Kvinnor — Respekteras de i hemmet?

”Den ena efter den andra av kvinnorna gick en fruktansvärd död till mötes. . . . Och även om dödssätten skilde sig åt, var de bakomliggande omständigheterna desamma: Polisen i Quebec [Canada] säger att alla dessa kvinnor dödades av sin nuvarande eller före detta man eller sambo. Inalles har 21 kvinnor i Quebec dödats under det gångna året [1990] — offer för en flodvåg av äktenskapliga våldshandlingar.” — Maclean’s, 22 oktober 1990.

VÅLD i hemmet — ”familjelivets mörka sida”, som någon har kallat det — har gett upphov till en skörd av splittrade familjer och frambringat barn med en förvrängd syn på äktenskapet. Barnen råkar i en allvarlig lojalitetskonflikt, när de försöker förstå varför pappa slår mamma (eller, i mer sällsynta fall, varför mamma är så elak mot pappa). En annan frukt som familjevåldet ofta frambringar är att sönerna själva växer upp till hustruplågare. Faderns exempel har gett dem allvarliga psykiska problem och personlighetsstörningar.

FN-publikationen The World’s Women—1970-1990 (Världens kvinnor — 1970—1990) förklarar: ”Att kvinnor misshandlas av män i hemmet anses vara det minst rapporterade av alla brott — delvis på grund av att sådana våldshandlingar ofta betraktas som ett socialt problem och inte som ett brott.”

Hur allvarligt är problemet med hustrumisshandel i Förenta staterna? Den senatsrapport som citerades i föregående artikel förklarar: ”Uttrycket ’våld i hemmet’ kan låta tamt, men det beteende som avses är långt ifrån bagatellartat. Statistiken ger en fasansfull bild av hur allvarlig — ja, rentav dödsbringande — hustrumisshandel kan vara. Mellan 2.000 och 4.000 kvinnor per år dör av misshandeln. . . . I motsats till andra brott innebär hustrumisshandel ’kroniskt’ övervåld. Det innebär ständiga hotelser och upprepad kroppslig skada.”

Tidskriften World Health konstaterar: ”Våldshandlingar mot kvinnor förekommer i alla länder och i alla sociala och ekonomiska skikt. I många kulturer anses mannen ha rätt att slå sin hustru. Alltför ofta betraktas vanemässig misshandel och sexuellt övervåld mot kvinnor och flickor som ’privata angelägenheter’ som inte angår någon annan — vare sig lagliga myndigheter eller hälsovårdspersonal.” Accepterandet av våld i hemmet kan sedan lätt sprida sig till skolan.

Ett belysande exempel är det som hände vid en internatskola för flickor och pojkar i Kenya i juli 1991. The New York Times rapporterade att ”71 tonåriga skolflickor blev våldtagna av manliga elever och att 19 andra dödades under en nattlig våldsorgie i sovsalarna som enligt uppgift . . . fick pågå utan inblandning av vare sig lärare eller den lokala polisen”. Hur skall man förklara detta utbrott av sexuellt våld? ”Denna tragedi har riktat uppmärksamheten på den avskyvärda manschauvinism som dominerar det sociala livet i Kenya”, skrev Hilary Ng’Weno, chefredaktör för Kenyas största veckotidning, The Weekly Review, och fortsatte: ”Våra kvinnor och flickor befinner sig i en beklagansvärd situation. . . . Vi uppfostrar våra pojkar att visa föga eller ingen respekt för flickor.”

Det är detta som är den springande punkten i problemet överallt i världen — pojkar får ofta ända från barnsben lära sig att betrakta flickor och kvinnor som underlägsna varelser som lätt låter sig utnyttjas. Kvinnorna betraktas som sårbara och lätta att dominera. Därifrån är steget inte långt till oförblommerad manschauvinism och bristande respekt för det kvinnliga könet och inte heller till regelrätta våldtäkter från fästmäns och pojkvänners sida. När det gäller våldtäkter bör vi också hålla i minnet att en sådan handling ”kan vara över på några ögonblick men efterlämna livslånga spår i känslolivet”, som den ovan nämnda senatsrapporten uttryckte det.

Många män som kanske inte är direkt våldsamma mot kvinnor kan ändå betecknas som omedvetna misogyner eller kvinnohatare. I stället för att bruka fysiskt våld begagnar de sig av psykisk misshandel. Doktor Susan Forward förklarar i sin bok Men Who Hate Women & the Women Who Love Them (Män som hatar kvinnor & kvinnorna som älskar dem): ”Som deras partner beskrev dem var dessa män ofta charmiga och till och med kärleksfulla, men på ett ögonblick kunde de slå om och bli grymma, kritiska och oförskämda. Deras beteendemönster omspände ett helt spektrum av yttringar, från uppenbar skrämseltaktik och hotelser till mer försåtliga, förstuckna angrepp, som tog sig uttryck i ständiga förödmjukelser eller nedbrytande kritik. Metoderna varierade, men resultatet var detsamma. Mannen fick kontroll över kvinnan genom att trycka ner henne fullständigt. Dessa män vägrade också att ta något som helst ansvar för hur deras beteende påverkade deras partner.”

Yasuko,a en späd japanska som nu är gift sedan 15 år, berättade för Vakna! hur det var när hon växte upp: ”Min far misshandlade ständigt min mor. Han slog henne och sparkade henne, drog henne i håret och kastade till och med sten på henne. Och vet ni varför? Därför att hon vågade protestera mot att han bedrog henne med en annan kvinna. I den japanska kulturen har det nämligen betraktats som helt normalt att somliga män har en älskarinna. Min mor var emellertid före sin tid och vägrade att acceptera det. Efter att ha varit gift i 16 år och fött fyra barn tog hon ut skilsmässa. Hon fick inget som helst underhåll från min far.”

Även i de fall då hustrumisshandeln har rapporterats till myndigheterna har detta ofta inte kunnat hindra en hämndgirig man från att mörda sin hustru. I många fall har lagen, till exempel i länder som Förenta staterna, inte kunnat erbjuda något skydd för en hotad och terroriserad kvinna. ”En undersökning visade att i över hälften av de fall då hustrur mördats av sina män hade polisen tillkallats minst fem gånger under det senaste året för att utreda anklagelser om våld i hemmet.” (The Violence Against Women Act of 1990) I vissa extrema fall har hustrun, för att slippa ytterligare misshandel, dödat sin man.

Våldet i hemmet, där kvinnan vanligtvis är offret, tar sig många olika uttryck. I Indien har det rapporterade antalet kvinnomord som begåtts därför att mannen varit missnöjd med den hemgift som betalats av hustruns familj ökat från 2.209 fall år 1988 till 4.835 fall år 1990. Dessa siffror kan emellertid inte betraktas som fullständiga eller tillförlitliga, eftersom många hustrumord kamoufleras som olyckshändelser — vanligtvis genom att hustrun avsiktligt bränns till döds med fotogen för matlagning. Till detta kommer alla de självmord som begås av hustrur som inte längre står ut med sin hemsituation.

När valet står mellan söner och döttrar

Kvinnor diskrimineras ända från födelsen, ja till och med innan de är födda. På vilket sätt? Vakna! har intervjuat Madhu från Bombay, som svarar: ”När en son föds i en indisk familj, blir alla glada. Moderns problem är över. Nu har föräldrarna en son som kan ta hand om dem på deras ålderdom. Deras ’sociala trygghet’ är säkrad. Men om hon får en dotter, betraktas hon som misslyckad. Det är som om hon bara hade tillfört världen ytterligare ett problem. Föräldrarna kommer att bli tvungna att betala en ansenlig hemgift för att få henne bortgift. Och om en mor fortsätter att föda döttrar, är hon en odugling.”b

Tidningen Indian Express rapporterade beträffande flickor i Indien: ”Att de överlever betraktas egentligen inte som viktigt för familjens överlevnad.” Samma källa hänvisar till en undersökning från Bombay som ”avslöjade att av 8.000 foster som avlägsnats genom abort efter könsbestämningstester var 7.999 av kvinnligt kön”.

Elisabeth Bumiller skriver: ”Vissa indiska kvinnor har det så svårt att om deras situation uppmärksammades i lika hög grad som etniska minoritetsgrupper i andra delar av världen, skulle deras fall tas upp av aktionsgrupper som försvarar de mänskliga rättigheterna.” — May You Be the Mother of a Hundred Sons.

”En kvinnas arbetsdag tar aldrig slut”

Uttrycket ”en kvinnas arbetsdag tar aldrig slut” kan låta som en kliché. Men det riktar blickarna på ett faktum som många män inte tänker på. En kvinna med småbarn kan inte unna sig lyxen att ha en fast arbetstid från nio till fem, som män ofta har. Om ett litet barn börjar gråta mitt i natten, vem är det då som med största sannolikhet måste ta hand om det? Vem städar, tvättar och stryker? Vem lagar maten och serverar den när mannen kommer hem från arbetet? Vem diskar och ställer i ordning efter måltiden och börjar sedan göra i ordning barnen för natten? Och vem är det som i många länder, förutom allt detta, förväntas hämta vatten och kanske till och med arbeta ute på åkrarna med ett spädbarn på ryggen? Vanligtvis modern. Hennes arbetstid är inte bara 8 eller 9 timmar per dag, utan ofta 12 eller 14 eller ännu mer. Men hon får ingen övertidsersättning — och ofta inget tack heller!

I tidskriften World Health beskrivs situationen i Etiopien så här: ”Trots att kvinnor förväntas arbeta mellan 16 och 18 timmar om dagen, är deras inkomst så låg att de inte kan försörja sig själva och sina familjer. . . . Hunger är ett dagligt fenomen; i de flesta fall får de [kvinnliga vedbärare] endast en undermålig måltid per dag och får vanligtvis gå hemifrån utan frukost.”

Siu, som ursprungligen kommer från Hongkong och nu är gift sedan 20 år, säger: ”I det kinesiska samhället har män haft en tendens att nedvärdera kvinnor och att betrakta dem antingen som hushållerskor och barnaföderskor eller, för att gå till den andra ytterligheten, som avgudar, leksaker eller sexobjekt. Men vad vi kvinnor egentligen vill är att bli behandlade som intelligenta varelser. Vi vill att män skall lyssna till oss när vi talar och inte uppträda som om vi var mindre vetande!”

Det är inte att undra på att det sägs i boken Men and Women (Män och kvinnor): ”Överallt i världen, även där kvinnor är högt aktade, värderas mannens aktiviteter högre än kvinnans. Det har ingen som helst betydelse hur roller och arbetsuppgifter fördelas könen emellan; mannens uppgifter anses ofrånkomligen vara mer värda i samhällets ögon.”

Faktum är att kvinnans arbete i hemmet vanligtvis är något som tas för givet. Som det sägs i förordet till The World’s Women—1970-1990: ”Kvinnors levnadsförhållanden — och deras bidrag till familjen, ekonomin och hushållet — har i regel lämnats utan avseende. Många statistiska uppställningar har gjorts över förhållanden som avspeglar männens livsvillkor och insatser, inte kvinnornas, eller som bortser från skillnader könen emellan. . . . En stor del av det arbete som kvinnor utför anses fortfarande inte vara av något som helst ekonomiskt värde — och tas ofta inte ens med i beräkningen.”

År 1934 gjorde den amerikanske författaren Gerald W. Johnson följande uttalande beträffande kvinnor i arbetslivet: ”Kvinnor har ofta samma arbete som män, men de får sällan samma lön. Orsaken till detta är att det inte finns något upptänkligt dagligt arbete som inte kan utföras bättre av en man än av en kvinna. De bästa skräddarna och modisterna är män. . . . De bästa kockarna är utan undantag män. . . . I dagens läge är det ett faktum att en arbetsgivare är villig att ge en man bättre lön än en kvinna för samma arbete, därför att han har skäl att tro att mannen kommer att utföra arbetet bättre.” Även om den här kommentaren kan ha varit ironiskt menad, återspeglar den ändå de fördomar som många hyste på den tiden och som fortfarande lever kvar i många mäns sinnen.

Bristande respekt för kvinnor — ett globalt problem

Varje kultur har utvecklat sina attityder och fördomar när det gäller kvinnans roll i samhället. Men den fråga som vi bör ställa oss är: Avspeglar dessa attityder tillbörlig respekt för kvinnans värdighet? Eller är det en återspegling av männens urgamla dominans över kvinnorna på grund av deras vanligtvis överlägsna fysiska styrka? Om kvinnor behandlas som slavar eller föremål som bör utnyttjas så mycket som möjligt, var är då den respekt som tillkommer dem? De flesta kulturer har i större eller mindre utsträckning nedvärderat kvinnans roll och undergrävt hennes självaktning.

Ett av många belysande exempel kommer från Afrika: ”Jorubakvinnor [i Nigeria] måste visa sig okunniga och underdåniga i sin mans närvaro, och när de serverar måltiderna, måste de falla på knä vid mannens fötter.” (Men and Women) I andra delar av världen kan denna undergivenhet visas på en rad olika sätt — genom att hustrun måste gå några steg bakom sin man, måste gå till fots medan han rider på en häst eller en mulåsna, måste bära tunga bördor medan mannen inte bär något, måste äta åtskild från den övriga familjen osv.

Edwin Reischauer, som är född och uppfostrad i Japan, skriver i sin bok The Japanese: ”Förekomsten av manschauvinistiska attityder är mycket påfallande i Japan. . . . En sexuell dubbelmoral som ger mannen frihet men begränsar kvinnan är fortfarande vanligt förekommande. . . . Gifta kvinnor förväntas också visa långt större trohet än män.”

Liksom fallet är i många länder, är sexuella närmanden mot kvinnor ett problem också i Japan, i synnerhet på de fullpackade tunnelbanetågen i rusningstid. Yasuko från Hino City, en förort till Tokyo, berättade för Vakna!: ”Som ung åkte jag varje dag pendeltåg in till Tokyo. Det var så pinsamt, för en del män utnyttjade situationen och nöp och klämde var de kom åt. Vad kunde vi kvinnor göra åt det? Vi var tvungna att stå ut med det. Men det var verkligen genant. Om morgnarna fanns det i rusningstid en speciell vagn för kvinnor, så att åtminstone en del kunde slippa ifrån dessa trakasserier.”

Sue, en ung kvinna som tidigare var bosatt i Japan, hade sitt eget sätt att få slut på sådana närmanden. Hon brukade säga med hög röst: ”Fuzakenai de kudasai!”, vilket betyder ”Sluta larva dig!” Hon förklarar: ”Det fick genast avsedd verkan. Ingen ville förlora ansiktet inför alla andra. Plötsligt var det inte en enda man som petade på mig!”

Bristande respekt för kvinnor i familjekretsen är uppenbarligen ett globalt problem. Men hurdan är kvinnornas situation på arbetsplatsen? Får de mer respekt och erkännande där?

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 6]

Hur avgörs ett barns kön?

”Det ofödda barnets kön avgörs i befruktningsögonblicket, och det är faderns sädescell som är avgörande. Varje ’ovum’ eller ägg som en kvinna producerar är av kvinnligt kön i den bemärkelsen att det innehåller en X-kromosom, dvs. en kvinnlig könskromosom. Hos män är det emellertid bara hälften av spermierna som har en X-kromosom, medan de övriga innehåller en Y-kromosom, som är den manliga könskromosomen.” Om två X-kromosomer förenas, blir resultatet en flicka, men om en Y-kromosom förenar sig med en X-kromosom, kommer det lilla barnet att bli en pojke. Huruvida en kvinna skall föda pojkar eller flickor avgörs således genom könskromosomfaktorn i faderns sädesceller. (ABC’s of the Human Body, utgiven av Reader’s Digest) Det är därför ologiskt av en man att klandra sin hustru för att de bara får flickor. Ingen kan klandras för detta. Fortplantningen är helt enkelt som ett lotteri.

[Ruta/Bild på sidan 8]

En tragedi av gigantiska proportioner

Elizabeth Fox-Genovese skriver i sin bok Feminism Without Illusions (Feminism utan illusioner): ”Det finns goda skäl att tro att många män . . . i allt högre grad känner sig frestade att använda sin styrka i den enda situation i vilken den fortfarande tydligtvis ger dem ett försprång — i deras personliga relationer till kvinnor. Om jag har rätt i denna min misstanke, då står vi inför en tragedi av gigantiska proportioner.” Och denna tragedi inbegriper miljontals kvinnor som dagligen får utstå stora lidanden från en tyrannisk make, far eller annan man — en man som inte ”består provet i fråga om rättvisa och rätt”, som författarinnan uttrycker det.

”I trettio stater [i USA] är det fortfarande generellt sett tillåtet för en man att våldta sin hustru; och endast tio stater har lagar som medger att en person grips för våld i hemmet. . . . Kvinnor som inte har något annat val än att fly finner ofta att detta alternativ inte är stort bättre. . . . En tredjedel av de en miljon misshandlade kvinnor som årligen söker en tillfällig fristad får ingen hjälp.” — Förordet till boken Backlash—The Undeclared War Against American Women, av Susan Faludi.

[Bild

Hundratals miljoner människor har inte rinnande vatten, avlopp eller elektrisk ström i hemmet — om de över huvud taget har ett hem

[Bild på sidan 7]

För miljontals kvinnor är våld ett mörkt inslag i hemmet