Inte ens en respirator kunde hindra henne att predika

Ibland krävs det mod för att bara fortsätta att leva. Det här är berättelsen om en som hade sådant mod. Hennes namn var Laurel Nisbet.

LAUREL, som föddes år 1912 i Los Angeles i USA, blev en livfull ung kvinna som älskade livet och sin familj. Att hon hade man och två barn att ta vård om var en lätt uppgift för henne under normala omständigheter, men år 1948 sattes hennes kärlek till livet på ett prov som nästan övergick fattningsförmågan. Hon smittades av dödligt poliovirus.

Sedan hon haft influensaliknande symptom under några dagar, blev hon till sist oförmögen att röra sig. Hennes man förde henne till ett sjukhus. Där var hon en av många som hade drabbats av polio. Hon fylldes av fruktan, eftersom överbeläggningen gjorde att hon måste ligga på golvet i korridoren och vänta på en respirator. Varje andetag var en oerhörd ansträngning. När en respirator till sist blev tillgänglig, kände hon lättnad över att bli placerad i den. Nu kunde hon få fatt i den dyrbara livets andedräkt som nästan tagits ifrån henne!

Respiratorer uppfanns för att hjälpa människor vilkas bröstmuskler blivit förlamade genom polio. Ursprungligen tänkte man att detta skulle vara en tillfällig åtgärd medan patientens muskler återhämtade sig, så att han kunde andas på egen hand. Men till Laurels överraskning och till skräck för världen blev dessa andningsmaskiner många offers ständiga hem. Laurel överlevde att ligga på rygg i 37 år instängd i en respirator. Hon innehar världsrekordet att vara den poliopatient som överlevt längst i en respirator.

Var detta det enda hon blev välkänd för? Nej, absolut inte. Laurel var en ung kvinna i 30-årsåldern när hon lades i respiratorn. Hon hade två barn att uppfostra och en man att sörja för. Till att börja med kände hon sig helt förtvivlad. Sedan, efter en dag av självömkan, bestämde hon sig för att göra det bästa möjliga av sin situation. Till sist förde hennes man hem henne, och hon började återuppbygga sitt liv. Hon lärde sig att sköta hemmet från respiratorn.

Nu måste man tänka sig in i situationen. Bara huvudet stack ut utanför respiratorn. En plastkrage och en metallram, som höll kragen tätt mot nyckelbenet, användes för att hålla cylindern lufttät. En bälg under luftbehållaren ändrade lufttrycket inuti behållaren. Ungefär 15 gånger i minuten drog bälgen, som fungerade som en pump, ut luft ur behållaren. Detta fick patientens bröst att höja sig, när luft trängde in genom näsan eller munnen. När bälgen pressades samman och luft tvingades tillbaka in i behållaren, utövades tryck på bröstet, och patienten andades ut. Man kan alltså förstå varför kragen måste vara lufttät, eftersom förändringarna av lufttrycket fick respiratorn att fungera effektivt. Laurel kunde röra huvudet, men det var allt. Hon var fullständigt förlamad från halsen och neråt. Hon betraktade världen från en spegel som var uppsatt ovanför respiratorn och som avspeglade en annan spegel som var upphängd på en vägg. Detta gjorde det möjligt för henne att se dörren på framsidan och alla som närmade sig den.

Sluter sig till Jehovas vittnen

En dag hade hon en besökare, Del Kuring, ett av Jehovas vittnen. Hon kom direkt in i Laurels vardagsrum och började lära henne Bibelns underbara sanningar. Laurel hyste vördnad för Guds ord och lyssnade med öppet sinne och öppet hjärta. Ett bibelstudium sattes i gång, vilket ledde till att hon överlämnade sig åt Gud år 1965 som ett av Jehovas vittnen. Nu hade hon ännu mer att leva för. En dag skulle hon återigen gå omkring på jorden och glädja sig åt det paradis som Gud avsett att människan skulle ha! Vilken glädje hon också kände, när hennes dotter Kay omfattade hennes nya tro.

Du kanske frågar: ”Hur gick det med hennes dop?” Det kunde inte bli något. Eftersom hon inte hade någon förmåga att andas på egen hand, var det omöjligt med nedsänkning av henne i vatten. Hon kunde aldrig ta sig till en Rikets sal. Hon var aldrig med vid en sammankomst. Hon såg inte när hennes dotter blev döpt. Men hon uträttade mer i sin tjänst för Jehova än många kristna som inte är handikappade.

Laurel var nämligen en predikare av de goda nyheterna. Under sin 37-åriga begränsning kunde hon hjälpa 17 personer att komma till exakt kunskap i fråga om Bibelns budskap. Hur gjorde hon det? Hon kunde naturligtvis inte gå från dörr till dörr som de flesta av vittnena har privilegiet att göra. Men hon kunde vittna för sina många sköterskor. Jag hade privilegiet att vara en av dem.

Jag blev utexaminerad från en sjuksköterskeskola år 1972 och började arbeta som sköterska åt henne. Laurel och jag hade tid vid slutet av mitt skift att samtala och lära känna varandra. En dag sade hon: ”Nu skulle jag vilja att du läser för mig.” När jag samtyckte, bad hon mig ta rätt på en liten blå bok som hette Sanningen som leder till evigt liv. Jag frågade henne var jag skulle börja, och hon svarade bara: ”Börja med kapitel 1.” Så sattes ett bibelstudium i gång, och jag blev också ett överlämnat vittne åt Jehova.

Laurels respirator var synlig genom det stora perspektivfönstret på framsidan av hennes hus. Hon bodde vid en livligt trafikerad gata, så vemhelst i staden La Crescenta som passerade förbi kunde se respiratorn. Detta framkallade en hel del medkännande och nyfikenhet hos de passerande, och främlingar brukade ofta komma in för att träffa henne. Hon tyckte alltid om att träffa människor och fick på detta vis många vänner, och hon brukade vittna för dessa människor. Hennes frimodiga vittnande om Jehova och sitt hopp för framtiden gjorde intryck på människor och blev ett gott vittnesbörd om Jehovas namn.

Laurel sov mycket lite. Det var svårt för henne att bli trött som vi andra, eftersom hon inte kunde röra sig. Bälgens brus och ständiga rörelser under respiratorn höll henne vaken. Hur använde hon dessa timmar? Hon talade med sin himmelske Fader och meddelade sig i fullständigaste bemärkelse genom från hjärtat kommande bön. Jag är säker på att hon bad om kraft och uthärdande, men oftare bad hon för sina kristna bröder och systrar. Hon hyste stort medlidande med andra och tackade dagligen Jehova för de välsignelser hon åtnjöt.

När en resande representant för Jehovas vittnen kom till hennes trakt, brukade han alltid besöka Laurel. Många av dessa män brukade säga, sedan de varit hos Laurel, att det var de som hade blivit uppbyggda! Det var hennes sätt. Hon var alltid positiv och glad och såg fram emot varje tillfälle att få vittna om sanningen.

Hon hade många hemska erfarenheter, alltför talrika att berätta om. En gång hade hon en kritisk blindtarmsoperation, och sjukhusets ambulans kom för att hämta henne. Eftersom blindtarmen hade brustit, rullades hon snabbt in i ambulansen och fördes i hast till sjukhuset, där läkarna måste göra ett kirurgiskt ingrepp utan bedövning. På 1950-talet kände man nämligen inte till hur man skulle ge narkos åt en respiratorpatient.

Många operationer men inget blod

Hon uthärdade cancer, stora kirurgiska ingrepp och kroniska hudbesvär. Det var mycket otillfredsställande för henne när hon behövde klia sig och inte kunde det, utan måste låta skötare göra det åt henne. Trots att hennes muskler var förlamade, hade hon känsel i hela kroppen. Detta tjänade henne väl, eftersom det förhindrade att hon fick liggsår. Hon var mycket samvetsgrann med sin hudvård. Vi måste vara fyra för att vända henne och ge henne ett fullständigt bad en gång i veckan. Denna pärs var prövande för Laurel, men hon klarade den liksom allt annat i livet.

Dessa stunder tillsammans med henne var roliga och angenäma trots uppgiftens svårighet. När vi vek kragen kring hennes hals som den skulle sitta ännu en vecka, så att apparaten blev så lufttät som möjligt, kunde hon gnissla med tänderna och säga: ”Å, denna Djävulens egen uppfinning!” Ja, Laurel visste vem hon skulle lägga skulden på för detta hemska tillstånd. Det började med Satan, som förmådde de första människorna att vända Jehova ryggen, vilket drog synd, sjukdom och död över människosläktet.

Laurel må ha varit förlamad fysiskt men uppenbarligen inte andligt. Hon begagnade varje tillfälle till att undervisa människor angående hoppet om paradiset. Även mot slutet av sitt liv, när hon stod inför ett kritiskt kirurgiskt ingrepp, kunde hon ta ståndpunkt för rättfärdigheten. Det var 1985, och Laurel var 72 år gammal. När hennes operation närmade sig, kom hennes läkare in för att tala om för henne att de inte kunde göra operationen utan blod. Hennes dotter Kay förklarade moderns önskan att avhålla sig från blod, eftersom Laurel vid den här tiden var så svag att hon knappast kunde tala. Hon hade rör nerstuckna genom strupen och kunde nätt och jämnt viska. Hela hennes kropp var förgiftad genom en tarmtilltäppning, och hon såg nästan död ut.

Men läkaren sade att han måste få höra Laurel själv uttrycka denna ståndpunkt beträffande blodet. Vi viskade i hennes öra: ”Laurel, du måste själv tala med läkaren om blodet.” Helt plötsligt, till min förvåning, öppnades hennes ögon helt, hennes röst blev stark, och hon talade till läkaren om sin ståndpunkt i fråga om blod. Hon citerade skriftställen och förklarade att Jehovas vittnen anser att godtagande av en blodtransfusion skulle vara en synd mot Gud. Jag kommer aldrig att glömma vad hon sedan sade. ”Doktorn, om ni räddar mitt liv och jag vaknar upp och finner att ni har våldfört er på min kropp, skulle jag önska att jag vore död, och ni skulle ha arbetat till ingen nytta.” Därefter var läkaren inte bara övertygad om hennes ståndpunkt, utan också häpen över hennes kraft och samtyckte till att rätta sig efter hennes önskan.

Laurel undergick en fyra timmar lång operation med viss framgång. Efter operationen avlägsnade läkarna henne från respiratorn för första gången på 37 år och lade henne i en sjukhussäng. De anslöt henne till en modern respirator genom att göra bruk av hennes trakeostoma. Detta var vad hon mest hade fruktat för. Eftersom nu den moderna respiratorn var ansluten till trakialkanylen i hennes luftstrupe, kunde hon inte tala. Hon blev panikslagen när hon kände att hon inte fick tillräckligt med luft. Hon dog tre dagar senare, den 17 augusti 1985, av komplikationer som hängde samman med operationen.

Jag kommer ihåg hennes sista ord till mig, förmodligen de sista ord hon yttrade, strax innan hon blev sövd. Hon sade: ”Chris, lämna mig aldrig.” När jag nu ser framåt mot slutet på den gamla tingens ordning och den kommande uppståndelsen, drömmer jag om den dag när jag kan ge min vän Laurel Nisbet en kram och säga: ”Jag är här. Jag lämnade dig aldrig.” — Berättat av Christine Tabery.