumpmässigt. Vad som kan ha hänt tidigare är således irrelevant i sammanhanget. I dessa hasardspel har, som The New Encyclopædia Britannica uttrycker det, varje speltillfälle ”samma möjlighet som alla andra att åstadkomma ett visst resultat”. Vinstchanserna är således exakt desamma hela tiden. Monte Carlo-syndromet har emellertid ruinerat många spelare, samtidigt som det har fyllt kasinonas kassakistor.