Från polis till kristen Ordets förkunnare
I FEBRUARI 1942 satt jag i fängelse i Adelaide i Sydaustralien på grund av att jag vägrade bära vapen under andra världskriget. Frisören, som just skulle till att raka mig, kände igen mig som en som brukade synas i rättssalar i egenskap av polis i Sydaustraliens poliskår. ”Vad gör du här?” frågade han förvånat. Han visste att jag förut ofta vittnat mot brottslingar inför domstolar. Så jag berättade för honom om min kristna tro.
Även domaren, som hört mitt mål några dagar tidigare, kände mig väl. Också han lyssnade noga medan jag förklarade varför mitt kristna samvete inte tillät mig att bära vapen. Sedan han tackat mig för vad han ansåg vara en tydlig förklaring, dömde han mig till en månads fängelse.
Nu var mina medinterner sådana som jag för inte så länge sedan fotograferat och vars fingeravtryck jag tagit. Men jag kunde avge ett vittnesbörd om min tro för flera vakter och fångar som ställde frågor om kristen neutralitet.
Året därpå ställdes jag inför rätta igen, och den här gången dömdes jag till sex månaders straffarbete. Jag skickades till Yatala, där internerna avtjänade livstidsstraff för mord. Men jag fick återigen flera tillfällen att tala med andra om hoppet om Guds kungarike och den varaktiga fred som det skall skänka denna krigshärjade värld.
Innan jag ställdes inför rätta, fördes jag varje gång till en militärkasern. Första gången gjorde en löjtnant vid namn Laphorn mig till åtlöje och skymfade mig därför att jag vägrade svära den militära trohetseden. Men när jag kom till honom för tredje gången sade han: ”Du förstår, jag trodde att du var en ynkrygg. Men jag har iakttagit ditt sätt att bära det straff du får. Du gav upp en strålande karriär och har bevisat din tro genom att komma tillbaka och få ännu mera stryk.”
När jag skulle dömas till fängelse för tredje gången, begärde man skriftligen inför domstolen att jag skulle åtalas som samvetsöm. Domaren tvingades tillmötesgå min framställning, eftersom jag av samvetsskäl hade begärt avsked från polisen år 1940. Men han gav uttryck åt sina fördomar genom att säga: ”Jag vill ha infört i protokollet att jag anser det vara farligt att låta en sådan fanatiker som du gå lös i samhället.”
Min tidiga bakgrund
Jag föddes år 1908 i Gawler, inte långt från Adelaide i Sydaustralien. När jag var sex år lärde mig Sarah Marchant, en god vän till min mor, att helvetet är människans gemensamma grav och inte en plats av glödande pina. Hon var bibelforskare, som Jehovas vittnen då kallades.
Med tiden, under det att jag växte upp, frågade jag vår baptistpastor på vilket sätt Jesus Kristus är olik Gud, men han kunde inte ge mig något tillfredsställande svar. Jag förlorade därför intresset för kyrkorna, även om jag tyckte om att lyssna till Sarah Marchant, när vi då och då träffades.
År 1924 började jag arbeta i Adelaide som kontorist hos polismästaren i Sydaustralien, brigadgeneral sir Raymond Leane. År 1927 ansökte Leane hos parlamentet om att jag skulle förordnas till biträdande kriminaltekniker och brottsfotograf inom den statliga poliskåren.
Jag lär känna Bibelns sanning
Tre år efter det att jag gift mig år 1928 fick jag tag i boken Skapelsen, utgiven år 1927 (på svenska år 1929) av Sällskapet Vakttornet, medan jag var på semester i Gawler med min hustrus släktingar. Sarah Marchant hade lämnat den hos dessa släktingar. I boken förklarades det att människan är en själ och att hon inte har någon åtskild och osynlig själ. Det här lät vettigt. Men jag ville själv se det i Bibeln. Så jag letade fram familjens King James Version och läste 1 Moseboken 2:7: ”Och HERREN Gud danade människan av jordens stoft och inblåste livets andedräkt i hennes näsborrar; och människan blev en levande själ.”
Detta berörde mig starkt, så jag läste det om och om igen. Jag ville inte sluta läsa boken Skapelsen. ”Det här är sanningen”, sade jag till mig själv. Nu ville jag läsa fler av Sällskapet Vakttornets böcker. Den enda bok som familjen hade förutom den var boken Liv, så jag läste också den från pärm till pärm.
Några dagar senare återvände vi till Adelaide och flyttade in i ett nytt hus. Samma dag besökte Sarah Marchant oss helt oväntat. Min svärmor hade berättat för henne om mitt intresse, och hon kom för att se hur vi hade fått det i vårt nya hem och utröna vilken andlig hjälp jag behövde. Morgonen därpå ropade grannen på mig från andra sidan staketet: ”Jag tror du är intresserad av domare Rutherfords [Sällskapet Vakttornets dåvarande president] skrifter.”
”Hur vet du det?” frågade jag.
”Å, det var en liten fågel som kvittrade”, svarade han.
Tydligen hade Sarah underrättat honom. Den mannen, James Irvine, var vid den tiden det enda vittnet i Adelaides norra förorter. Han var pionjär, dvs. heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen, och han började studera Bibeln med mig.
Framsteg i sanningen
När jag återkom till mitt arbete vid polisen, var jag eld och lågor över allt det fina jag hade fått lära mig. Närhelst jag fick möjlighet talade jag därför med mina arbetskamrater om min nyvunna tro. Men jag blev besviken när min entusiasm möttes av åtlöje.
Helt oväntat började min hustru motarbeta mig i mitt intresse för Bibeln. Men med Jehovas hjälp kunde jag övervinna hennes motstånd. År 1935 överlämnade jag mitt liv åt Jehova och blev döpt. På den tiden fanns det inte mer än en församling i Adelaide, och bara ett sextiotal var närvarande vid bibelstudiet med ledning av Vakttornet varje vecka.
En dag sade Harold Jones, den presiderande tillsyningsmannen i församlingen, till mig: ”Vi har en uppgift åt dig. Vi behöver någon som tar hand om distrikten.” Uppgiften passade mig utmärkt, för i mitt arbete som polis körde jag omkring överallt i hela Adelaide. Jag kände staden väl och kunde därför göra i ordning bra distriktskartor som vi använde i predikoarbetet.
I april 1938 besökte Sällskapet Vakttornets president, Joseph Rutherford, Australien och höll ett tal i Sydney inför mer än 12.000 närvarande, fastän det vid den tiden inte fanns mer än 1.300 vittnen i hela Australien. I Adelaide var vi ett tjugotal som inte kunde resa den 180 mil långa vägen till Sydney. Vi hyrde därför den gamla Tivoli Theater och ordnade med en sammankoppling för att överföra Rutherfords tal från Sydney. Vi annonserade det hela i radion, vilket ledde till att omkring 600 kom för att höra talet i Adelaide!
Hur jag förlorade arbetet som polis
Andra världskriget utbröt år 1939, och Jehovas vittnens neutralitet blev föremål för noggrann undersökning från olika myndigheters sida. Vid ett tillfälle kom två reportrar från tidningen Truth till Rikets sal och försökte på ett ovänligt sätt tränga sig in. Eftersom de inte tycktes ha goda avsikter, hindrade jag dem helt enkelt från att göra det. Följande morgon löd en rubrik i tidningen: ”Polis ordningsvakt vid Jehovas vittnens Rikets sal”.
Till följd av den händelsen blev jag utfryst av mina arbetskamrater. Min närmaste överordnade, en hårdnackad katolsk aktivist, lämnade polismästaren, Raymond Leane, oriktiga upplysningar om mig. Så plötsligt, i augusti 1940, ställdes jag inför Raymond Leane, samme man som jag hade börjat arbeta för 16 år tidigare. Vad anklagades jag för? Att inte lyda alla hans order.
”Skulle du skjuta någon, om jag befallde dig att göra det?” frågade han.
”En sådan situation är hypotetisk”, svarade jag. ”Men, nej, jag skulle inte skjuta.”
I två timmar försökte han framhålla hur dåraktig jag var som tillhörde en officiellt svartlistad organisation som skulle bli förbjuden i Australien. Han avslutade med att säga: ”Och jag som har gjort så mycket för dig och din strålande karriär.”
”Det uppskattar jag”, svarade jag. ”Och jag har försökt visa min uppskattning genom att arbeta hårt. Men jag kan inte sätta dig över min tillbedjan av Jehova Gud.”
”Då är det bäst att du antingen lämnar Jehovas vittnen eller säger upp dig”, svarade polismästaren.
Så jag sade genast upp mig. I augusti 1940 löd en rubrik i tidningen Truth: ”Rutherfordpolis säger upp sig”. Jag var nu tvungen att underrätta min hustru om det hela och skaffa mig ett annat arbete. Lyckligtvis fick jag arbete på ett närbeläget tryckeri där den australiska upplagan av Consolation (En Ny Värld, nu Vakna!) framställdes.
Att tjäna under förbud
Jag kunde glädja mig åt att arbeta i mitt nya yrke fram till januari 1941, då Jehovas vittnen blev förbjudna över hela landet. All tryckning av vår litteratur i landet upphörde, åtminstone så långt myndigheterna kände till. I själva verket upprättades underjordiska tryckerier — alla i trakten av Sydney — och under förbudet missade vi inte ett enda nummer av Vakttornet!
Kort efter det att verket blivit förbjudet avtjänade jag de två fängelsestraffen som nämndes i inledningen. I juni 1943 fastställde slutligen Australiens högsta domstol att förbudet var i strid mot konstitutionen, och därför återlämnade regeringen all egendom som beslagtagits från Sällskapet Vakttornet.
När man ser tillbaka är det svårt att tänka sig att poliser på den tiden gjorde razzior i hem (däribland mitt). Men trots motståndet fortsatte vi att predika från hus till hus med enbart Bibeln. Polisen följde ofta efter oss. Civilklädda poliser var även med vid våra möten i hemmen. Vid ett tillfälle, när jag introducerade en representant från avdelningskontoret i Sydney, tillade jag: ”Vi har ibland oss två medlemmar från den statliga polisen. Låt oss välkomna också dem!” De blev förvånade och förlägna men stannade kvar och gladde sig åt mötet och sade efteråt att de bara hade positiva ting att rapportera.
Religiös intolerans
I april 1945 organiserade vi en sammankomst i stadshuset i en av Adelaides förorter. Enligt programmet skulle det allmänt annonserade offentliga föredraget ”De ödmjuka skall ärva jorden” hållas söndagen den 29 april. Men det drog ihop sig till problem redan tidigt den morgonen. Som tillsyningsman för sammankomsten gick jag till polisstationen för att förvarna dem om förestående problem. Men de brydde sig inte om vare sig mitt besök eller mina klagomål.
När det blev tid att inleda det offentliga föredraget, bildades en pöbel. Några av dem tog sig in så snart talet började. Flera kraftigt byggda karlar i pöbeln banade sig väg framåt och försökte förstöra ljudanläggningen. Sedan började det komma in stenar genom fönstren. Man informerade radiostationer om problemet, och de tillkännagav snabbt i radion att det höll på att bli ett upplopp. Tusentals nyfikna åskådare samlades utanför.
Tråkigt nog blev vi tvungna att avbryta mötet. Men när det blev dags att lämna lokalen, banade polisen väg för oss, och hela folkhopen stod tyst. Alla kunde se hur dåraktigt det var att motstå oss, för ut kom vanliga människor, däribland äldre män och kvinnor såväl som små barn. Dagarna därefter fördömdes den religiösa trångsyntheten i tidningarnas insändarspalter.
Trots det tilläts inte Jehovas vittnen under flera år därefter att använda kommunala lokaler i Sydaustralien. Vid ett tillfälle i mitten av 1950-talet talade jag med fastighetsskötaren för stadshuset i Norwood, en av Adelaides förorter, om att få använda deras lokal för vår områdessammankomst.
”Ni är förbjudna att använda kommunala lokaler för alltid”, sade han.
”Du är efter din tid”, svarade jag.
Sedan tog jag fram ur väskan broschyren om 1953 års internationella sammankomst på Yankee Stadium i New York. ”Se här vad Jehovas vittnen får vara med om på andra platser — mer än 165.000 på ett och samma möte!” sade jag.
Han tog broschyren, granskade den noggrant och sade efter en stund: ”Ja, det verkar som om saker och ting har ändrats.” Sedan dess har vi kunnat använda sådana lokaler över hela Sydaustralien.
Min hustru dog år 1984 efter en lång tids sjukdom. Men innan hon dog började hon få kärlek till Bibelns sanning och till Jehova Gud. Det berodde till stor del på den godhet som kärleksfulla vittnen visat henne under årens lopp. I december 1985 gifte jag mig med Thea, som har tjänat Jehova i många år.
Jag har med förnöjsamhet tjänat Jehova i omkring 60 år nu. Eftersom jag alltid har förtröstat på Jehova, hållit mig tätt till hans organisation och aldrig kompromissat under påtryckningar, kan jag blicka tillbaka på ett liv med många privilegier och välsignelser. Och jag anstränger mig ännu att hålla blicken fäst vid priset, kallelsen uppåt. (Filipperna 3:14) — Berättat av Hubert E. Clift.
[Bild på sidan 23]
Verksam i tjänsten