Tragedin med Aralsjön
”ALDRIG tidigare i mänsklighetens historia har det hänt att en enda generation har fått bevittna hur ett helt hav har försvunnit från jordens yta.”
Efter att ha fällt detta yttrande tillade R. V. Khabibullaen, en framstående vetenskapsman i det forna Sovjetunionen: ”Detta är tyvärr det sorgliga öde som hotar Aralsjön.”
Denna jättelika sjö är belägen i ökentrakterna av de forna asiatiska Sovjetrepublikerna Uzbekistan och Kasakstan. År 1960 hade den en yta på omkring 67.000 kvadratkilometer och var därmed världens till storleken fjärde insjö. Endast det närbelägna Kaspiska havet, Övre sjön i Nordamerika och Victoriasjön i Afrika var större.
Under de senaste 30 åren har emellertid Aralsjöns yta minskat med över en tredjedel och vattenmängden med omkring två tredjedelar! Mer än 28.000 kvadratkilometer av Aralsjöns yta, vilket motsvarar Kopparbergs län, har försvunnit. Vattenståndet har sjunkit med över 12 meter, och på sina håll ligger den nuvarande strandlinjen 80—100 kilometer från den förra. En naken sjöbotten av ofruktbar sand breder nu ut sig över områden där det tidigare fanns vackert, klarblått vatten som vimlade av fisk. De en gång blomstrande fiskelägena ligger nu övergivna, åtskilliga kilometer från stranden.
I slutet av 1950-talet gav Aralsjön en årlig avkastning på cirka 45 miljoner kilo säljbar fisk. Tjugofyra olika arter av sötvattensfisk frodades i sjöns bräckta vatten. Det fanns omkring 10.000 fiskare enbart i hamnstaden Mujnak, där 3 procent av Sovjetunionens årliga fiskfångster togs om hand. Men nu är sjöns blomstrande fiskeindustri, som en gång gav arbete åt 60.000 personer, död; den ökade salthalten i vattnet har dödat fisken.
En häpnadsväckande syn
Staden Mujnak, vars befolkning har minskat från drygt 30.000 till omkring 20.000, ligger nu över 30 kilometer från den krympande Aralsjön! En besökare från Förenta staterna, som närmade sig staden med flyg, rapporterade att han såg ”något som ser ut som leksaksbåtar ligga i öknen”. När han hade kommit ner på marken och betraktat området på närmare håll, förklarade han: ”Dussintals stora trålare av stål och andra båtar ligger omkullvräkta och delvis begravda, som om de kastats många kilometer upp på land av en väldig tidvattensvåg.”
När sjöns vatten började sjunka undan, grävde man en kanal så att båtarna i Mujnaks hamn skulle få tillgång till öppet vatten. Men som borgmästaren i staden konstaterade: ”Vintern 1974 sjönk vattnet mycket snabbt, och på våren, då båtarna i normala fall sjösätts, låg de långt uppe på land, och det var omöjligt att flytta dem.”
Vad var orsaken till denna tragedi?
Varför sjön håller på att försvinna
Sedan urminnes tider har Aralsjön fått sitt vatten från två stora floder, Amu-Darja och Syr-Darja. Dessa floder får i sin tur sitt vatten från smältande glaciärer i bergstrakterna i nordöstra Afghanistan och Kirgisistan. Men för att förvandla det torra och ofruktbara Aralbäckenet till ett bördigt jordbruksområde ledde man bort stora delar av vattnet till bevattningskanaler, så att det knappast blev något kvar för att fylla på sjön.
Det så kallade Aralsjöprojektet startades år 1960, och snart hade det konstbevattnade området vuxit till omkring 6,8 miljoner hektar, en areal som är dubbelt så stor som Kaliforniens konstbevattnade område. Öknen gav rika skördar, men sjön började snart försvinna.
Har projektets fördelar uppvägt de skador som det har förorsakat på sjön?
En tveeggad åtgärd
Den viktigaste kulturväxten är bomull, som odlas på omkring halva arealen. Innan Sovjetunionen upplöstes kom 95 procent av nationens bomullsproduktion från detta konstbevattnade område i Aralbäckenet. Dessutom exporterade man en hel del bomull för att få tag i eftertraktad utlandsvaluta. Området svarade också för omkring 40 procent av Sovjetunionens risproduktion.
Vidare kom Aralbäckenet nu att bli landets ledande producent av färsk frukt och grönsaker, ungefär samma ställning som Kalifornien innehar i Förenta staterna. Allt detta skapade också arbetstillfällen för områdets snabbt växande befolkning, som kom att omfatta närmare 40 miljoner människor. Man tänkte emellertid inte så mycket på hur miljön skulle komma att påverkas.
Bevattningskanalerna var exempelvis inte cementerade, vilket fick till följd att det mesta av vattnet läckte ut i den sandhaltiga marken redan innan det nådde fram till åkrarna. Dessutom använde man enorma mängder farliga insektsbekämpningsmedel, och för att underlätta bomullsskörden använde man sig också av kraftigt verkande gifter som avlövade plantorna.
Skadorna på miljön har således varit betydande och har omfattat långt mer än Aralsjöns ödelagda fiskeindustri. Varje år blåser till exempel miljontals ton sand och salt upp från den 28.000 kvadratkilometer stora ytan av blottlagd sjöbotten och piskas upp till väldiga stormar, som är så stora att de kan observeras från rymden.
Nedfallet från dessa stormar, i form av antingen stoft eller regn, innehåller skadliga halter av salter, bekämpningsmedel och andra kemikalier. Vissa delar av Aralbäckenet får årligen ta emot så mycket som ett halvt ton per tunnland av denna salt- och sandblandning. Damm från Aralbäckenet har faktiskt observerats ända uppe vid den ryska Ishavskusten.
Ett annat skrämmande framtidsperspektiv är den verkan som den krympande Aralsjön har haft på vädret. Sjöns modererande inflytande på vädret har minskat, så att sommartemperaturerna nu är högre och vintertemperaturerna lägre än tidigare. Frost förekommer numera senare på våren och tidigare på hösten, vilket förkortar odlingssäsongen.
De försämrade förhållandena i Aralbäckenet har också vållat omfattande skador på djurlivet. För bara några år sedan fanns det över 170 olika djurarter i trakterna kring Aralsjön — nu finns det färre än 40. I början av 1960-talet fick man årligen tag i över 600.000 bisamskinn, nu praktiskt taget inga. Sjöns ökade salthalt har dödat de ökendjur som brukade dricka dess vatten.
Döende mark och sjuka människor
Tragiskt nog håller landet på att förgiftas av den ökade salthalten i jorden. När ökenområden konstbevattnas, avdunstar en stor del av vattnet i den heta solen, vilket ökar koncentrationen av salter i jorden. När stora mängder vatten tränger ner i marken, stiger dessutom så småningom grundvattennivån, och när det förorenade vattnet når växternas rötter, skadas dessa av gifterna i vattnet. Det är detta som håller på att hända i Aralbäckenet. ”Samma gissel som bidrog till de forntida mesopotamiska civilisationernas fall skördar nu ännu ett offer”, förklarade en skribent.
Människorna håller också på att förgiftas. Insekts- och växtbekämpningsmedel sipprar ner genom jorden och förorenar vattentäkterna. Många människor dricker således vatten som är bemängt med farliga kemikalier, och detta har fått tragiska konsekvenser. ”Den medicinska litteraturen är full av berättelser om missbildade barn, ökad förekomst av lever- och njursjukdomar, kronisk gastrit, stigande spädbarnsdödlighet och ett växande antal cancerfall”, konstaterar tidskriften World Watch.
Doktor Leonid Elpiner, som har specialiserat sig på de hälsoproblem som är utmärkande för Aralbäckenet, betecknar den sjukdomsbild som människor där i trakten uppvisar såsom ”pesticid-aids”. Han förklarar: ”Det främsta målet, menar vi, är inte längre att rädda Aralsjön. Det är att rädda befolkningen.”
William S. Ellis, redaktör på tidskriften National Geographic och en av de första amerikaner som besökt området, skrev: ”Sjön är en fortgående miljökatastrof — enligt mångas mening fullt jämförbar med kärnkraftsolyckan i Tjernobyl år 1986.” Vid ett möte i Mujnak betecknade en person den till och med som ”tio gånger värre”.
Ja, det som har hänt med Aralsjön är verkligen en tragedi. Men förstörelsen var inte avsiktlig. Projektledarna menade väl. De försökte få öknen att blomstra för att folket skulle få mat. Men deras sätt att verkställa sina planer har förorsakat fruktansvärda lidanden, som vida har överträffat fördelarna.
I detta sammanhang påminde en skribent om människans ansvar att överlämna jorden till kommande generationer ”som en välskött och förfinad plats”. Tyvärr har raka motsatsen ägt rum här i Aralbäckenet, vilket framgår av de dramatiska förändringar som började för över 30 år sedan.
[Bild på sidorna 14, 25]
Aralsjöns strandlinje har på sina håll dragit sig tillbaka uppemot tio mil och lämnat båtar begravda i sanden
[Bildkälla]
David Turnley/Black Star
[Bild på sidan 26]
Genom konstbevattning har Aralbäckenet förvandlats till ett bördigt jordbruksområde, men man har fått betala ett högt pris
[Bildkälla]
David Turnley/Black Star