Räddad ur dödens grepp genom blodfri behandling

Berättat av en av medarbetarna vid Jehovas vittnens världshögkvarter

DET verkade ironiskt. I februari 1991 hade jag rest till Buenos Aires i Argentina för att hjälpa till att leda seminarier rörande bruket av olika alternativ till blodtransfusioner, och nu hade jag själv drabbats av svåra inre blödningar och var nära döden.

Problemet hade börjat veckan innan, när jag var i Mexico. Jag hade lite ont i magen, men jag trodde inte att det var så allvarligt. En läkare på platsen sade att det var vanligt att amerikaner som besökte den trakten fick problem med magen. Han skrev ut en medicin som skulle lindra smärtan.

Under flygresan till Buenos Aires följande dag tilltog besvären. Jag hade en svidande smärta i buken, och två dagar senare kändes det som om det brann där inne. Man gav mig en spruta för att dämpa smärtan, och tack vare detta kunde jag hålla mina föreläsningar vid seminariet. Sedan fördes jag från Jehovas vittnens avdelningskontor, där min hustru och jag bodde under besöket, till ett sjukhus i trakten. Där konstaterade man att jag hade ett magsår som tydligtvis just hade slutat blöda.

Diagnosen var en smula förbryllande, eftersom jag aldrig hade haft magsår tidigare eller ens symptom på något sådant. I alla händelser hoppades man nu att jag skulle tillfriskna med hjälp av sängläge, syrabindande medel och skonsam kost. Men när jag kom tillbaka till avdelningskontorets sjukavdelning, började tyvärr blödningarna igen.

Min avföring var svart, starkt bemängd med blod, och jag var blek som ett lik. Till sist svimmade jag och råkade då dra ur slangen till droppet som var fäst vid min arm. Min hustru sprang ut i korridoren och ropade på sköterskan.

Operation eller inte?

Snart var två läkare vid min säng. Via tolk talade de om för mig att mitt hemoglobinvärde hade sjunkit till 68 gram per liter (det normala värdet är omkring 150 gram per liter). De sade att de hade haft telefonkontakt med en specialist på blodfri kirurgi. Han ansåg att jag borde opereras omedelbart. Jag frågade om det fanns några alternativ till operation.

Man kontaktade en expert på mag- och tarmsjukdomar. Han sade att man kunde föra ner ett instrument genom svalget och ner till perforationen på tolvfingertarmen, den översta delen av tunntarmen, och sedan droppa ett blodstillande medel på såret för att försöka stoppa blödningen.

”Hur stor är chansen att det skall lyckas?” frågade jag.

”Omkring 50 procent”, svarade han. Men kirurgen sade att om försöket med blodstillande medel misslyckades, skulle dröjsmålet och blodförlusten förmodligen omöjliggöra ett kirurgiskt ingrepp. Det verkade som om jag inte hade något annat val än att gå med på operation.

Det var ett känsloladdat ögonblick. Min hustru och jag omfamnade varandra. Innan jag åkte i väg med ambulansen till sjukhuset fick jag hjälp att upprätta ett testamente, som jag undertecknade. Våra vänner trodde att jag förmodligen inte skulle överleva operationen.

Operationen

När jag hade kommit in i operationssalen, placerades jag på något som såg ut som ett stort glasbord. Det var starkt belyst både ovanifrån och underifrån. Min oro steg, och det måste ha märkts på mig, för en av kirurgerna kom fram till mig och sade: ”Var inte orolig. Det kommer säkert att gå bra.” Hans varma deltagande kändes mycket uppmuntrande. Man gav mig inhalationsnarkos, och efter vad som föreföll som ett ögonblick domnade jag bort och förlorade medvetandet.

När jag vaknade höll man på att flytta mig från en bår till en vanlig sjukhussäng. Jag fick nästan panik när jag kände den intensiva smärtan från operationssåret och från slangarna i näsan och halsen. Min hustru och en av våra vänner tröstade mig och lindrade min brännande törst genom att badda mina läppar med vatten. Jag var glad över att vara vid liv.

Trots att man försäkrade mig att operationen hade lyckats, fortsatte mitt blodvärde att sjunka. Vad var det som var på tok? Avföringsprover avslöjade att jag fortfarande hade inre blödningar. Kirurgerna var övertygade om att de inte kom från det ställe som de just hade åtgärdat — men varifrån kom de då?

Läkarna menade att jag måste ha fått i mig något giftigt ämne som orsakat en perforation, kanske i tjocktarmen. De sade att jag var för svag för att genomgå en ny operation.

Påtryckningar i blodfrågan

Allteftersom mitt blodvärde fortsatte att sjunka, intensifierades påtryckningarna för att försöka få mig att ta emot blod. Sköterskan sade att om hon vore läkare, skulle hon bara sätta i gång och ge mig blod utan att fråga. Vid tretiden på natten kom en läkare in till mig och sade: ”Du måste ta emot blod, om du skall överleva.”

Jag förklarade för honom att jag var ett Jehovas vittne och att jag av såväl religiösa som medicinska skäl inte skulle ta emot blod. (3 Moseboken 17:10—14; Apostlagärningarna 15:28, 29) Han blev märkbart upprörd, men jag insåg att hans inställning berodde på att han inte förstod och respekterade min fasta ståndpunkt.

På grund av de ökande påtryckningarna och vissa andra förhållanden på sjukhuset bad jag att få bli utskriven. Snart var en ambulans på väg med mig tillbaka till avdelningskontorets sjukavdelning.

Framgångsrik behandling räddar mitt liv

Jag bad läkaren där, som själv är ett Jehovas vittne, att bekräfta att han hade gett mig EPO (erytropoietin), ett syntetiskt hormon som stimulerar benmärgen att producera röda blodkroppar i snabbare takt. Han sade att han hade gjort det. Men för att kunna producera friska röda blodkroppar i tillräcklig mängd behöver kroppen naturligtvis ändå de grundläggande byggstenarna. Sådana byggstenar är folsyra, vitamin B och i synnerhet järn. Det snabbaste sättet att tillföra det behövliga järnet är att ge järndextran (Imferon) intravenöst, så jag bad att få det.a

Det gick emellertid inte att få tag i Imferon i Argentina. Det var svårt att skaffa fram det till och med i Förenta staterna, eftersom det mesta hade skickats i väg till Mellersta Östern på grund av kriget i Persiska viken. Till slut lyckades man ändå få tag i några förpackningar, som genast anförtroddes åt ett Jehovas vittne som var på väg till Argentina.

Vid det här laget var mitt hemoglobinvärde nere i 40. Eftersom jag visste att det kan bidra till anemi att man tar alltför många blodprover, förklarade jag för den laboratorietekniker som kom till avdelningskontoret att jag inte ville låta honom ta några fler blodprover. Han invände: ”Vi måste ta blodprov för att veta vad som pågår.”

”Ni vet vad som pågår”, svarade jag. ”Jag blöder, och vad är då den mest värdefulla substansen i min kropp?”

”Blod”, medgav han.

”Så nu har jag beslutat mig för att inte ge en droppe till av mitt”, svarade jag. Hur mycket lägre mitt blodvärde blev vet jag därför inte.

Den natten bad jag innerligt till Jehova, bad om hans vägledning och uttryckte min förhoppning om att få vakna nästa dag. Det gjorde jag också, men jag kände att min livskraft höll på att rinna ut. Jag förstod att jag var nära döden. Mitt hemoglobinvärde är i vanliga fall omkring 172 gram per liter, vilket är ovanligt högt, så jag hade förlorat mer än 75 procent av mitt blod. Något mer måste göras.

Samma morgon bad jag att få diskutera igenom min behandling med de läkare som skötte mig. Vitamin K, som är viktig för blodets koagulation, hade ännu inte prövats, men nu gick de genast med på att börja ge mig det. Sedan frågade jag: ”Skulle något eller några av de preparat som ni ger mig kunna orsaka eller bidra till blödningen?”

”Nej”, svarade de.

”Är ni säkra på det?” envisades jag.

Tidigt följande morgon kom en av kirurgerna in till mig och sade att de vid närmare undersökningar hade funnit att ett av preparaten mycket väl skulle kunna bidra till blödningen. Man upphörde genast att ge preparatet. Läkarnas villighet att lyssna på mig som patient och noga analysera min behandling ökade min respekt för dem.

På min begäran fick jag en del medicinsk litteratur, och min hustru och jag började gå igenom den. En artikel nämnde ett kemiskt hemostatikum, ett läkemedel med blodstillande effekt. Vi hade knappt läst igenom artikeln förrän dr Marcelo Calderón Blanco, som också är ett Jehovas vittne, kom in i rummet och uttryckte sin önskan att få använda en liknande produkt! Man gav mig preparatet på samma sätt som man ger ett lavemang. Ungefär samtidigt anlände paketet med Imferon från Förenta staterna, och man gav mig medlet intravenöst.

Det enda vi nu kunde göra var att vänta. Redan samma dag började jag känna mig starkare. Tre dagar senare lät jag dem ta ett blodprov. Till vår förvåning hade hemoglobinvärdet stigit till 60! När man hade kontrollerat det fem dagar tidigare, var det nere i 40 och höll fortfarande på att sjunka! Läkarna var skeptiska. De bad att man skulle ta ett nytt blodprov, men resultatet var detsamma. Behandlingen med EPO och Imferon hade börjat ge resultat!

Teknikern vid det laboratorium som hade kontrollerat mitt blod ringde och sade att läkaren måste ha gett mig en blodtransfusion. ”Ingen människas blodvärde kan stiga så snabbt utan en blodtransfusion”, påstod han bestämt. Läkaren försäkrade honom att man inte hade gett mig något blod. ”Vilken metod har ni då använt för att få blodvärdet att stiga så snabbt?” undrade han. Man berättade för honom om behandlingen med EPO och Imferon.

Doktor Amilcar Fernández Llerena, en av mina läkare som inte är ett Jehovas vittne, besökte mig den dag då vi fick svaret på blodprovet. Efter att ha undersökt mig sade han förbluffad: ”Jag ger dig ett nytt namn — Lasarus.” (Jämför Johannes 11:38—44.) Jag var tvungen att mobilisera all min självbehärskning för att hålla tillbaka tårarna.

Doktor Llerena sade: ”Du kan tacka din Gud, Jehova, för att du lever.” Jag frågade honom vad han menade. ”Om du hade rökt eller missbrukat narkotika eller alkohol”, svarade han, ”skulle du inte ha överlevt operationen. Men eftersom din kropp är ren och stark, därför att du lyder Guds lag, överlevde du.”

De upplysningar som jag använde mig av i samband med min sjukdom var till största delen sådana som vi hade undervisat sjukhuskommittéerna om vid de seminarier som hade hållits i Nordamerika, Europa och Latinamerika. Undervisningen vid dessa seminarier lägger tonvikten vid framgångsrika alternativ som kan användas vid medicinsk behandling utan blod. Glädjande nog kan läkare få tillgång till information om dessa blodfria behandlingsmetoder genom någon av sjukhuskommittéerna. Det finns nu över 800 runt om i världen.

Jag hoppas att min erfarenhet skall bli till hjälp för andra vittnen som söker få medicinsk behandling utan blod. Läkarna vid det sjukhus där jag opererades kontaktade senare Jehovas vittnens avdelningskontor i Argentina och sade att de nu insåg att vårt program för medicinsk behandling utan blod var framgångsrikt och att de med glädje skulle samarbeta med oss i framtiden.

[Fotnot]

[Bild på sidan 13]

Jag lämnar sjukhuset efter operationen