Taraweras utbrott — en nyzeeländsk vulkankatastrof

Från Vakna! :s korrespondent på Nya Zeeland

KAN du föreställa dig hur det skulle kännas att bli väckt på morgonkvisten av ljudet från ett berg som håller på att slitas sönder? Hur skulle du känna dig om du tittade ut genom fönstret och såg hur det tre mil längre bort sköt upp eldstungor mot himlen och en ständig skur av glödande stenar for genom luften? Och sedan kände hur marken under sängen började skaka? Livrädd, sade du? Nå, det här var precis vad som hände i Rotorua, som ligger ungefär mitt på Nordön av Nya Zeeland, klockan 2 på natten den 10 juni 1886, då berget Tarawera fick ett utbrott. Då blev byn Te Wairoa Nya Zeelands Pompeji, begravd av sitt eget Vesuvius.

För dem som bodde i området och överlevde var det en förskräcklig upplevelse. Ett ögonvittne sade: ”Vi såg en syn som ingen människa som såg den någonsin kan glömma. . . . Berget hade tre kratrar, och eldslågor sköt upp i luften drygt 300 meter.” En som hade gått ut för att titta på skådespelet sade: ”Vinden tilltog, och vi hade knappt kommit fram till huset förrän det började, som vi trodde, regna kraftigt. Fönstren blev inslagna, och vi fann att vad vi hade tagit för regn var vulkanisk aska och stenar. . . . Vi stod där mellan jordbävningen och elden och väntade på att dö.”

När den 19 kilometer långa bergskedjan exploderade, uppstod en rad av nio djupa kratrar. Ånga blandades med kringflygande aska och föll ner som regn. Byarna runt sjön — tillsammans med maorierna och andra som bodde där, kanske 155 stycken, blev begravna, många under flera meter djup sörja!

Ungefär 16.000 kvadratkilometer skogs- och åkermark täcktes av slam, och lösryckta klippstycken föll till och med ner över däcket på fartyg 150 kilometer utanför kusten. Ett oförlikneligt ”världens underverk”, de skära och vita kiselsinterterrasserna, ”ett arkitektoniskt naturfenomen i glänsande kiseldioxid”, förstördes och tillsammans med dem också maoriska förfäders heliga ben. (Wild New Zealand, utgiven av Reader’s Digest) För den fridfulla söderhavsön var detta en katastrof av enorma dimensioner.

Livet i de maoriska byarna

Före utbrottet var den gamla byn Te Wairoa, som låg fjorton kilometer från berget Tarawera, fridfull och välmående. Den låg i skogsbrynet på stranden av sjön Tarawera, som är kall och alltså saknar den underjordiska värme som kännetecknade byarna närmare Rotorua. Byn Ohinemutu hade varma ställen där det växte gräs också när det var kallt. Men i ett annat avseende var byn Te Wairoa mycket ovanlig för sin tid. Den var anlagd med gator. Husen var ordnade i kvarter om cirka 2.000 kvadratmeter vartdera, ägdes individuellt och avskildes från varandra med staket i stället för att bara ligga i en klunga på ett stamägt stycke land.

Eftersom sjön Tarawera låg inom bekvämt räckhåll, tillhandahöll två hotell i Te Wairoa en uppskattad komfort för trötta europeiska turister på 1880-talet. Där kunde de vila ut från sina rid- och åkturer på de skakiga, illa medfarna skogsvägarna. Dagen efter ankomsten brukade man ta på sig sina söndagskläder och företa färden till kiselsinterterrasserna. På den tiden sades de berömda terrasserna vara ett av världens underverk och beskrevs som ”stora vita bäcken som gradvis avtar i storlek . . . mot toppen, fulla med vatten av den underbaraste blå färg man kan tänka sig och runt omkring täckta av det gnistrande bländande vita. . . . Och de skära terrasserna — alltigenom ljusröda men med samma underbara blå vatten i de stora grunda bäckenen.” De små maoribarnen plumsade omkring i de varma, mineralhaltiga dammarna som låg strödda längs avsatserna, och de vuxna badade för att vederkvicka sina uttröttade kroppar.

Nedanför terrasserna, i sjön Rotomahanas gyttjiga gröna vatten, bubblade heta källor. Somliga sköt upp som fontäner från vattenytan och var så heta att den infödde maorikocken kunde koka sina kumeras (inhemsk potatis) eller koura (flodkräftor) i dem. Turisterna tyckte om att smaka på de här läckerheterna under sina utflykter till sjön med maoriska guider, sådana som Kate och Sophia, som färjade över dem till terrasserna i båtar bestående av urholkade trädstammar.

Förvarningar om katastrofen

Det var fullständigt oväntat att alla Taraweras tre toppar skulle få utbrott. Maorinamnen Wahanga, Ruawahia och Tarawera väckte alla associationer till eld, men det fanns inga vulkankratrar på berget och alltså ingen antydan om fara. I själva verket hade hjässan på Tarawera (som hela berget kom att kallas) i århundraden betraktats som en säker begravningsplats för maoriska anfäder och var tabu, dvs. helig. Därför är det sannolikt att namnen syftade på jordens rödaktiga beskaffenhet. Vissa ovanliga fast mindre former av aktivitet hade försiggått, som när Sophia tio dagar tidigare hade gått till floden där båtarna hade lämnats, bara för att finna dem strandade på flodbädden. Medan hon stod där forsade plötsligt vatten fram som en våg och lyfte upp båtarna och släppte sedan ner dem med en duns på flodbädden. När man ser tillbaka, var de enda verkliga förvarningarna de ovanligt ofta förekommande jordskalven och den livliga termiska aktiviteten i sjön Rotomahana. Fastän detta väckte en del onda aningar, gav det ingen antydan om den ödeläggelse som skulle följa.

Ett känslofyllt besök

Nu, hundra år senare, har de turister som kommer till utgrävningarna av Te Wairoa, som nu kallas De dödas by, i början svårt att föreställa sig vilken fasa som den natten medförde.

Det hade vi också när vi följde de krokiga stigarna bland resterna av maoriska whares (små hus), utgrävda sedan 1930-talet.a Solfjädersvansar (ett slags flugsnappare) kretsade kring huvudet på oss, eftersom vi virvlade upp deras favoritinsekter när vi gick. Det var svårt att tänka sig vilken våldsam kraft och fasa som vällde ner över de människor som en gång bodde där.

Vi stannade till vid ingången till en dunkelt upplyst whare och steg ner till vad som tidigare hade varit marknivån. Vi tänkte på de slamtäckta babyskorna och den rostiga och för 1800-talet så typiska barnsängen, vilka vi hade sett tidigare i en utställningsmonter. Hade de tillhört ett barn som bodde i det här lilla huset? Hade hon lekt på jordgolvet som vi nu stod på?

Vid andra utställningsmontrar stirrade vi fascinerade på en flaska vin som grävdes upp år 1949 och tre krukor med saltade valnötter som frilades år 1963, alla fortfarande hermetiskt tillslutna. Hur skulle vin och valnötter smaka efter hundra år? undrade vi. Vi kände oss inte speciellt frestade att pröva! Men det var sorgligt att på utställningsskärmen läsa de gamla tidningsartiklarna om de överlevande. Fyrabarnsmamman fru Haszard grävdes fram levande av räddningsmanskapet bara för att finna att tre av hennes barn, ett på vardera sidan och ett som fortfarande låg i famnen, hade kvävts till döds av slam- och asknedfallet. Hon hade själv legat fastklämd under tyngden av slam och husets bjälkar och därför varit oförmögen att besvara deras rop på hjälp.

Efterverkningarna

Det bekymrar föga de 50.000 människorna som bor i Rotorua i dag att de lever i skuggan av ett sådant våldsamt berg. Det oroar inte heller de över 800.000 turister som varje år upplever de många unika aktiviteter och ställen som de varma källorna i detta område har att erbjuda. En del nyzeeländare leder upp termisk ånga och mineralhaltigt vatten i rör från underjorden för att värma upp sina inomhus- och utomhusbassänger. Men innerst inne vet de att det överhettade vatten som de ser komma i kaskader upp genom sprickor i marken och samlas till en kokande lervälling en gång för många år sedan var bevis på en dold kraftkälla som sprängde sönder ett berg med namnet Tarawera och begravde byn Te Wairoa.

[Fotnot]

[Bild på sidan 16, 17]

Berget Tarawera och dess sex kilometer långa sprickdal, med sjön Tarawera i bakgrunden

[Bilder på sidan 18]

En typisk maorisk ”whare” eller koja, som blev begravd under vulkanisk aska

Interiör från en utgrävd maorisk ”whare” med eldstad och husgeråd

Lämningar av bakugn som förstördes år 1886

[Bildkälla]

Ovanstående foton: Publicerade med tillstånd av De dödas by