Att ge till Jehova vad som är tillbörligt
BERÄTTAT AV TIMOLEON VASILIOU
Jag hade blivit arresterad därför att jag undervisade med Bibeln som grund i byn Aidhonochori. Poliserna tog av mig skorna och började slå mina fotsulor med käppar. Slagen fortsatte, och mina fötter blev okänsliga så att jag inte längre kände smärtan. Men låt mig, innan jag förklarar varför jag utsattes för en sådan misshandel, vilket var ganska vanligt i Grekland vid den tiden, berätta hur jag blev en som ger biblisk undervisning.
KORT efter att jag föddes år 1921 flyttade familjen till staden Thodolívos i norra Grekland. Under min uppväxttid levde jag ett lössläppt liv. Jag började röka när jag var 11 år. Sedan började jag också dricka mycket alkohol och ägna mig åt hasardspel, och jag var ute och festade nästan varenda natt. Jag hade känsla för musik och började spela i en liten orkester. Efter ett år kunde jag traktera nästan vilket instrument som helst i orkestern. Men samtidigt var jag ändå flitig i skolan och ville göra vad som var rätt.
På våren 1940, medan andra världskriget rasade, blev vår orkester ombedd att spela vid en begravning av en liten flicka. Vid graven grät hennes släktingar och vänner i ohämmad sorg och hopplöshet, och det gjorde ett starkt intryck på mig. Jag började fråga mig: ”Varför dör vi? Är livet inte något mer än vår korta existens? Var kan jag finna ett svar?”
Några dagar senare fick jag se ett exemplar av Nya testamentet på en hylla hemma. Jag tog boken och började läsa. När jag läste Jesu ord i Matteus 24:7 om att omfattande krig skulle vara en del i tecknet på hans närvaro, gick det upp för mig att hans ord måste syfta på vår tid. Under de följande veckorna läste jag flera gånger igenom det här exemplaret av de kristna grekiska skrifterna.
I december samma år var jag hemma hos en familj i trakten. Det var en änka med fem barn. Uppe i deras vindskammare fann jag en hög med småböcker, och en av dessa hette En önskvärd regering, utgiven av Sällskapet Vakttornet. Jag satt kvar uppe i vindskammaren och läste hela häftet. Vad jag läste gjorde mig fullständigt övertygad om att vi verkligen lever i den tid som Bibeln benämner ”de sista dagarna” och att Jehova Gud snart skall göra slut på den nuvarande tingens ordning och ersätta den med en rättfärdig ny värld. — 2 Timoteus 3:1–5; 2 Petrus 3:13.
Särskilt starkt intryck på mig gjorde bevisen från Bibeln för att de trogna skall få leva för evigt på en paradisisk jord och att lidande och död inte kommer att finnas i denna nya värld under Guds kungarikes styre. (Psalm 37:9–11, 29; Uppenbarelseboken 21:3, 4) Medan jag läste tackade jag Gud i bön för allt detta, och jag bad att han skulle visa mig vilka hans krav var. Jag blev fullständigt på det klara med att Jehova Gud förtjänade min helhjärtade tillbedjan. — Matteus 22:37.
Vad jag lärde mig omsatte jag i handling
Från den stunden slutade jag röka, slutade berusa mig och slutade spela hasard. Jag samlade änkans fem barn och mina egna tre yngre syskon och förklarade för dem vad jag hade lärt mig från det lilla häftet. Snart började vi allesammans tala med andra om det lilla vi hade lärt oss. Vi blev kända i det lilla samhället som Jehovas vittnen trots att vi aldrig hade träffat något vittne. Ända från första början ägnade jag mer än hundra timmar i månaden åt att berätta för andra om de underbara ting jag hade fått lära mig.
En grekisk-ortodox präst i trakten gick till borgmästaren för att beklaga sig över oss. Men bara några dagar tidigare hade, utan att vi visste om det, en ung man som var ett Jehovas vittne funnit en bortsprungen häst och tagit med sig den till dess ägare. Den unge mannens ärlighet hade gjort att borgmästaren respekterade vittnena, och han ville inte lyssna till prästens klagomål.
När jag vittnade på torget en dag i oktober 1941, var det någon som nämnde att det bodde ett Jehovas vittne i en stad inte långt bort. Mannen hade tidigare varit polis, och han hette Christos Triantafillou. Jag begav mig dit och träffade honom och fick veta att han varit ett vittne sedan 1932. Jag kände mig riktigt lycklig när han gav mig flera äldre publikationer från Sällskapet Vakttornet. De hjälpte mig verkligen att göra andliga framsteg.
År 1943 symboliserade jag mitt överlämnande åt Gud genom vattendopet. Vid den tiden ledde jag bibelstudier i tre närliggande byar — Dhravískos, Palaeokomi och Mavrolofos. Jag använde boken Guds Harpa som vår bibelstudiehjälpreda. Längre fram hade jag privilegiet att få se fyra församlingar av Jehovas vittnen bildas i detta område.
Predikoarbete trots hinder
År 1944 befriades Grekland från den tyska ockupationen, och en tid därefter fick vi kontakt med Sällskapets avdelningskontor i Athen. Avdelningskontoret erbjöd mig att ta del i predikoarbetet inom ett område där knappast någon hade hört budskapet om Guds kungarike. Jag flyttade dit och arbetade först på en bondgård i tre månader, varefter jag ägnade resten av året åt tjänsten.
Det året fick jag välsignelsen att se min mor döpas, liksom också den tidigare nämnda änkan och hennes barn, förutom yngsta dottern, Marianthi, som blev döpt 1943 och som i november samma år blev min älskade hustru. Trettio år senare, år 1974, blev också min far ett döpt vittne.
I början av 1945 fick vi från avdelningskontoret det första stencilerade exemplaret av Vakttornet. Dess huvudartikel hade temat ”Gå och gör lärjungar av alla folk”. (Matteus 28:19, The Emphatic Diaglott) Marianthi och jag lämnade omedelbart vårt hem och gav oss av för att bearbeta avlägsna distrikt öster om floden Strymon (Strimon). Andra vittnen förenade sig senare med oss.
Vi vandrade ofta barfota långa vägar genom raviner och över berg för att nå byarna. Att vi inte hade skor på fötterna berodde på att om vi slet ut skorna hade vi inga andra skor att ta till. Under åren 1946 till 1949 rasade inbördeskrig i Grekland, och det var mycket farligt att färdas på vägarna. Det var inte ovanligt att se döda kroppar ligga vid vägkanten.
Vi lät oss inte skrämmas av dessa svårigheter, utan fortsatte nitiskt vår tjänst. Jag kände det många gånger som psalmisten när han skrev: ”Även om jag vandrar i den djupa skuggans dal, fruktar jag inget ont, ty du är med mig; din käpp och din stav, de tröstar mig.” (Psalm 23:4) Under den här tiden var vi ofta hemifrån flera veckor i sträck, och jag ägnade ibland 250 timmar i månaden åt förkunnartjänsten.
Vår tjänst i Aidhonochori
Aidhonochori var en av de byar som vi besökte 1946. Den ligger högt uppe på ett berg. Där träffade vi en man som talade om för oss att det fanns två män i byn som ville höra budskapet från Bibeln. Mannen var dock rädd för sina grannar, så han ville inte visa oss vägen till männen. Vi fick i alla fall reda på var de bodde och blev gästfritt mottagna. Efter bara några minuter var rummet fullt av folk. En del var släktingar, andra nära vänner. Jag var helt förundrad över att se hur uppmärksamt de lyssnade till oss. Vi fick veta att de ivrigt hade väntat på att komma i kontakt med Jehovas vittnen, men under den tyska ockupationen fanns det inga vittnen i trakten. Vad var det som hade stimulerat deras intresse?
De två familjefäderna hade haft framträdande poster i det lokala kommunistpartiet, och de hade framfört kommunistiska idéer till människorna där. Men så fick de tag i ett exemplar av boken Framtidens regering, utgiven av Sällskapet Vakttornet. När de hade läst boken var de övertygade om att det enda hoppet om en fullkomlig, rättfärdig regering var Guds kungarike.
Vi satt och samtalade med männen och deras vänner ända till midnatt. Svaren på deras frågor grundade vi på Bibeln, och det tillfredsställde dem helt och hållet. Kort därefter planerade emellertid kommunister i byn att ta livet av mig därför att de ansåg att det berodde på mig att deras tidigare ledare hade blivit omvända. Förresten, bland dem som var med den där första kvällen var den man som berättade för mig att det fanns ett par intresserade män i byn. Så småningom gjorde han framsteg i bibelkunskap, och han blev döpt och blev också senare församlingsäldste.
Brutal förföljelse
Inte långt efter att vi träffat dessa före detta kommunister stormade ett par poliser in i ett hus där vi höll ett möte. De arresterade fyra av oss under pistolhot och förde oss till polisstationen. Där blev vi utskällda av poliskommissarien som var nära förbunden med de grekisk-ortodoxa prästerna. Slutligen sade han: ”Nå, vad skall jag göra med er?”
”Låt oss ge dem en rejäl omgång!” ropade alla de övriga poliserna som stod bakom oss.
Det var då sent på kvällen. Poliserna låste in oss i källaren och gick till värdshuset som låg intill. Sedan kom de tillbaka kraftigt berusade, och jag hämtades upp från källaren.
Då jag såg i vilket tillstånd de befann sig, förstod jag att de kunde döda mig vilken minut som helst. Jag bad till Gud om styrka att kunna uthärda vad jag än fick gå igenom. Som jag berättade inledningsvis tog de käppar och började slå mina fotsulor. Därefter slog de mig över hela kroppen och släpade så ner mig till källaren igen. Sedan förde de upp nästa offer och började slå honom.
Samtidigt utnyttjade jag tillfället att förbereda de andra två unga vittnena på de prövningar som låg framför dem. Men poliserna valde i stället att hämta upp mig ännu en gång. De klädde av mig, och alla fem slog mig i en timmes tid och stampade på mitt huvud med sina armékängor. Sedan kastade de mig utför trappan, och där fick jag ligga medvetslös i omkring tolv timmar.
När vi till slut släpptes fick vi bo en natt hos en familj i byn, och de skötte om oss. Påföljande dag begav vi oss hemåt. Vi var så utmattade av alla slagen att det tog oss åtta timmar att gå den väg som i vanliga fall skulle ha tagit två timmar. Jag var så uppsvullen efter alla slag att Marianthi knappt kände igen mig.
Tillväxt trots motstånd
År 1949 flyttade vi till Thessaloniki. Inbördeskriget pågick fortfarande. Jag hade blivit förordnad att tjäna som biträdande församlingstjänare i en av de fyra församlingarna i staden. Efter ett år hade församlingen vuxit så mycket att vi delade den, och jag förordnades som församlingstjänare eller presiderande tillsyningsman i den nya. Efter ytterligare ett år hade den nya församlingen vuxit till nästan dubbla storleken, och ytterligare en församling bildades!
Det fanns motståndare som var mycket arga över Jehovas vittnens tillväxt i Thessaloniki. En dag, när jag kom hem från arbetet, fann jag att vårt hus hade brunnit ner till grunden. Det var år 1952. Marianthi hade med knapp nöd undkommit med livet i behåll. Vid mötet på kvällen fick vi förklara varför vi kom i smutsiga kläder. Vi hade förlorat allting. Våra kristna bröder ställde upp och hjälpte oss välvilligt.
År 1961 började jag i resetjänsten och besökte olika församlingar för att under en veckas tid stärka bröderna andligen. Under 27 års tid besökte Marianthi och jag kretsar och områden i Makedonien, Thrakien och Thessalien. Trots att min kära Marianthi var praktiskt taget blind ända sedan 1948 tjänade hon modigt tillsammans med mig. Hon fick utstå många trosprov. Även hon blev arresterad och dömd och fick sitta i fängelse åtskilliga gånger. Så började hennes hälsa svikta, och hon dog 1988 efter en lång kamp mot cancer.
Samma år förordnades jag att tjäna som så kallad pionjär med särskilt uppdrag i Thessaloniki. Efter mer än 56 år av tjänst för Jehova kan jag fortfarande arbeta hårt och ta del i alla grenar av tjänsten. Det har funnits perioder då jag varje vecka har lett 20 bibelstudier med intresserade personer.
Jag har kommit att förstå att vi verkligen befinner oss i början av ett stort undervisningsprogram som skall fortsätta in i Jehovas nya värld och vidare i tusen år. Men vi har ändå inte tid att sakta farten, skjuta upp vårt arbete eller ägna vår tid åt att tillfredsställa våra köttsliga begär. Jag tackar Gud som har hjälpt mig att fullfölja mitt ursprungliga löfte därför att Jehova verkligen förtjänar vår odelade hängivenhet och tjänst.
[Bild på sidan 24]
Jag håller ett föredrag på den tiden då predikoverket var förbjudet
[Bild på sidan 25]
Min hustru, Marianthi, och jag