Jag fann den sanna rikedomen i Australien
DET var april 1971. Jag hade nyligen återvänt till Grekland för att besöka min familj efter att ha tillbringat sju år i Australien. Det var på kvällen, och jag satt i godan ro vid ett kafébord på torget i byn Karies, då prästen och borgmästaren kom och satte sig mitt emot mig. Det gick inte att ta miste på att de sökte gräl.
Utan att först ha hälsat började prästen anklaga mig för att ha utvandrat till Australien i den enda avsikten att tjäna pengar. Jag blev milt sagt förbluffad. Jag försökte verka oberörd och sade att jag i Australien hade lyckats skaffa mig rikedomar som var mycket värdefullare än pengar.
Mitt svar överrumplade honom, men sedan ville han veta exakt vad jag menade. Jag svarade att jag bland annat hade fått veta att Gud har ett namn. ”Och det är någonting som du har underlåtit att lära mig”, sade jag och tittade honom stint i ögonen. Innan han hann ge igen frågade jag: ”Skulle du vilja vara snäll och tala om för mig vilket namn på Gud som Jesus syftade på när han lärde oss att be i mönsterbönen: ’Må ditt namn bli helgat’?” — Matteus 6:9.
Snart hade alla på byns torg hört talas om vårt meningsutbyte, och inom tio minuter hade omkring 200 människor samlats. Prästen började känna sig besvärad. Han ville inte svara på min fråga om Guds namn, och han svarade vagt på mina övriga bibliska frågor. Hans olust visade sig i att han gång på gång kallade till sig kyparen och beställde mer ouzo, ett grekiskt brännvin.
De följande två timmarna blev intressanta. Min far kom och sökte mig, men när han såg vad som pågick, satte han sig tyst i ett hörn och iakttog skådeplatsen. Den livliga diskussionen fortsatte till halv tolv på natten, då en berusad man började gapa och skrika i ilska. Jag föreslog då folkhopen att vi alla skulle gå hem med tanke på den sena timmen.
Vad hade orsakat den här sammanstötningen? Varför sökte prästen och borgmästaren gräl med mig? Det blir lättare att förstå, om jag ger en liten bakgrund till min uppväxt i den här delen av Grekland.
En fattig och besvärlig uppväxt
Jag föddes i december 1940 i byn Karies på Peloponnesos. Vi var ytterst fattiga, och när jag inte gick i skolan, arbetade jag på risfälten vid min mors sida. Vi stod till knäna i vatten från det att solen gick upp tills den gick ner. När jag vid 13 års ålder gick ut grundskolan, såg mina föräldrar till att jag fick börja arbeta som lärling. De gav min arbetsgivare 500 kilo vete och 20 kilo vegetabilisk olja — nästan allt de tjänade på ett helt år — för att jag skulle få utbilda mig till rörmokare och fönsterinstallatör.
Livet som lärling — att bo miltals hemifrån och ofta arbeta från gryningen till midnatt — var långt ifrån lätt. Ibland övervägde jag att flytta hem igen, men jag kunde inte göra så med hänsyn till mina föräldrar. De hade uppoffrat sig så osjälviskt för min skull. Jag lät dem därför inte få veta något om mina problem. Jag sade till mig själv: ”Du måste hålla ut hur svårt det än blir.”
Medan åren gick kunde jag besöka mina föräldrar då och då, och till sist, när jag var 18 år, var min lärotid fullgjord. Jag beslöt mig då för att flytta till Athen, där utsikterna till arbete var större. Jag fann en anställning och hyrde ett rum. Varje dag efter arbetet for jag hem, lagade mat och städade rummet och använde sedan den lilla fritid jag hade till att lära mig engelska, tyska och italienska.
Andra ungdomars omoraliska språk och uppförande oroade mig, så jag undvek att vara tillsammans med dem. Men detta gjorde att jag kände mig mycket ensam. När jag fyllde 21 måste jag göra värnplikten, och under den tiden fortsatte jag att studera språk. Sedan jag hade lämnat militärtjänsten utvandrade jag till Australien i mars 1964 och slog mig ner i Melbourne.
Religiöst sökande i ett nytt land
Jag fick snart ett arbete, träffade en annan grekisk invandrare som hette Alexandra, och sex månader efter min ankomst var vi gifta. Flera år senare, år 1969, besökte en äldre dam, ett Jehovas vittne, vårt hem och erbjöd Vakttornet och Vakna! Jag tyckte tidskrifterna var intressanta, så jag lade dem på ett säkert ställe och instruerade min hustru att inte kasta bort dem. Ett år senare kom två andra vittnen på besök och erbjöd mig ett kostnadsfritt bibelstudium. Jag tackade ja, och vad jag fick lära mig från Bibeln var precis vad jag hade sökt efter för att fylla det tomrum som hade rått i mitt liv.
Så snart min granne kom underfund med att jag studerade tillsammans med vittnena, rådde hon mig att gå till evangelisterna. Det var en bättre religion, påstod hon. Följden blev att jag också började studera tillsammans med en äldste från Evangeliska kyrkan. Snart började jag besöka både evangelisternas och vittnenas möten, för jag var fast besluten att finna den sanna religionen.
För att vara rättvis mot den grekiska fostran jag hade fått började jag samtidigt undersöka den ortodoxa religionen mer på djupet. En dag gick jag till tre grekisk-ortodoxa kyrkor. När jag kom till den första och förklarade syftet med mitt besök, visade prästen mig diskret på dörren. Under tiden förklarade han att vi tillhörde grekisk-ortodoxa kyrkan, och därför var det fel att umgås både med vittnena och med evangelisterna.
Hans inställning överraskade mig, men jag tänkte: ”Det är kanske så att just den här prästen inte är någon god representant för kyrkan.” Till min förvåning reagerade prästen i den andra kyrkan på liknande sätt. Men han talade faktiskt om för mig att en teolog i hans kyrka ledde en bibelkurs varje lördagskväll. När jag prövade den tredje kyrkan blev jag ytterligare desillusionerad.
Jag bestämde mig emellertid för att vara med på den bibelkurs som leddes vid den andra kyrkan, så påföljande lördag gick jag dit. Det var spännande att följa med i läsningen ur Apostlagärningarna. När vi kom till det avsnitt där Cornelius faller ner för Petrus’ fötter, avbröt teologen läsningen och påpekade att Petrus med rätta hade tillbakavisat Cornelius’ handling av tillbedjan. (Apostlagärningarna 10:24—26) Jag räckte då upp handen och sade att jag hade en fråga.
”Ja, vad är det du vill veta?”
”Jo, om aposteln Petrus vägrade att bli tillbedd, varför har vi då hans ikon och tillber den?”
Det var dödstyst i flera sekunder. Sedan var det som om en bomb hade slagit ner. Vredesutbrotten avlöste varandra, och man skrek: ”Var kom du ifrån?” I två timmar gick diskussionens vågor höga, och man ropade och skrek. När jag till slut gick därifrån, fick jag en bok att ta med mig hem.
Det första som föll mig i ögonen när jag öppnade boken var: ”Vi är greker, och vår religion har utgjutit blod för att bevara vår tradition.” Jag visste att Gud inte tillhör bara det grekiska folket, så jag klippte omedelbart av banden med grekisk-ortodoxa kyrkan. Från och med då fortsatte jag att studera Bibeln enbart tillsammans med vittnena. I april 1970 symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova genom att låta döpa mig, och min hustru döptes sex månader senare.
Kontakt med byprästen
I slutet av det året fick jag ett brev från prästen hemma i byn i Grekland, där han begärde pengar som bidrag till reparation av kyrkan i byn. I stället för att skicka pengar sände jag honom boken Sanningen som leder till evigt liv tillsammans med ett brev som förklarade att jag nu var ett Jehovas vittne och att jag var övertygad om att jag hade funnit sanningen. Sedan han fått mitt brev, tillkännagav han i kyrkan att en som hade utvandrat till Australien hade gjort uppror.
De mödrar som hade söner i Australien frågade efteråt prästen om det var deras son. Min mor gick till och med hem till honom och tiggde och bad att han skulle tala om det för henne. ”Tyvärr, det är din son”, sade han. Längre fram berättade mor för mig att hon hellre hade velat att han hade dödat henne än att han hade sagt henne detta om mig.
Vi åker hem till Grekland
Sedan min fru och jag hade låtit döpa oss, ville vi åka hem till Grekland och berätta för våra familjer och vänner om allt det goda vi hade lärt oss från Bibeln. I april 1971 flög vi alltså hem på långsemester tillsammans med vår femåriga dotter, Dimitria. Vi bodde i staden Kiparissia, omkring tre mil från min hemby, Karies. Våra tur- och returbiljetter gällde i sex månader.
Andra kvällen hemma bröt mor samman. Under tårar försäkrade hon mig att jag hade slagit in på fel väg och hade vanärat familjens namn. Gråtande och snyftande bönföll hon mig att vända om från min ”villoväg”. Sedan svimmade hon och sjönk ihop i mina armar. Nästa dag försökte jag resonera med henne och förklara att jag helt enkelt hade fått mer kunskap om den Gud som hon så kärleksfullt hade undervisat oss om när vi var barn. Det var kvällen därpå som jag hade den märkliga sammandrabbningen med byns präst och byns borgmästare.
Mina båda yngre bröder, som bodde i Athen, hade kommit hem över påsken. Båda två undvek mig som pesten. Men en dag började den äldre av dem lyssna. Vi samtalade i flera timmar. Därefter sade han att han höll med om allt som jag hade visat honom från Bibeln. Från och med den dagen försvarade han mig inför den övriga familjen.
Därefter besökte jag ofta Athen för att gästa min bror. Då inbjöd han också varje gång andra familjer att komma och höra de goda nyheterna. Han och hans hustru och tre andra familjer som de ledde bibelstudier med symboliserade längre fram till min stora glädje sitt överlämnande åt Gud genom att låta döpa sig!
Veckorna gick snabbt, och strax innan de sex månaderna hade gått ut fick vi besök av ett Jehovas vittne från en församling ungefär sju mil från vår by. Han pekade på behovet av hjälp med predikoarbetet i området och frågade om jag hade tänkt på möjligheten att stanna för gott. Samma kväll dryftade jag den möjligheten med min hustru.
Vi var båda överens om att det skulle bli svårt om vi stannade. Men det var uppenbart att folks behov av att få höra Bibelns sanning var stort. Till sist beslöt vi oss för att stanna åtminstone ett par år. Min hustru skulle återvända till Australien för att sälja huset och bilen och ta med sig de tillhörigheter hon kunde. Efter att så ha fattat vårt beslut for vi nästa morgon in till staden och hyrde ett hus. Vi skrev också in vår dotter i grundskolan där.
Motstånd blossar upp
Det dröjde inte länge förrän man förklarade regelrätt krig mot oss. Motståndet kom från polisen, skolans rektor och lärarna. Dimitria ville inte göra korstecknet i skolan. Skolmyndigheterna tillkallade en polis för att försöka skrämma henne att ge efter, men hon stod fast. Jag blev kallad till rektorn, och han visade mig ett brev från ärkebiskopen med befallningen att jag skulle ta Dimitria och ge mig i väg. Men sedan jag hade diskuterat länge med rektorn, fick hon tillstånd att gå kvar i skolan.
Med tiden fick jag veta att det fanns ett gift par i Kiparissia som hade varit med vid en av Jehovas vittnens sammankomster, och vi kunde förnya deras intresse. Min hustru och jag inbjöd också vittnen från en av byarna intill för att vi skulle studera Bibeln i vårt hem. Men det dröjde inte länge förrän polisen kom och tog oss allesammans till polisstationen för förhör. Jag anklagades för att ha använt mitt hus som en plats för gudsdyrkan utan tillstånd. Men eftersom vi inte blev fängslade, fortsatte vi våra möten.
Jag hade visserligen fått ett arbete, men så snart biskopen hörde talas om det, hotade han min arbetsgivare med att låta stänga hans verkstad om han inte avskedade mig. En rörläggnings- och plåtslagerifirma var till salu, och det blev möjligt för oss att köpa den. Nästan omedelbart kom två präster och hotade att stänga firman, och några veckor senare befallde ärkebiskopen att vår familj skulle bannlysas. Var och en som på den tiden blev bannlyst, dvs. utesluten ur grekisk-ortodoxa kyrkan, behandlades som en helt och hållet utstött. En polisman stationerades utanför vår verkstad för att hindra folk att komma in. Även om det inte kom några kunder, höll vi envist verkstaden öppen varje dag. Vår belägenhet blev snart hela stadens samtalsämne.
Arresterade och dragna inför rätta
En lördag följde jag med en person på hans motorcykel för att förkunna i en stad i närheten. Där stoppade polisen oss och förde oss till polisstationen, där vi hölls kvar i häkte hela veckoslutet. På måndagsmorgonen fördes vi tillbaka till Kiparissia med tåg. Nyheten om att vi hade blivit arresterade spred sig, och en folkmassa samlades vid järnvägsstationen för att se när vi anlände tillsammans med vår poliseskort.
Sedan vi hade lämnat fingeravtryck, fördes vi till allmänne åklagaren. Han började förhöret med att säga att han skulle läsa upp några anklagelser mot oss. De hade samlats ihop från bybor som hade förhörts av polisen. Den första anklagelsen löd: ”De sade att Jesus Kristus blev kung år 1914.”
”Var har ni fått den besynnerliga idén ifrån?” frågade åklagaren stridslystet.
Jag gick fram och tog Bibeln som han hade på sitt skrivbord och slog upp Matteus, kapitel 24, och bad honom läsa det. Han tvekade ett ögonblick, men sedan tog han Bibeln och började läsa. Efter att ha läst några minuter sade han upprört: ”Om det här är sant, då skulle jag lämna allt och gå i kloster!”
”Nej”, sade jag lugnt. ”Ni skulle lära känna sanningen i Bibeln och sedan hjälpa andra att också finna sanningen.”
Några jurister kom, och det blev också möjligt för oss att avge ett vittnesbörd för några av dem under dagen. Ironiskt nog resulterade detta i ytterligare en anklagelse — proselytvärvning!
Under det året ställdes vi inför domstol tre gånger, men till sist förklarades vi oskyldiga på samtliga åtalspunkter. Segern tycktes bryta isen när det gällde folks inställning till oss. Från och med nu började de tala med oss mera öppet och lyssna till vad vi hade att säga om Guds kungarike.
Slutligen bildades en församling av den lilla studiegruppen i vårt hem i Kiparissia. En kristen äldste flyttades över till vår nya församling, och jag förordnades till biträdande tjänare. Mötena i vårt hem besöktes snart regelbundet av 15 aktiva vittnen för Jehova.
Åter till Australien
Efter två år och tre månader beslöt vi att återvända till Australien. Åren här har gått snabbt. Min dotter Dimitria har bevarat sin tro och är gift med en biträdande tjänare i en församling i Melbourne. Min hustru och jag och vår 15-åriga dotter, Martha, tillhör numera en grekiskspråkig församling i Melbourne, där jag tjänar som äldste.
Den lilla församlingen vi lämnade bakom oss i Kiparissia har nu vuxit och blivit mycket större, och många välsinnade där har öppnat sina hjärtan för Bibelns sanningar. När jag sommaren 1991 var i Grekland några veckor, höll jag ett offentligt bibliskt tal i Kiparissia med 70 närvarande. Till min stora lycka har min yngre syster, Maria, blivit en Jehovas tjänare trots motstånd från familjen.
Jag är tacksam för att jag i Australien hade tillfälle att skaffa mig sann rikedom — kunskap och insikt om vår Skapare, Jehova Gud, och om hans kungarikes regering. Jag har nu ett verkligt uppsåt i livet, och min familj och jag väntar att i en nära framtid få se välsignelserna från Guds himmelska regering spridas över hela jorden. — Berättat av Georgios Katsikaronis.
[Bild på sidan 23]
Kiparissia, där jag bodde sedan jag hade återvänt från Australien
[Bild på sidan 23]
Tillsammans med min hustru, Alexandra