Del 3

Vetenskapen – människans fortsatta sökande efter sanning

Religion och vetenskap – en dålig kombination

TUSENTALS års sökande efter vetenskaplig sanning tycktes ha lagt en fast grund för fortsatt forskning. Ingenting skulle kunna hindra fortsatta framsteg. Ändå sägs det i The Book of Popular Science (Boken om populärvetenskap) att ”det gick dåligt för vetenskapen under 200-, 300- och 400-talen e. Kr.”

Det var framför allt två händelser som bidrog till denna situation. Under det första århundradet blev en ny religiös era införd i och med Jesus Kristus. Och flera årtionden tidigare, år 31 f.v.t., hade en ny politisk era fötts i och med att romarriket grundades.

Romarna var till skillnad från de grekiska filosoferna före dem ”mer intresserade av att lösa de vardagliga problemen i livet än av att söka efter abstrakt sanning”, heter det i det ovannämnda referensverket. Följden blev att ”deras bidrag till renodlad vetenskap inte var speciellt stora”.

Romarna bidrog däremot till att vidarebefordra den vetenskapliga insikt som hade samlats fram till den tiden. Plinius den äldre, till exempel, gjorde under det första århundradet en vetenskaplig sammanställning som kallades Naturalis historia. Även om den innehöll en del felaktigheter, bevarade den olika slag av vetenskaplig upplysning som annars skulle ha gått förlorad för senare generationer.

På den religiösa fronten var den snabbt växande kristna församlingen inte inbegripen i det vetenskapliga sökandet på den tiden. Inte så att de kristna var emot forskningen som sådan, men i enlighet med Jesu föredöme var det de satte främst helt enkelt att förstå och sprida religiös sanning. — Matteus 6:33; 28:19, 20.

Före slutet av det första århundradet hade avfälliga kristna redan börjat förvanska den religiösa sanning som de hade fått i uppdrag att sprida. Detta ledde längre fram till att man skapade en avfällig form av kristendom, som det hade förutsagts. (Apostlagärningarna 20:30; 2 Thessalonikerna 2:3; 1 Timoteus 4:1) Det som hände därefter visade att deras förkastande av religiös sanning följdes av en likgiltig — och ibland rentav fientlig — attityd mot vetenskaplig sanning.

Det ”kristna” Europa förlorar sin ledande ställning

The World Book Encyclopedia förklarar att under medeltiden (från 400-talet till 1400-talet) ”var lärda män i Europa mer intresserade av teologi, studium av religion, än av studium av naturen”. Och detta ”eftertryck på frälsning i stället för på utforskning av naturen var mer ett hinder än en stimulans för vetenskapen”, påpekar Collier’s Encyclopedia.

Tanken med Kristi läror var inte att de skulle utgöra ett sådant hinder. Ändå uppmuntrade kristenhetens virrvarr av falska religiösa uppfattningar, däribland en överbetoning av den förment odödliga själens frälsning, till denna utveckling. Det mesta av undervisningen skedde i kyrkans regi och bedrevs huvudsakligen i klostren. Denna religiösa attityd bromsade sökandet efter vetenskaplig sanning.

Vetenskap hamnade i skuggan av teologi redan från början av den vanliga tideräkningen. De praktiskt taget enda vetenskapliga framsteg som är värda att nämnas skedde inom medicinen. Så till exempel författade den romerske medicinske skribenten Aulus Celsus, som levde under det första århundradet v.t. och kallades ”romarnas Hippokrates”, ett verk som nu betraktas som en medicinsk klassiker. Den grekiske farmakologen Pedanius Dioscorides, som var läkare i Neros romerska härar, sammanställde en framstående farmakologisk lärobok som i århundraden användes vitt och brett. Galenos, en grek från 100-talet, påverkade medicinsk teori och praxis från hans tid fram till medeltidens slut genom att han lade grunden till experimentell fysiologi.

Perioden av vetenskaplig stagnation fortsatte också efter 1400-talet. Visserligen gjorde europeiska forskare upptäckter under den här perioden, men i de flesta fall var de inte först med sina upptäckter. Tidskriften Time påpekar: ”[Kineserna] var först i världen med att bemästra vetenskapen. Långt före européerna kände de till hur man använder kompassen, tillverkar papper och krut och trycker med lösa typer.”

På grund av avsaknaden av vetenskapligt tänkande i det ”kristna” Europa tog således icke-kristna kulturer ledningen.

Vetenskapliga framsteg

På 800-talet blev arabiska forskare snabbt ledande inom vetenskapens område. Särskilt under 900- och 1000-talen — medan kristenheten stod och stampade — upplevde de en guldålder. De gav värdefulla bidrag till medicinen, kemin, botaniken, fysiken, astronomin och framför allt matematiken. (Se rutan, sidan 20.) Maan Z. Madina, docent i arabiska vid Columbia University, säger att ”modern trigonometri såväl som algebra och geometri i stor utsträckning är arabiska produkter”.

Mycket av denna vetenskapliga kunskap var de först med. Men en del av den byggde på de grekiska filosofernas breda grundval och uppnåddes, märkligt nog, tack vare religiös inblandning.

Kristenheten spred sig ganska tidigt under den vanliga tideräkningen till Persien och därefter till Arabien och Indien. Under 400-talet blev Nestorios, patriarken i Konstantinopel, invecklad i en kontrovers som ledde till en schism inom den ortodoxa kyrkan. Detta ledde till att en utbrytargrupp bildades, nestorianerna.

På 600-talet, när den nya islamiska religionen dök upp på världsscenen och började breda ut sig, var nestorianerna snabba att vidarebefordra sina kunskaper till sina arabiska erövrare. Enligt The Encyclopedia of Religion var ”nestorianerna de första som främjade grekisk forskning och filosofi genom att översätta grekiska texter till syriska och sedan till arabiska”. De var också ”de första som införde grekisk läkekonst i Bagdad”. Arabiska forskare började bygga vidare på det som de lärt sig av nestorianerna. Arabiskan ersatte syriska som vetenskapens språk i det arabiska väldet och visade sig vara ett språk som lämpade sig mycket väl för vetenskaplig text.

Men araberna både gav och tog. När morerna kom in i Europa via Spanien — för att stanna i över 700 år — förde de med sig en upplyst muslimsk kultur. Och under de åtta så kallade kristna korstågen, mellan åren 1096 och 1272, blev korsfarare från Väst imponerade av den högt stående islamiska civilisationen som de kom i kontakt med. De återvände med ”en mångfald nya intryck”, som en författare uttryckte det.

Arabernas förenkling av matematiken

Ett betydelsefullt bidrag som européerna har araberna att tacka för var införandet av arabiska siffror i stället för det romerska talsystemet med bokstäver. Men egentligen är ”arabiska siffror” en felaktig benämning. Ett mer korrekt uttryck är ”indoarabiska siffror”. Visserligen beskrev den arabiske matematikern och astronomen al-Khwārizmī detta system på 800-talet, men han hade fått det från de hinduiska matematikerna i Indien, som hade utarbetat det mer än tusen år tidigare, på 200-talet f.v.t.

Systemet var föga känt i Europa innan den framstående matematikern Leonardo Fibonacci (också känd som Leonardo från Pisa) presenterade det år 1202 i Liber abaci (Abacus’ bok). Han förklarade fördelen med systemet genom att säga: ”De nio indiska siffrorna är: 9 8 7 6 5 4 3 2 1. Med dessa nio siffror och med tecknet 0 ... kan vilket som helst tal skrivas.” Till att börja med väckte det inte särskilt mycket gensvar hos européerna. Men mot slutet av medeltiden hade de accepterat det nya siffersystemet, och dess enkelhet uppmuntrade till vetenskapliga framsteg.

Om du tvivlar på att det indoarabiska siffersystemet är enklare än det tidigare bruket av romerska siffror, försök då att subtrahera LXXIX från MCMXCIII. Går du bet? Kanske att 79 från 1.993 är något lättare.

Intresset för forskning får nytt liv i Europa

Från och med 1100-talet började den lärdomens låga som hade flammat så klart i den muslimska världen att avta. Den tändes emellertid på nytt i Europa, när grupper av lärda män började bilda föregångarna till våra dagars universitet. I mitten av 1100-talet kom universiteten i Paris och Oxford till. Universitetet i Cambridge följde sedan i början på 1200-talet och därefter de i Prag och Heidelberg på 1300-talet. På 1800-talet hade universiteten blivit huvudcentra för vetenskaplig forskning.

Från början var dessa skolor starkt influerade av religion, och de flesta studier kretsade kring eller var färgade av teologi. Men samtidigt accepterade skolorna grekisk filosofi, i synnerhet Aristoteles’ skrifter. Enligt The Encyclopedia of Religion var ”skolastiken ... under medeltiden ... uppbyggd efter Aristoteles’ logik att definiera, dividera och resonera i dess utläggning av texter och lösning av problem”.

En 1200-talsforskare som var inriktad på att kombinera Aristoteles’ lärdom med kristen teologi var Thomas av Aquino, som längre fram kallades den ”kristne Aristoteles”. På några punkter skilde han sig dock från Aristoteles. Han förkastade till exempel teorin att världen alltid hade existerat och instämde med Bibeln att den hade blivit skapad. Han höll ”orubbligt fast vid tron att vårt universum är ordningsfullt och kan förstås med förnuftets ljus”, skriver The Book of Popular Science, och därigenom gav han ”ett värdefullt bidrag till utvecklandet av modern vetenskap”.

Till största delen godtogs emellertid Aristoteles’, Ptolemaios’ och Galenos’ läror som ofelbara, till och med av kyrkan. Det ovannämnda referensverket förklarar: ”På medeltiden, när intresset för vetenskapliga experiment och direkta observationer stod som lägst, var Aristoteles’ ord lag. Ipse dixit (Han själv sade det) var det argument som medeltida skolastiker använde för att bevisa sanningen i många ’vetenskapliga’ observationer. Under dessa omständigheter hämmade Aristoteles’ felaktiga slutsatser, i synnerhet i fysik och astronomi, det vetenskapliga framåtskridandet i århundraden.”

En som ifrågasatte att man blint höll sig till gamla uppfattningar var 1200-talsmunken Roger Bacon i Oxford. Bacon, som kallades ”den största personligheten inom medeltida vetenskap”, var nästan ensam om att förorda experimentering som ett sätt att få reda på vetenskapliga sanningar. Det sägs att han redan år 1269, århundraden före sin tid, förutsade bilar, flygplan och motordrivna fartyg.

Men trots sitt förutseende och sitt mästerliga intellekt var Bacon begränsad i sin kunskap om fakta. Han trodde starkt på astrologi, magi och alkemi. Detta visar att vetenskap är ett fortgående sökande efter sanning, som alltid är föremål för revidering.

Trots att vetenskaplig forskning tycktes ligga i dvala på 1300-talet, var människans sökande efter vetenskaplig sanning långt ifrån över när 1400-talet närmade sig sitt slut. De följande 500 åren skulle i själva verket vida överträffa de föregående. Världen stod på tröskeln till en vetenskaplig revolution. Och som i fallet med alla revolutioner skulle också den här få sina hjältar, sina skurkar och, framför allt, sina offer. Läs mer om detta i del 4 av ”Vetenskapen — människans fortsatta sökande efter sanning” i vårt nästa nummer.

[Ruta på sidan 20]

Arabernas vetenskapliga guldålder

Al-Khwārizmī (700- och 800-talet), irakisk matematiker och astronom; känd för att ha gett upphov åt begreppet ”algebra”, al-jebr på arabiska, som betyder ”förenandet av sönderbrutna delar”.

Abū Mūsā Jābir ibn Ḥayyān (700- och 800-talet), alkemist; kallas den arabiska kemins fader.

Al-Battānī (800- och 900-talet), astronom och matematiker; förbättrade Ptolemaios’ astronomiska beräkningar och kunde därför med större exakthet fastställa sådana saker som årets och årstidernas längd.

Ar-Rāzī (Rhazes) (800- och 900-talen), en av de mest kända persiskfödda läkarna; var den förste som kunde skilja mellan smittkoppor och mässling och som klassificerade alla ämnen som antingen animaliska, vegetabiliska eller mineraliska.

Abū ‘Alī al-Ḥasan ibn al-Haytham (Alhazen) från Basra (900- och 1000-talet), matematiker och fysiker; gjorde betydande insatser för att utveckla teorin om optik, däribland refraktion, reflektion, binokulärt seende och atmosfärisk refraktion; var den förste som korrekt förklarade syn som verkan av det ljus som kommer från ett föremål till ögat.

Omar Khayyám (1000- och 1100-talet), känd persisk matematiker, fysiker, astronom, läkare och filosof; bäst känd i Väst för sin poesi.

[Bilder på sidan 18]

Aristoteles (överst) och Platon (underst) utövade stark påverkan på vetenskapligt tänkande under århundraden

[Bildkällor]

National Archaeological Museum of Athens

Musei Capitolini, Rom