Hur jag övervann mina pockande ambitioner
Berättat av Waikato Gray
MIN födelse den 2 december 1928 var lite utöver det vanliga. Det var en sätesförlossning som nästan krävde såväl mitt som min mors liv. Till följd av detta föddes jag med förvridna fötter. Lyckligtvis kom en äldre kvinnlig släkting till min hjälp och rätade så småningom ut dem. Hennes insats visade sig bli till stor hjälp för mig i mitt liv som maori i Nya Zeeland.
Min far, Clark Gray, tillhörde maoristammen Ngati-Tuwharetoa, och min mor, Hore Teree, var av Ngati-Kahungunustammen. Enligt gamla maoriska släktregister var jag av god härkomst. Jag var avkomling av två mycket ärelystna stamhövdingar. Ärelystnad blev också den drivande kraften i mitt liv.
Jag reser mig ur fattigdomen
Jag var det tredje barnet i en familj som kom att bestå av åtta barn. Det var under den stora depressionen, och mina föräldrar var mycket fattiga. Vi bodde, alla tio, i ett tvårumshus i Bay View i närheten av Napier på Nordön i Nya Zeeland. Att samla ved på stranden och bära vatten i en 15-liters fotogendunk från en grannes brunn var dagliga sysslor som jag mycket väl kan minnas. Vi gick barfota till skolan både sommartid och vintertid, en sträcka på åtta kilometer.
Denna fattigdom gav näring åt min ambition att få skapa mig en bättre framtid — att få skaffa mig en ordentlig utbildning och bli någonting. Det var i skolan jag måste börja med det. Medan jag höll på med min skolgång var jag också bland de bästa i fri idrott och rugby. Jag blev skolans snabbaste kortdistanslöpare på gymnasiet och blev snart uttagen till rugbylaget. Medan jag gick i skolan spred sig ryktet om mig som den främste vingtrekvartsbacken i rugby runt hela Nordön.
Efter skolan fortsatte jag att studera vid en lärarhögskola i Wellington och läste också ett år vid Victoriauniversitetet, innan jag tog anställning som lärare på Manutahis distriktsläroverk. Medan jag var där blev jag uttagen som försöksspelare i maoriernas landslag i rugby. Att spela i Nya Zeelands landslag i rugby är många maoriers önskedröm. Det var därför en verklig ära för mig att delta i dessa testmatcher.
Mina ambitioner hade uppfyllts. Jag var maorilärare och hade som sådan vunnit erkännande både i akademiska kretsar och på idrottsplanen. Fattigdomen var ett minne blott — en verklig kontrast mot den fattige maoripojken på 1930-talet!
Vet du vad Guds namn är?
Medan jag gick på högskolan fick jag anledning att noggrant granska religionen. Jag uppfostrades som anglikan. Vi höll faktiskt gudstjänst i vårt eget hem en gång i tiden. Den verkliga prövningen kom när min far dog. Jag frågade alltid mig själv varför Gud hade tagit bort min far när min mor och hennes åtta barn var i så trängande behov av honom. Det verkade inte rättvist.
Ungefär vid samma tid började min mor vara med vid bibelstudier som Jehovas vittnen höll med några grannar. Jag var förnärmad över det. Vi hade ju vår egen tro, så varför skulle hon behöva befatta sig med dessa vittnen?
Så en dag kom Rudolph Rawiri, ett vittne på orten, hem till mig på besök. Jag bestämde mig för att sätta honom på plats. Men hans leende och vänliga sätt avväpnade mig. Han ställde en enkel fråga: ”Vet du vad Guds namn är?” Jag svarade: ”Jesus.” Han bad mig då att slå upp Psalm 83:19 i min egen bibel, Konung Jakobs översättning. Vilken överraskning! Där fanns Guds namn i min egen bibel: ”På det att människorna må veta att du, som allena bär namnet JEHOVA, är den högste över hela jorden.”
Det gjorde intryck på mig. Varför hade inte min egen kyrka framhållit detta heliga namn? Senare kom ett annat maoriskt vittne, Charles Tareha, hem till oss och studerade bibeln med oss regelbundet. Vi kände igen klangen i de bibliska sanningarna och skar av alla band med engelska statskyrkan. År 1955 blev jag ett döpt vittne.
Varför sanningen tilltalade mig
Eftersom jag var uppfostrad som anglikan kan man kanske undra varför Jehovas vittnens läror tilltalade mig. Jo, deras enkla och logiska sätt att förklara Guds ord gjorde intryck på mig. För många människor är förstås den här enkelheten i sig själv ett hinder. Men jag kom fram till att bibeln har grundläggande principer, lagar och riktlinjer för alla problem som kan uppstå i livet. — Jämför Psalm 119.
Detta visade sig i synnerhet vara sant i äktenskapet. I bibeln fann jag riktlinjerna för ett framgångsrikt äktenskap. De hjälpte mig att kunna se på vilka områden jag kunde bli en bättre äkta man och far genom att axla mitt ansvar. Det var naturligtvis tur för mig att jag fann en sådan god hustru som Hinewaka, av Ngati-Poroustammen från östkusten. Vi gifte oss 1954. Hon omfattade villigt bibelns sanning, och sedan dess har vi samarbetat med varandra i att tillämpa Guds ords principer. — Se Ordspråksboken 31:10—31.
Jag blev också mycket imponerad av de höga moralnormer som vittnena följer. För att kunna vara i ett godkänt förhållande till Jehova måste man sluta med allt omoraliskt uppförande — otukt, äktenskapsbrott, lögn, stöld, våldshandlingar, mord, hat och rasism är allt sådant som fördöms i Guds ord. Jag kunde se vilka goda verkningar ett moraliskt uppförande hade på mig och andra. Man behövde inte ångra några dåliga verkningar. — 1 Korintierna 6:9, 10.
Befriad från vidskepelse
Maorisk vidskepelse går hand i hand med maoriskt kulturarv. Vi var mycket rädda för de avlidnas själar, och de anglikanska lärorna om den odödliga själen tjänade bara till att öka min fruktan. Men när jag började studera bibeln med vittnena fick jag veta att Jesus sade: ”Ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” (Johannes 8:32) Ja, exakt kunskap från Guds ord befriade mig från slaveriet under maorisk vidskepelse.
Jag kan minnas ett belysande exempel. Min farfar dog, och 48 timmar senare dog också min farmor — av brustet hjärta. Hon lades på golvet i vardagsrummet bredvid min farfar som låg i en kista. Många äldre maorier hade samlats runt liket, men när begravningsentreprenören bad om hjälp med att kunna lägga henne i kistan försvann alla ut ur rummet. Hade det inte varit för min kunskap om sanningen, skulle jag också ha flytt. Men eftersom jag visste att de döda bara sover i döden, tvekade jag inte att hjälpa till med att lyfta ner min kära farmors kropp i kistan.
Som förordnad tjänare bland Jehovas vittnen har jag sedan dess hållit många begravningstal och kunnat trösta många med bibelns enkla läror om de döda. Jag tycker att enkelheten i skildringen i Johannes 11:11—44 verkligen klargör vad det är fråga om. Jesus jämförde döden med en sömn. Den innebär inget lidande, bara väntan på en uppståndelse, som om man sov.
Ett lojalitetsprov
Djupare kunskap i bibeln och om det exempel Kristus gav oss började sätta mig på prov. Ärelystnad var fortfarande en drivande kraft i mitt liv. Läraryrket och idrotten hade gett mig allt man kunde önska. Men nu var jag tvungen att göra ett val: Att leva ett anspråkslöst, enkelt liv som ett kristet vittne för Jehova eller att försöka anpassa mina ambitioner till min nyfunna tro.
År 1957 ställdes jag inför ett svårt beslut, ett verkligt lojalitetsprov inför Gud. Jag blev förordnad att hålla ett bibliskt tal vid en områdessammankomst som Jehovas vittnen skulle hålla i Lower Hutt. Men jag var tvungen att begära tjänstledighet från mitt lärarjobb för att kunna vara med vid sammankomsten. Styrelsen vid skolan där jag arbetade avslog min begäran.
Nu stod jag vid ett vägskäl. Skulle jag stanna kvar på skolan och säga nej till mitt sammankomstförordnande? Eller skulle jag riskera att förlora mitt jobb och vara med vid sammankomsten utan tillstånd? Det var inget lätt beslut. Jag älskade att undervisa, och barnen och föräldrarna var beroende av mig. Rektorn vädjade till mig att stanna kvar på skolan. Men jag påminde mig Jesu ord: ”Vemhelst som inte tar på sig sin tortyrpåle och följer efter mig är mig inte värdig.” (Matteus 10:38) Var jag villig att göra materiella uppoffringar för att få en andlig välsignelse? Eller skulle mina allt överskuggande ambitioner ställa sig i vägen för det hela?
Jag förlorade det som hade varit min största ambition i livet, ett arbete som jag mer och mer kommit att tycka om — att undervisa barn. Jag åkte till den kristna sammankomsten och förlorade mitt lärarjobb. Men när jag nu ser tillbaka på det hela, vet jag att det var ett riktigt beslut. Jag slutade med att undervisa barn, men så småningom ledde det till att jag fick undervisa vuxna över ett mycket större område. För att försörja min familj började jag arbeta med städning och trädgårdsarbete. Så småningom fick jag deltidsarbete på kontor och i affär, vilket gjorde det möjligt för mig att ägna mer tid åt tjänsten.
En allvarlig prövning i fråga om hälsan
I ett skede av mitt liv blev jag verkligen nertryckt. Som idrottsman vårdade jag alltid min kropp. Utan förvarning drabbades jag helt plötsligt av tuberkulos. Jag lades in på Waipukuraus sanatorium i ett försök att bota sjukdomen. Mina lungor gav dock inget gensvar på behandlingen. Doktorn menade att jag skulle behöva få den övre loben i vänster lunga bortopererad. Kirurgen ville inte utföra operationen utan blodtransfusion. Men bibelns principer tillät mig inte att gå med på att någon annans blod fördes in i min kropp. (Apostlagärningarna 15:28, 29) Jag föreslog läkaren att han kunde använda blodersättningsmedel som inte stred mot mitt samvete. Men han avvisade förslaget. Då lade jag fram det hela inför Jehova i bön.
Läkarna beslöt att avbryta all medicinsk behandling. I stället gav man mig fysisk terapi i form av långa promenader i två veckor. Sedan röntgades jag och kallades in till överläkarens kontor för ett utlåtande. Vilken ovisshet! ”Era lungor har läkts. Ni kan resa hem”, sade han. Min bön hade besvarats, och jag återvände hem till min hustru och mitt barn.
Tillfredsställelse i tjänsten, inte ärelystnad
Allteftersom jag gjorde framsteg som ett vittne, blev jag tillfredsställd med de nödvändiga tingen i livet i stället för att ärelystet trakta efter yttre tecken på världslig framgång. I 28 år tjänade jag som äldste i Wairoaförsamlingen av Jehovas vittnen. Wairoa är en stad med bara 5.000 invånare och en landsbygdsbefolkning på ytterligare cirka 7.000. De flesta av dessa är maorier, och likt alla polynesiska folkslag är de vänliga, frikostiga och sorglösa till sinnes. Denna anda avspeglade sig i vår församling, som växte till mer än 90 verksamma förkunnare av de goda nyheterna.
En särskild sida av min tjänst var att hjälpa icke troende äkta män. En sådan var John McAndrew, en storrökare och drinkare, känd som den mest råbarkade och tuffaste typen i staden. Men bibelns sanning ändrade honom, och nu tjänar han som presiderande tillsyningsman i Wairoaförsamlingen.
En annan icke troende äkta man var John Salmon, en affärsman som flyttade till Wairoa för att få sin hustru att komma bort från vittnena. När jag träffade honom var han villig att prata med mig bara om jag använde Konung Jakobs översättning. Det var verkligen inget problem. I själva verket var det just den översättningen som Jehovas vittnen i engelsktalande länder huvudsakligen använde före 1950, innan Nya Världens översättning ursprungligen utgavs. Så med hjälp av sin egen bibel fick han insikt i sanningen och omfattade den.
Tutura Waihape var en framträdande personlighet, en ung gift maorier med en lysande rugbykarriär framför sig. När jag började studera bibeln med honom, hade han det längsta hår jag någonsin har sett på en man. Allteftersom han gick framåt i kunskap om Jehova och Kristus Jesus förändrades hans inställning. Hans kärlek till sanningen blev viktigare än att utmärka sig genom sitt långa hår, och han lät klippa sig. I dag tjänar han som biträdande tjänare i församlingen.
Karriär som undervisare på heltid
De tio senaste åren har jag tjänat som reguljär pionjär och använt i genomsnitt 90 timmar per månad i tjänsten. Min hustru har varit pionjär i 15 år, och mina tre barn smakade också på pionjärtjänsten när de slutade skolan.
Som en höjdpunkt på vår tjänst för Jehova tjänar nu min hustru och jag där behovet är större, nämligen på ön Niue. Den ligger ute i Stilla havet, norr om Nya Zeeland. Vi har funnit att den lilla befolkningen på omkring 2.800 invånare är religiöst sinnad, och många av dem tycker om att resonera om bibeln. Under tiden vi har varit här har vi också hjälpt en liten församling att bli bättre organiserad.
Mina pockande ambitioner att uppnå personlig framgång och ära har hamnat i skymundan. Jag har kommit att inse att den ära som människor bör tillerkänna Jehova Gud är mycket viktigare. Som kung David uttryckte det: ”Ge åt Herren [Jehova], ni folkens släkter, ge åt Herren [Jehova] ära och makt. Ge åt Herren [Jehova] hans namns ära.” Här på vår lilla ö Niue försöker vi göra just detta. — 1 Krönikeboken 16:28, 29.
[Bild på sidan 12]
I traditionell maoridräkt