Läkarna lärde av min kamp mot döden
I MITTEN av maj 1991 fick vi veta att vi väntade ett fjärde barn. Yngsta barnet, Mikael, var då nio år, och tvillingflickorna, Maria och Sara, var 13 år. Även om tillökningen inte var planerad, vande vi oss snart vid tanken på ännu ett barn.
En kväll i tredje månaden fick jag plötsligt ont i ena lungan. Nästa dag kunde jag knappt gå. Doktorn sade att det var lunginflammation och gav mig penicillin. Efter ett par dagar började jag känna mig bättre men var ganska svag. Sedan fick jag plötsligt ont i den andra lungan, och samma procedur upprepades.
Dagarna därpå kunde jag inte ligga på grund av andningsbesvär. En dryg vecka efter första smärtanfallet blev ena benet blått och svullet. Då lades jag in på sjukhus. Doktorn sade då att smärtan i lungorna inte berodde på lunginflammation, utan på blodproppar, och att jag också hade en blodpropp i ljumsken. Jag fick veta att blodpropp är en av de vanligaste dödsorsakerna bland gravida kvinnor i Sverige. Några dagar senare flyttades jag till Karolinska Sjukhuset i Stockholm, som har en specialklinik för komplicerade graviditeter.
Läkarna beslöt att sätta in blodförtunningsmedlet heparin. De försäkrade mig att faran för blödning till följd av heparinintaget var liten jämfört med risken för ny propp i lungorna. Efter ett par veckor var jag tillräckligt kry för att åka hem. Jag kände mig innerligt lycklig över att vara vid liv med det livliga lilla barnet växande inom mig.
Tid att föda
Man beslöt att sätta i gång förlossningen, men innan något gjordes åt processen, fick jag svåra smärtor i nedre delen av bukhålan. Så jag fördes snabbt till sjukhuset. Men läkarna kunde inte finna något fel.
Nästa kväll var buken väldigt svullen, och smärtan hade inte minskat. Mitt i natten undersökte en läkare mig och fann att födsloarbetet hade börjat. Följande morgon var buken ännu mera svullen och smärtan nästan outhärdlig. Doktorn såg bekymrad ut och frågade när jag senast hade känt barnet röra sig. Då slog det mig att det var länge sedan.
Jag fördes omedelbart till en förlossningssal. På avstånd hörde jag personalen prata. ”Hon vägrar blodtransfusion”, sade någon. Sedan böjde en sjuksköterska sig ner över mig och sade med hög röst: ”Du vet väl att ditt barn är dött, va?” Det var som en dolkstöt i hjärtat. — Ordspråken 12:18.
Fast besluten att vägra blod
Plötsligt dök min läkare upp och talade om att mitt tillstånd var ytterst allvarligt. Han undrade om jag tänkte hålla fast vid mitt beslut att inte ta emot blodtransfusion. Jag förklarade mycket bestämt att jag ämnade göra det, men sedan minns jag inte mycket mer. Jag hade i alla fall gjort klart för min läkare att kristna har blivit befallda att avhålla sig från blod och att jag ville lyda Guds lag. — Apostlagärningarna 15:28, 29; 21:25.
Under tiden kallade man på en annan läkare, Barbro Larson, som är skicklig kirurg. Hon kom snabbt och började genast operera mig. När man öppnade buken, fann man att jag hade förlorat tre liter blod genom inre blödning. Men dr Larson respekterade mitt beslut angående blodtransfusion.
Efteråt fick jag veta att en annan läkare hade sagt att det bara var fråga om minuter innan jag skulle dö. ”Jag vet inte om hon lever nu”, hade han sagt. Senare blev det känt att läkarna inte hade hittat upphovet till blödningen och därför hade lagt in en bukduk i bukhålan. Läkarna och sköterskorna gav inget hopp om att jag skulle överleva.
När mina barn kom till sjukhuset och fick veta hur illa det var med mig, sade en av dem att Harmageddon kommer snart och att de sedan skulle få mig tillbaka i uppståndelsen. Vilken underbar och rättvis anordning uppståndelsen är! — Johannes 5:28, 29; 11:17—44; Apostlagärningarna 24:15; Uppenbarelseboken 21:3, 4.
Livet i vågskålen
Mitt hemoglobinvärde, eller blodvärde, hade sjunkit till 40 gram per liter blod, men blödningen tycktes ha stannat. Jag hade tidigare stoppat in ett exemplar av tidskriften Vakna! för 22 november 1991 bland mina journalpapper. Doktor Larson hittade det och lade märke till en rubrik: ”Att undvika blödningar och få dem under kontroll utan blodtransfusion”. Hon läste ivrigt för att se om det fanns något hon kunde använda för att hjälpa mig att överleva. Hennes blick föll på ordet ”erytropoietin”, som är ett läkemedel som stimulerar kroppen att producera röda blodkroppar. Hon satte genast in det. Men det tar tid för medicinen att ge resultat. Så frågan var om erytropoietinet skulle hinna verka.
Nästa dag var blodvärdet nere i 29 gram per liter. När jag vaknade och såg hela min familj vid sängen, undrade jag vad som hade hänt. Jag kunde inget säga på grund av respiratorn. Jag kände mig förtvivlad men kunde inte gråta. Alla sade att jag måste spara på krafterna för att överleva.
Dagen därpå hade jag feber till följd av inflammationen som bukduken, som lämnats kvar i bukhålan, orsakat. Blodvärdet hade sjunkit till 27. Trots att det är ytterst farligt att söva ner en patient i det tillståndet, förklarade dr Larson att de måste ta risken att operera igen för att avlägsna bukduken.
Före operationen fick barnen komma in och träffa mig. Alla trodde att det var ett avsked. Flera bland sjukhuspersonalen grät. De trodde inte att jag skulle klara det. Våra barn var mycket tappra, och det gjorde mig lugn och förtröstansfull.
Eftersom jag bara fick lite narkos, kunde jag då och då höra vad personalen sade sig emellan. Några talade om mig som om jag redan var död. När jag efteråt berättade vad jag hade hört dem säga under operationen, beklagade en sköterska det. Men hon sade att hon var helt säker på att jag skulle dö och att hon ännu inte hade fattat hur jag kunde överleva.
Nästa dag kände jag mig något bättre. Blodvärdet var 29, och hematokritvärdet var 9. Mina kristna bröder och systrar besökte mig och hade mat och kaffe med sig åt min familj. Vi var tacksamma över deras kärlek och omtanke. Mot kvällen var mitt tillstånd fortfarande kritiskt men något stabilare, och jag flyttades till en annan avdelning.
Läkarna lärde
Många bland personalen var nyfikna på mig. De flesta var mycket vänliga och snälla. En sjuksyster sade: ”Din Gud måste ha räddat dig.” En doktor från en annan avdelning kom förbi och fällde kommentaren: ”Jag ville bara se hur någon med så lågt blodvärde ser ut. Jag fattar inte hur du kan vara så pigg.”
Nästa dag kom min läkare för att träffa mig, trots att det var hennes fridag. Hon sade att hon kände ödmjukhet inför vad som hade hänt och att om jag blev helt återställd, skulle de sätta i gång ny forskning i fråga om alternativ till blodtransfusionsterapi vid behandling av patienter.
Mitt tillfrisknande blev häpnadsväckande. Två och en halv vecka efter den tragiska förlossningen hade blodvärdet ökat till drygt 80. Då fick jag lämna sjukhuset. Tre dagar senare hölls vår årliga kretssammankomst för Jehovas vittnen, och jag var med där. Hur uppmuntrande var det inte att få träffa våra kristna bröder och systrar, som hade varit så hjälpsamma under den svåra tiden! — Ordspråken 17:17.
Som dr Larson hade lovat, publicerades senare i Läkartidningen en rapport om mitt fall. Den hette ”Erytropoietin ersatte blodtransfusion” och löd bland annat: ”En 35-årig kvinna, tillhörande Jehovas vittnen, drabbades av en akut massiv obstetrisk blödning. Hon motsatte sig blodtransfusion men accepterade behandling med erytropoietin. Efter nio dagars postoperativ behandling med högdos erytropoietin ökade Hb från 29 g/l till 82 g/l utan biverkningar.”
Artikeln slutade: ”Initialt var patienten mycket kraftlös men återhämtade sig förvånansvärt snabbt, och det postoperativa förloppet för övrigt var helt komplikationsfritt. Hon kunde skrivas ut från sjukhuset efter två veckor.”
Även om den här erfarenheten var oerhört plågsam för oss, är vi glada över att en del läkare har lärt mer om alternativ till blodtransfusion. De kommer förhoppningsvis att vara beredda att pröva sådana behandlingsmetoder som har visat sig vara framgångsrika. — Berättat av Ann Yipsiotis.
[Bild på sidan 26]
Jag och min läkare som hjälpte mig