Jag fann det som var mer värt än guld
BERÄTTAT AV FLORENCE WIDDOWSON
Det började bli kväll, och vi beslöt att slå läger i närheten av en lagun. Inte den bästa tänkbara tältplatsen för två kvinnor, men vi tyckte att den kunde duga för en natt. Medan jag var sysselsatt med att slå upp tältet, gjorde Marjorie i ordning kvällsmaten.
JAG hade just slagit ner den sista tältpluggen när jag tyckte att någonting rörde sig intill en svart trädstubbe. ”Såg du att den där stubben flyttade på sig?” ropade jag till Marjorie.
”Nej”, ropade hon tillbaka, lite villrådig.
”Jo, den rörde sig, det är säkert”, skrek jag. ”Ge mig tepannan!”
Jag tog den, och med yxan på axeln gav jag mig i väg mot lagunen. När jag var nästan jämsides med stubben, klev en man fram. Han hade suttit bakom den.
”Går det att dricka vattnet i lagunen?” lyckades jag få ur mig.
”Nej, det gör det inte”, svarade han buttert, ”men om ni vill dricka vatten, kan jag skaffa lite åt er.”
Jag avböjde hastigt hans erbjudande, och till min stora lättnad svängde han på klacken och gick i väg. Med darrande steg skyndade jag mig tillbaka och berättade för Marjorie vad som hade hänt. Vi tog ner tältet illa kvickt, packade ihop och gav oss i väg. Längre fram fick vi veta att mannen nyligen hade släppts ut från fängelset.
Även om guldletare ofta tältade där ute på guldfälten i Australien på den tiden, år 1937, var det någonting annat som vi letade efter. Vi letade efter människor som var dyrbara i Guds ögon.
Min familjebakgrund
För hundra år sedan var min far smed i den lilla byn Porepunkah i staten Victoria. Jag föddes där år 1895, och jag växte upp tillsammans med fyra bröder i närheten av floden Ovens, vid foten av Mount Buffalo. Mina föräldrar besökte regelbundet Union Church, och jag gick i söndagsskolan, som min far hade tillsynen över.
Under en våldsam storm år 1909 drabbades mor av en hjärtattack och dog i min fars armar. Sedan hände det sig, i början av år 1914, att en av mina bröder gick hemifrån, och några timmar senare fördes han tillbaka till oss — död. Han hade begått självmord. Vår sorg förvärrades av att kyrkan lärde att helvetet väntade honom, eftersom man sade att självmord var en oförlåtlig synd.
Senare samma år bröt första världskriget ut, och två av mina bröder tog värvning för att tjäna på andra ställen på jordklotet. Det var de fruktansvärda nyheterna om lidande och blodsutgjutelse som var anledningen till att vi var sex unga kvinnor som tillsammans med min far började studera bibelboken Johannes.
Vi finner den verkliga skatten
Ellen Hudson hade ett exemplar av boken Tiden är nära av Charles Taze Russell. Hennes entusiasm över den inverkade på oss övriga i gruppen. När hon fann att boken bara var en i en serie på sex band med titeln Studier i Skriften, skrev hon till Internationella Bibelstudiesällskapet i Melbourne och frågade efter de övriga i serien. Vår grupp gick med på att använda första bandet, Den gudomliga tidsåldersplanen, i våra varje vecka återkommande studier.
Föreställ er hur glada far och jag blev, när vi upptäckte att det inte finns något eldsglödande helvete. Den fruktan vi hade för att min bror var instängd i helveteselden var borta. Vi lärde oss sanningen om att de döda är omedvetna, som om de sov, och inte är vid liv någonstans och plågas. (Predikaren 9:5, 10; Johannes 11:11—14) Några i vår bibelstudiegrupp beslöt att gå till grannarna och predika sanningarna vi lärde oss. Till hus i närheten gick vi till fots men använde cyklar och en tvåhjulig enspännare för att nå dem som bodde längre ut på landet.
Första gången jag prövade på att vittna från hus till hus var på Vapenstilleståndsdagen, den 11 november 1918. Vi var tre i vår studiegrupp som reste åtta mil till staden Wangaratta för att sprida traktaten Eko från talarstolen. Det var när vi åratal senare höll på att predika på vårt tilldelade distrikt i obygderna som det där hände som jag nämnde i början.
År 1919 var jag med vid ett konvent som bibelforskarna höll i Melbourne. Den 22 april det året symboliserade jag där mitt överlämnande åt Jehova genom nedsänkning i vatten. Det andliga gästabudet fördjupade min uppskattning av den andliga skatt som himmelriket innebär och även min uppskattning av Jehovas jordiska organisation. — Matteus 13:44.
Jag återvände inte hem efter konventet, utan antog en inbjudan att följa med Jane Nicholson, en heltidsförkunnare, under en månads predikoarbete. Vi blev anvisade att vittna för människorna som bodde längs floden King River och som försörjde sig på jordbruk och boskapsskötsel. Det var bara för några år sedan som man i det här bergiga området spelade in filmen ”The Man From Snowy River” (Mannen från Snöiga floden).
År 1921 fick vi den fina bibelstudiehjälpredan Guds Harpa. När far började använda den som lärobok i sin söndagsskoleklass, var det många föräldrar som protesterade och bad honom lämna sin befattning. Det gjorde han omedelbart. Senare fick vi broschyren Helvetet med de fängslande frågorna på omslaget: ”Vad är det? Vilka äro där? Kunna de komma ut?” Far blev så hänförd över de tydliga bibliska bevisen som framlades över ämnet att han omedelbart började sprida exemplar från hus till hus. Han placerade hundratals i vår by och på den omgivande landsbygden.
Predikokampanjer med far
Till slut investerade far i en bil för att nå folk som bodde längre bort med budskapet om Guds rike. Som bysmed hade han bättre hand med hästar än med bilar, så det blev jag som fick köra. Till att börja med övernattade vi på hotell. Det visade sig snart bli alltför dyrt, så vi började campa.
Far ordnade till framsätet i bilen så att det låg plant och jag kunde sova där. Vi slog upp ett litet tält där far kunde sova. Efter att ha varit ute och campat flera veckor brukade vi återvända till Porepunkah, och pappa öppnade sin smedja igen. Vi upphörde aldrig att förundra oss över att kunderna alltid strömmade till, så att vi fick utgifterna täckta för vår nästa predikofärd.
Många rättsinniga människor reagerade gynnsamt på våra besök och tackade så småningom ja till ett bibelstudium. Det finns nu sju församlingar med egna Rikets salar i de områden som ursprungligen betjänades av vår lilla grupp från Porepunkah. Ja, vem kan förakta ”de små tingens dag”? — Sakarja 4:10.
År 1931 körde pappa och jag nära 30 mil på vedervärdiga vägar för att vara med om ett särskilt möte, där vi antog vårt nya namn, ”Jehovas vittnen”. Vi var båda förtjusta över detta unika, skriftenliga namn. (Jesaja 43:10—12) Det identifierade oss mycket tydligare än det mindre särskiljande namnet ”Internationella bibelforskare”, under vilket vi hade varit kända fram till dess.
En dag när jag vittnade i Bethanga, träffade jag den anglikanske prästen på platsen. Han blev arg och började spåra upp våra många bokplaceringar och krävde att folk skulle överlämna sina böcker åt honom. Efteråt ledde han ett offentligt bokbål i stadens centrum. Men hans föraktliga handling slog tillbaka.
Sedan jag informerat Sällskapets avdelningskontor om vad som hade inträffat, trycktes ett öppet brev som fördömde vad prästmannen hade gjort. Det gjordes också anordningar med bilpatruller av vittnen som spred brevet över hela distriktet. När far och jag senare besökte staden igen, placerade vi fler böcker än vi hade gjort tidigare. Folk i staden var nyfikna på vad den ”förbjudna” litteraturen innehöll!
Den förste som omfattade Bibelns sanning i nordöstra Victoria som ett resultat av vårt predikande var Milton Gibb. Mellan våra besök studerade han grundligt alla Sällskapets publikationer som vi hade lämnat hos honom. Vid ett av våra återbesök förvånade han oss genom att säga: ”Jag är nu en av era lärjungar.”
Fastän jag var glad över hans beslut, förklarade jag: ”Nej, Milton. Du kan inte vara någon av mina lärjungar.”
”Nå, då är jag en av Rutherfords [dåvarande president för Sällskapet Vakttornet] lärjungar.”
Återigen framhöll jag: ”Nej, inte någon av Rutherfords lärjungar heller, men jag hoppas en av Kristi lärjungar.”
Milton Gibb visade sig vara en av de många dyrbara skatter som jag har tillbringat så många år med att leta efter. Han och två av hans söner är kristna äldste, och andra medlemmar av hans familj är verksamma i församlingen.
Utsatta för olika prövningar
Trots förbudet som utfärdades mot Jehovas vittnens arbete i Australien i januari 1941 fortsatte vi att predika men använde enbart Bibeln. Sedan blev min pionjärtjänst, dvs. heltidstjänst, avbruten när jag kallades hem för att ta hand om min far som hade blivit allvarligt sjuk. Längre fram blev också jag sjuk och behövde genomgå en stor operation. Det tog lite tid att återvinna hälsan, men jag fick erfara sanningen i Guds löfte: ”Jag skall på inga villkor släppa dig, inte heller på några villkor överge dig.” (Hebréerna 13:5) En kristen syster ingav mig ny tillförsikt när hon sade: ”Kom ihåg, Flo, att du aldrig är ensam. Du och Jehova är alltid i majoritet.”
Sedan kom min käre far in i ett 13 veckor långt slutskede av sin sjukdom. Den 26 juli 1946 slöt han sina ögon i döden. Han hade levt ett fullödigt liv och ägde ett himmelskt hopp. (Filipperna 3:14) Vid 51 års ålder var jag alltså nu ensam efter att ha varit tillsammans med pappa det mesta av mitt liv. Då träffade jag min blivande man. Vi gifte oss år 1947 och började i pionjärtjänsten tillsammans. Men denna lyckliga period varade inte länge, eftersom han år 1953 fick ett slaganfall och blev invalid.
Min mans talförmåga drabbades hårt, och det blev nästan omöjligt att samtala med honom. Detta var den svåraste biten i skötseln av honom. Den psykiska påfrestningen när man försökte förstå vad han kämpade med att säga var verkligen mycket stor. Fastän vi bodde i ett isolerat område där det inte fanns någon församling i närheten, övergav Jehova oss inte under dessa prövosamma år. Jag höll jämna steg med alla de senaste organisatoriska upplysningarna, såväl som med den ständiga tillförseln av andlig föda i tidskrifterna Vakttornet och Vakna! Den 29 december 1957 dog min käre man.
Tjänst i Adelaide
Jag hade blivit ensam för andra gången. Vad skulle jag göra? Skulle jag bli antagen igen som heltidsförkunnare efter nästan fem års uppehåll? Jag blev antagen, så jag sålde mitt hus och satte i gång på nytt som pionjär i Adelaide, huvudstad i Sydaustralien. Där behövdes pionjärer på den tiden, och jag blev förordnad i Prospectförsamlingen.
Eftersom jag var rädd för att köra i stadstrafik, sålde jag bilen och började cykla igen. Det gjorde jag tills jag var 86 år gammal och hade blivit känd i området som ”den lilla damen på den blå cykeln”. Med tiden blev jag mer och mer nervös i trafiken; jag tyckte att framhjulet på cykeln skakade hela tiden. En eftermiddag rände jag in i en häck, och det rågade måttet. ”Nej, nu får det vara nog”, tänkte jag, och så var jag tillbaka till apostlahästarna igen.
När jag för några år sedan var med vid en områdessammankomst, började mina ben strejka. Därefter gick jag igenom två höftledsoperationer. Jag repade mig fint efter operationen tills en stor hund stötte omkull mig. Det blev nödvändigt med ytterligare vård, och sedan dess har jag behövt en rollator för att förflytta mig. Jag är fortfarande mycket rörlig i sinnet. Som en vän till mig uttryckte saken: ”Det verkar som om din gamla kropp inte kan hålla jämna steg med ditt unga sinne.”
Under årens lopp har jag sett församlingarna i Adelaide växa, utvidga sig och delas. Så år 1983, när jag var 88 år, lämnade jag Adelaide för att bo tillsammans med en familj i Kyabram i staten Victoria, där jag har tillbringat tio lyckliga år. Jag klarar fortfarande av att komma ut i tjänsten på fältet; vänner i församlingen kör mig omkring så att jag kan besöka dem som regelbundet tar tidskrifter av mig. Dessa människor är vänliga nog att komma ut till bilen så att jag kan tala med dem.
När jag tänker tillbaka på mina drygt 98 levnadsår, dröjer jag med förkärlek vid de många lojala och trogna som har prisat Jehova tillsammans med mig, i synnerhet min underbare pappa. Det förefaller som om jag har överlevt alla de trogna som var mina kamrater i pionjärtjänsten. Men vilken glädje när jag blir återförenad med dem som också haft hoppet om livets belöning i Guds himmelska rike, sannerligen en skatt som är mer värd än guld!
[Bild på sidan 28]
Jag blev döpt den 22 april 1919
[Bild på sidan 31]
Lycklig över att fortfarande få tjäna Jehova medan jag närmar mig de hundra