Vad hasardspelandet gör med människor
EN POSTTJÄNSTEMAN i New York hade aldrig satsat pengar på vadhållning förut. Så öppnades i närheten av hans hem ett kontor för vadhållning på hästkapplöpningar. Den ena satsningen ledde till den andra. När den här mannens hustru ringde till Gamblers Anonymous (hasardspelarnas motsvarighet till Länkarna) var han skyldig 5.000 dollar och hade just gått ut för att satsa sina sista 16 dollar, och han hade då lämnat bakom sig ett tomt kylskåp och två hungriga barn.
Erfarenheterna är ofta bisarra. En ägare till en framgångsrik affär för kläder konsulterade en psykiatriker för att komma till rätta med sitt tvång att spela. För att få inblick i fallet följde psykiatrikern med mannen till hästkapplöpningsbanan. Fascinerat såg han hur mannen vann pengar på sju av nio lopp. Psykiatrikern fick sitt intresse väckt och beslöt att försöka sig på att spela. Snart blev också han tvångsmässig spelare, ”spelnarkoman”, och med tiden förlorade han sin praktik.
”Otroligt”, säger du kanske. ”Typiskt”, svarade en före detta spelare när han hörde om denna erfarenhet. ”Jag har sett många sådana fall.”
Ett försåtligt tvång
Detta tvång att spela börjar på ett till synes oskyldigt sätt. ”Jag ser kvinnor komma in”, förklarade en kupongförsäljare vid ett kontor för vadhållning. ”Till att börja med satsar de 2 eller 4 dollar. Sedan blir det 20 och 30 dollar. Efter några månader satsar de 50 och 60 dollar på ett lopp. Hur många jag har sett bli sådana? Bara vid mitt kontor är det åtminstone 20.”
Antalet människor som blir djupt indragna i denna vadslagning är häpnadsväckande. ”Hälften av kunderna [i OTB] satsar pengar sex dagar i veckan”, hävdar en medlem av Gamblers Anonymous. Många har förlorat kontrollen över sig själva, och de är bedrövade över att de någonsin börjat spela. En hemmafru i Brooklyn utropade: ”Jag önskar att jag aldrig hade blivit en regelbunden spelare.” Och en ung spelare klagade: ”Jag har förlorat så mycket på sista tiden. ... Men jag kan inte sluta, jag har fått det i blodet.”
Många framstående affärsmän har också blivit tvångsmässiga spelare. I en artikel med rubriken ”Den dolda direktörslasten” i Dun’s Review drogs slutsatsen att spelandet är ”ett av de allvarligaste hoten i USA — det kommer till och med före alkoholism och narkomani”.
Det är sant att inte alla som börjar spela blir ”spelnarkomaner”. Det är i själva verket många som menar att spelandet är ett ”oskadligt nöje”. Men är det verkligen så? Till vad är det ofta detta ”nöje” leder? Du kan bli förvånad över att få veta hur många hem som påverkas av de sorgliga följderna.
Enligt beräkningar av Förenta staternas nationella mentalhälsoinstitut finns det enbart där i landet 10 millioner tvångsmässiga spelare! Dessa människor spelar i sådan utsträckning att de kommer i allvarliga ekonomiska och personliga svårigheter, vilket medför omätligt lidande för deras familjer. I likhet med narkomaner och alkoholister tycks det som om dessa spelare inte kan sluta, oberoende av hur många gånger de lovar att göra det. ”Det råder ingen tvekan om att det är vanebildande”, säger en biträdande allmän åklagare, som är förtrogen med hasardspelandet.
Människor som inte spelar kan finna det svårt att förstå detta tvång att ta del i spel. Ändå är det verkligt. Doktor Robert Custer i Cleveland har behandlat många sådana spelare. ”De är mycket desperata, när de kommer in”, förklarar han. ”När en ’spelnarkoman’ ber om hjälp, är han så förskräckt och förvirrad att han är nära att råka i panik. Under den första tiden sedan han slutat spela är han så desperat att man kan tro att hans liv är i fara.”
Vad gör att människor utvecklar ett sådant tvång till att spela?
Ett demoraliserande begär
Ett begär att tjäna pengar på lättvindigt sätt är uppenbarligen en framträdande faktor. Det är helt naturligt att ingen vill vara fattig; vi önskar alla ha tillräcklig utkomst. Men i hasardspel förekommer utsikten till stor utdelning utan arbete — det finns en möjlighet att snabbt bli rik bara genom slump eller ”tur”. Denna utsikt är lockande. Och någonting som mycket ofta förleder en spelare är det som brukar kallas ”nybörjartur”.
Ett typiskt exempel på detta är en man i Ontario i Canada som gjorde flera märkliga vinster i rad första gången han var på en hästkapplöpningsbana. Hans insats på omkring 4 dollar gav 1.000 dollar i vinst. ”Han borde ha slutat där”, sade hans hustru. ”Men han kunde inte.” Varför inte det?
Därför att spelandet tycktes vara ett så lätt sätt att skaffa pengar. Vinsten lockade honom vidare, uppeggade i honom ett begär efter mera. Vad blev resultatet? ”Han började förändras”, sade hans hustru. ”Det var som om han var två olika människor.” Med tiden förlorade han 60.000 dollar på spel och ödelade sitt familjeliv.
När begäret väl slår rot, är det sällan som en stor vinst tillfredsställer det. I likhet med fjärilar som lockas av en glödlampa hålls spelarna på sträckbänken av utsikten att göra en ännu större vinst. En lärare i trettioårsåldern samlade på sig spelskulder på sammanlagt 20.000 dollar. Men under en ovanlig spelserie som varade i fyra dagar vann han 25.000 dollar. Betalade han sina skulder? Han erkänner: ”Jag började tänka på hur lätt jag skulle kunna fördubbla dessa 25.000 dollar. Jag började satsa på hästar igen på måndagen, och i slutet av veckan var alla pengarna borta.”
Hasardspelandet kan ha denna verkan på ett försåtligt sätt, i det att det fräter bort individens moraliska tåga. Nästan undantagslöst blir tvångsmässiga spelare med tiden hållningslösa och skrupelfria. En sådan spelare lyckades vid ett tillfälle välja ut fyra hästar i vad som kallas en ”superfecta”, och han vann 111.000 dollar med en insats på 3 dollar. Men han vägrade att komma till vadhållningsföretagets avdelningskontor för att bli fotograferad. Varför det? ”Han var skyldig mera än denna summa på 111.000 dollar”, förklarade föreståndaren där, Jerome T. Paul, ”och han tänkte inte betala.”
Människor i alla samhällsställningar påverkas av detta. En ortodox judisk rabbin, som hade samlat på sig spelskulder på sammanlagt 100.000 dollar, förklarade: ”Jag hade ingen känsla av ansvar för min familj eller min församling. Jag brukade planera en begravning tidigt, så att jag skulle kunna komma till banan. Jag gjorde anteckningar till min predikan mellan loppen.”
Ja, spelandet har denna verkan på människor — det gör dem så ofta giriga, oärliga och nästan otroligt hänsynslösa mot andra. Det gör också slut på självbehärskningen. Spelandet strider därför klart och tydligt mot grundläggande bibliska bud och föreskrifter, som fördömer ”giriga” och uppmanar till självbehärskning och kärlek till nästan. — 1 Kor. 6:9, 10; Gal. 5:22, 23; Matt. 22:39.
En annan vanebildande faktor
Men det är tydligt att det är mera som medverkar till att orsaka tvångsmässigt spelande. Läkare som har undersökt problemet finner att det är komplicerat, och de medger att de inte verkligen förstår det. Somliga menar emellertid att spänningen och det som brukar kallas ”action”, att man ”håller i gång”, bidrar till att göra det vanebildande.
Doktor William H. Boyd, som har använt nio år till att undersöka problemet, har kommit till slutsatsen: ”Ingrediensen i alkoholism är alkohol och ingrediensen i narkomani är narkotiska ämnen. Men ingrediensen i spelandet är spänningen.” Doktor Robert Custer förefaller instämma i detta. ”Den ’drog’ de söker”, säger han, ”är att ’hålla i gång’.”
Detta att man håller i gång börjar med att man gör en insats, och så fortsätter det till dess man ser resultatet. Man gläder sig över att vinna och känner ängslan över att förlora, och spänningen är med under hela proceduren. Sedan händer det som dr Boyd beskriver: ”Spelaren måste gå tillbaka och börja om igen för spänningens skull.” Och det är ett faktum att åtrån efter att hålla i gång är så stor att man kan höra spelare säga: ”Det är inte de pengar man är skyldig som gör att man blir desperat, utan det är tanken på att vakna upp och inte ha pengar att satsa.”
Det är sant att det kan vara svårt att inse hur någonting som inte har någon påtagbar ingrediens — en sådan som narkomanens heroin — kan vara vanebildande. Men också i narkotikamissbruk är det mera inbegripet än enbart fysiskt beroende av något kemiskt ämne. Sinnet blir också påverkat, så att det blir ett slags mentalt beroende. Detta framgår av att narkotikaberoendet fortsätter också efter det att själva det narkotiska ämnet har lämnat narkomanens kropp. Därför gör dr Custer följande jämförelse, när han dryftar hasardspelandet: ”Det psykologiska kravet är grundbeståndsdelen i alkoholism och narkotikamissbruk, och så är det också med tvångsmässigt spelande.”
Men hur det än går till när spelandet demoraliserar människor, vare sig det sker genom kärlek till pengar eller genom den spänning som åtföljer spelandet, behöver man komma ihåg att det är på ett försåtligt sätt som det får grepp om människor. Därför är det verkligen förståndigt att undvika hasardspel. Låt dig därför inte frestas att pröva på det bara på grund av att vår tids efterlåtna samhälle har legaliserat det. Många människor började spela bara litet grand — helt enkelt för att ”uppleva nöjet” — men snart blev de ”insnärjda”, ofta med tragiska följder.
Ansträngningar att komma till rätta med det
Det görs nu verkliga ansträngningar för att hjälpa ”spelnarkomaner” att sluta med spelandet. Gamblers Anonymous är en världsomfattande organisation som är grundad för detta syfte, och den har omkring 200 avdelningar och 3.000 medlemmar enbart i Förenta staterna. Den strävar efter att ge människor tillräckligt motiv att göra slut på vanan. Men det misslyckas ofta. Detta visas av vad en taxiförare vid namn Victor bekände vid ett möte för Gamblers Anonymous i New York.
”Jag reste mig och bekände att jag inte kunde sluta upp att spela”, sade han, ”och jag körde två skift om dagen för att uppehålla min vana. Jag talade om för dem att jag var så fördärvad att det var troligt att jag så snart jag hade lämnat detta möte skulle köra fyra timmar till Bowie i Maryland för att spela på hästkapplöpningarna. När jag gjort mitt inlägg, väntade tre medlemmar på mig. ’Hej, Vic’, sade de, ’har du plats för oss i bilen?’”
Att man inser sitt fördärvade tillstånd och till och med önskar undvika den smärta och de följder det medför är ofta inte tillräckligt motiv för att övervinna ett tvångsmässigt spelbegär. Men det finns ett sätt att göra sig av med vanan. Låt en som hade sjunkit djupt som tvångsmässig spelare men som sedan har kommit in på rätta banor berätta om det för dig.