”Ve, ve, du stora stad”

AV ALLA städer i världen som gör anspråk på att vara stora skulle väl inga tyckas ha större rätt till en sådan beteckning än de som betraktas som heliga platser. Men orden ”ve, ve” vittnar om att den religiösa stad som i Uppenbarelseboken 18:10 kallas ”stor” uppenbarligen inte har Guds godkännande, vilket vi skall se längre fram.

En övergång till odödlighet?

Heliga hinduiska städer i Indien kallas tīrtha, som betyder ”övergång” eller ”vadställe”. Många av dessa städer, till exempel Benares (som också kallas Kasi eller Varanasi), ligger vid floder, men ordet tycks inte ha avseende på bokstavliga flodövergångar, utan på andliga ”vadställen” som sägs göra det möjligt för människor att tryggt ta sig över livets flod till ett bättre liv efter detta.

Ett uppslagsverk förklarar: ”Vārānasi är en av de äldsta fortlöpande bebodda städerna i världen ..., den första ariska bosättningen i mellersta delen av Gangesdalen.” Staden var ett religiöst centrum redan före år 1000 f.v.t. Trots att den är en hinduisk stad, förekommer den också i buddhistiska och muslimska annaler. På 500-talet f.v.t., när Benares var huvudstad i kungariket Kasi, höll Buddha sin första predikan där i närheten. Islam kom in i bilden år 1194 v.t., då muslimer bemäktigade sig staden.

Benares ligger i norra Indien, vid floden Ganges, och är en av landets sju heligaste hinduiska städer. Inom dess gränser finns en kultplats tillägnad var och en av de hinduiska gudarna och alla de övriga heliga städerna. The Encyclopedia of Religion betecknar staden som ”Indiens religiösa värld i miniatyr”. Samma verk tillägger: ”Det starka inflytandet från alla de gudar, tīrthas och visa män som finns representerade på denna plats har gjort Benares till Indiens mest berömda pilgrimsort.”

Hinduer betraktar det som en stor ynnest att få dö i Benares. Det populära uttrycket Kāśyām maranam muktih betyder ”Att dö i Kasi är befrielse”. Traditionen lär att den som dör här kommer att bli undervisad av guden Śiva själv, vilket innebär att han kommer att föras ”över samsāras flod till odödlighetens ’fjärran strand’”.a

I likhet med många andra floder vindlar sig Ganges fram genom blomstrande städer och får ta emot en hel del avloppsvatten och kemiska föroreningar under vägen. Dessutom kastar troende hinduer dagligen cirka 10.000 döda kroppar i floden på grund av sina religiösa traditioner. Samtidigt kommer mängder av pilgrimer, som är helt ovetande om den uppenbara smittorisken, ner till flodstränderna för att ta del i rituella bad. Är detta verkligen vägen till odödlighet?

Hur evig är ”den eviga staden”?

En annan flod, som möjligen en gång kallades Albula på grund av sitt rena vatten, flyter genom ett religiöst centrum i Europa, ”den eviga staden” på de sju kullarna. Floden, som för länge sedan har förlorat sin renhet, bär nu namnet Tibern, och staden har för länge sedan vuxit förbi sina sju kullar. The New Encyclopædia Britannica konstaterar emellertid att ”arvet från det förflutna är mer påtagligt i Rom än i någon annan stad i västvärlden”.

Mängder av monument och historiska byggnader bär vittnesbörd om detta arv. Att de över huvud taget finns kvar är förvånande med tanke på alla de gånger som staden blivit erövrad och plundrad — i början av 300-talet f.v.t. av gallerna och längre fram i tiden av västgoterna år 410, av vandalerna år 455, av normanderna år 1084, av Karl V:s landsknektar år 1527, av Napoleons armé år 1798 och av tyskarna och de allierade under andra världskriget.

Även om den ursprungliga, muromgärdade staden Rom till ytan omfattar endast 4 procent av den moderna staden, är det denna del av Rom som de miljontals turisterna skockas till för att se, för det är där de flesta monumenten är belägna. En annan turistattraktion, åtminstone i början av år 1993, var utställningen ”Sixtus V och Rom”. Sixtus V var påve under åren 1585—1590, och han har i så hög grad satt sin prägel på Roms stadsbild att han har kommit att kallas ”den moderna stadsplaneringens fader”. Tidningen The European förklarar varför han lät bygga om Rom: ”För det första för att skapa en solid arkitektonisk grundval för befästandet av Vatikanens makt med tanke på det protestantiska hotet. ... För det andra för att göra staden Rom, som i många avseenden fortfarande var en föga sofistikerad handelsstad, till ett värdigt säte för det Nya Jerusalem.”

Vatikanstaten, en liten enklav i Rom, gör anspråk på att vara detta ”säte för det Nya Jerusalem”. År 1929 undertecknade den fascistiska italienska regeringen de så kallade Lateranfördragen och erkände därigenom Vatikanens ställning som suverän stat. Sedan dess har påven härskat över denna stadsstat med oinskränkt lagstiftande, dömande och verkställande makt. Vatikanen har eget post- och televäsen och en egen armé, däribland det uniformerade schweizergardet, som har till uppgift att skydda påven. Men det turisterna främst är intresserade av är Peterskyrkan, som i hundratals år var den största kyrkan i kristenheten — en ställning som den förlorade år 1989, då den stora basilikan i Yamoussoukro i Côte d’Ivoire blev färdigställd.

The New Encyclopædia Britannica förklarar: ”Att vara romersk medborgare innebar i 1.000 år att världen låg öppen för en, att man kunde leva ett tryggt, glansfullt och relativt sorglöst liv.” Men den tiden är nu förbi! Den politiska korruptionen i Rom och den religiösa stagnationen i Vatikanen visar att den forna glansen ingalunda var evig.

Islams heligaste plats

Världens omkring en miljard muslimer betraktar staden Mecka i nuvarande Saudiarabien som ”sätet för Guds, änglars, profeters och goda människors verksamhet alltsedan skapelsens första ögonblick”.b Enligt islamisk tro var det där skapelsen tog sin början, och det var där Abraham byggde den första platsen för tillbedjan, och det var dit han förde sin bihustru Hagar och deras son, Ismael.

Längre fram i tiden, förmodligen omkring år 570 v.t., föddes profeten Muhammed i Mecka. Till en början väckte hans läror föga gensvar. Mecka var en oas utmed den stora karavanvägen mellan Indien och Europa, och stadens mäktiga köpmän fruktade att Muhammeds religiösa reformer skulle leda till ekonomisk stagnation. När profeten inte fick något fotfäste där, flyttade han sin verksamhet till Jatrib, som senare kom att kallas al-Madīna (Medina), en stad som ligger drygt 30 mil norr om Mecka. År 630 v.t. återvände han emellertid till Mecka, intog staden och gjorde den till islams andliga centrum.

I dag är Mecka en välmående och kosmopolitisk stad, även om endast muslimer får bo där. Under Dhu’l-Hiddja, den heliga vallfartsmånaden, besöker miljoner människor staden för att fullgöra den religiösa förpliktelsen att företa en haddj — en pilgrimsfärd till Mecka. Där besöker de den stora moskén och går sju gånger runt en liten helgedom, Ka‛ba, som ligger nära mitten av den öppna gården.

Ka‛ba är en kubformad byggnad, i vanliga fall täckt av en stor klädnad av svart brokad, som innehåller den heliga svarta stenen. Denna sten, som muslimerna tror gavs till Adam för att han skulle få förlåtelse för sina synder sedan han blivit utdriven ur Eden, sägs från början ha varit vit. Enligt islamisk tradition förstördes det ursprungliga Ka‛ba vid syndafloden, medan den svarta stenen bevarades och senare överlämnades till Abraham av ängeln Gabriel, varefter Abraham återuppbyggde Ka‛ba och satte tillbaka den svarta stenen på dess rätta plats. Det är i riktning mot Ka‛ba — som enligt islamisk tro är den heligaste platsen på jorden — som muslimerna vänder sig i bön fem gånger om dagen.

I den stora moskén finns tjugofyra portar som leder till den inre gården, men den ingång som pilgrimerna av tradition använder är Fridsporten, som är belägen i moskéns norra hörn. Det går emellertid inte alltid så fridsamt till under dessa vallfärder. År 1987 försökte en grupp muslimska dissidenter ockupera moskén. Ordningen återställdes snart, men då hade redan över 400 muslimer dödats och omkring 650 sårats. Denna uppenbara brist på frid vid den heligaste av alla islamiska helgedomar är beklagansvärd, men muslimerna finner tröst i den islamiska läran att den som dör under en haddj omedelbart kommer till himlen.

Besittning av dubbel frid?

Jerusalem, som av judar och till bekännelsen kristna betraktas som ”den heliga staden” och av muslimer som den tredje heligaste platsen på jorden (efter Mecka och Medina), betyder ordagrant ”Besittning av dubbel frid”. År 1070 f.v.t. blev Jerusalem huvudstad i det forntida Israel, men dessförinnan hade staden funnits till i närmare 900 år under namnet Salem. (1 Moseboken 14:18) Som nationens administrativa centrum var den strategiskt belägen, inbäddad uppe bland bergen på en höjd av 750 meter över havet, vilket innebär att den var en av de högst belägna huvudstäderna i världen på den tiden.

På 300-talet f.v.t. kom Jerusalem under grekiskt herravälde. På 100-talet kom staden i allt större utsträckning att stå under det snabbt växande romarrikets inflytande. Under Herodes den stores regering blev Jerusalem en blomstrande stad. En del av muren till det tempel han byggde står tydligtvis fortfarande kvar och är nu känd som Västra muren eller Klagomuren. På grund av att judarna försökte kasta av sig det romerska oket gick de romerska härarna till angrepp mot Jerusalem i april år 70 v.t. Mindre än fem månader senare låg staden och dess tempel i ruiner.

Enligt vissa beräkningar har staden Jerusalem intagits 37 gånger. I många fall har detta lett till att den blivit helt eller delvis förstörd. Men ett nytt Jerusalem har alltid vuxit upp ovanpå det gamla. Omkring år 130 v.t. lät kejsar Hadrianus således bygga upp en ny stad, som fick namnet Aelia Capitolina. Ingen jude fick komma in i staden på närmare 200 år. Därefter, under första hälften av 600-talet v.t., intog muslimerna staden, och längre fram byggde de Klippmoskén på eller i närheten av det forna tempelområdet.

Den moderna staten Israel grundades år 1948, och år 1949 delades Jerusalem mellan Israel och Jordanien. Under sexdagarskriget år 1967 erövrade emellertid israelerna den östra halvan. Sedan dess har de moderniserat staden, samtidigt som de försökt bevara dess historiska integritet. År 1993 hade Jerusalem över en halv miljon invånare.

Eftersom tre av världens största religioner alla betraktar Jerusalem som en helig stad, blir spänningen dem emellan ibland mycket intensiv. ”Av alla de konflikter som råder mellan judar och araber är den som rör Jerusalem den mest komplicerade och svårbemästrade”, konstaterar tidskriften Time. För närvarande är Jerusalem ingalunda någon ”besittning av dubbel frid”, som dess namn utlovar.

”Era städer kommer att bli öde ruiner”

Den stad som nämns i Uppenbarelseboken 18:10 symboliserar alla religioner som misshagar Gud. Det sägs där: ”Ve, ve, du stora stad, Babylon, du starka stad, därför att på en enda timme har din dom kommit!” Dessa ord visar tydligt att all religion som är i opposition mot Gud är dömd till undergång. Trots alla sina tempel, ceremonier och religiösa attiraljer kommer våra dagars ”stora” religiösa städer inte att kunna erbjuda något bestående beskydd på Guds dag av dom.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 24]

Den stora moskén i Mecka och helgedomen Ka‛ba

[Bildkälla]

Camerapix

[Bild på sidan 25]

Den judiska Klagomuren i Jerusalem och den muslimska Klippmoskén (till vänster)

[Bildkälla]

Garo Nalbandian