Missionärer — Vems exempel bör de följa?

INNAN Jesus Kristus befallde sina efterföljare att göra lärjungar, hade andra religioner redan i viss utsträckning bedrivit missionsverksamhet. Somliga hade varit mer verksamma än andra, eftersom inte alla religioner har en universell prägel, dvs. ett budskap som appellerar i lika mån till alla människor.

The Encyclopedia of Religion hävdar till exempel att det universella draget är mindre uttalat inom ”stamreligioner och shintoism och mindre uppenbart inom många typer av konfucianism, judaism och zoroastrianism”. Dessa religioner sprids, enligt samma källa, ”mer genom migration eller genom gradvis infiltrering i det närmaste grannskapet än genom organiserad missionsverksamhet”.

”Hinduismen utgör ett speciellt och ytterst komplicerat fall”, tillägger The Encyclopedia of Religion. ”Även om den i många avseenden påminner om de icke-missionerande religionerna” och har spritts genom att successivt anammas av icke-hinduer, ”har den haft perioder av intensiv missionsverksamhet.”

När det gäller islam och buddhism säger Max L. Stackhouse vid Andover Newton Theological School i Förenta staterna att de hör till ”de levande religioner som gör anspråk på att ha den mest universialistiska inriktningen och som uppvisar en stark glöd när det gäller att missionera utanför ursprungslandet”. Islamiska missionärer kan emellertid inte ha tjänat som mönster för kristna missionärer, eftersom den islamiska eran inte tog sin början förrän omkring 590 år efter det att Kristus befallt sina efterföljare att göra lärjungar. Buddhismen, däremot, är ungefär lika mycket äldre än kristendomen som islam är yngre.

En mönsterbildande liberalitet

Enligt traditionen uppmanade Buddha sina lärjungar att missionera med orden: ”Gå, munkar, predika den ädla läran, ... må icke två av er gå åt samma håll!” Någon mer omfattande mission har det emellertid inte varit fråga om, även om det fanns buddhistiska missionärer i Europa redan på 300-talet f.v.t. I de flesta fall spred sig den buddhistiska läran från person till person genom resande köpmän, pilgrimer och studenter. Kina och olika delar av sydöstra Asien nåddes till exempel via handelsvägar till lands och till sjöss.

Erik Zürcher vid universitetet i Leiden i Nederländerna framhåller tre viktiga faktorer som bidragit till buddhismens spridning. En sådan faktor är dess ”liberala inställning till alla religioner”. Den har gjort att buddhister haft lätt att acceptera ”icke-buddhistiska läror som preliminära och partiella uppenbarelser av sanningen” och att till och med uppta ”icke-buddhistiska gudomligheter i sitt panteon”.

En annan faktor är att buddhistiska missionärer betraktade sig som ”hemlösa”, vilket innebar att de ställde sig avvisande till alla världsliga skrankor. Eftersom de följaktligen inte kände sig bundna av kastväsendet, vars religiösa betydelse Buddha förnekade, kunde de umgås med utlänningar utan att behöva frukta för att bli rituellt orena.

En tredje faktor är att buddhismens heliga skrifter inte var förknippade med ett visst, heligt språk. De kunde lätt översättas till vilket språk som helst. ”I synnerhet i Kina var alla de mest framträdande utländska missionärerna verksamma som översättare”, förklarar Zürcher. De var faktiskt så flitiga att kinesiska blev ett av de tre viktigaste språken i fråga om buddhistisk litteratur, vid sidan om pali och sanskrit.

I mitten av 200-talet f.v.t. gjorde Indiens härskare, kung Aśoka (Ashoka), mycket för att popularisera buddhismen och utökade också missionsverksamheten. Under hela den förkristna eran var emellertid buddhismen i huvudsak koncentrerad till Indien och det som i våra dagar kallas Sri Lanka. Det var i själva verket först efter kristendomens grundande som buddhismen spred sig till Indonesien, Iran, Japan, Kina, Korea, Malaysia, Myanmar, Vietnam och andra områden.

Buddhistiska missionärer i Kina såg tydligtvis inte något orätt i att förändra sin religion för att göra den lättare att godta. The Encyclopedia of Religion skriver: ”Viktiga buddhistiska texter fick nya tolkningar; apologetisk litteratur, nya dikter och nya lagar och föreskrifter tillfogades, vilka modifierade eller rentav förvandlade delar av det buddhistiska budskapet, så att det kunde införlivas med, och i vissa avseenden blåsa nytt liv i, olika sidor av de inhemska folkreligionerna och av de former av konfucianism och taoism som utövades där i landet.”

Som kommande artiklar i den här serien kommer att visa har kristenhetens missionärer ibland följt samma mönster som sina buddhistiska föregångare. Även om de har översatt sina heliga skrifter till andra språk, har de i sin religionsutövning ofta tillåtit, eller rentav förespråkat, ett ”upptagande av hedniska trosläror och ritualer”, som historikern Will Durant uttrycker det.

”Den störste av alla missionärer”

Boken Judaism and Christian Beginnings förklarar att judendomen inte bedrev någon missionsverksamhet i kristen mening, utan var ”relativt främmande för proselytvärvning”. Bokens författare, Samuel Sandmel, konstaterar emellertid att ”det förekom åtminstone sporadiska strävanden i den riktningen”.

Sandmel förklarar att ”i den rabbinska litteraturen framställs ofta Fader Abraham som den störste av alla missionärer”. Han tillägger: ”Tanken på Abraham som missionär skulle knappast ha uppstått, om det inte hade funnits en tendens, åtminstone i vissa kretsar inom judaismen, att ha en positiv inställning till aktiv proselytvärvning eller i varje fall till att uppta dem som trosmedlemmar som på eget initiativ sökte konvertera.”a

På 200- och 100-talen f.v.t. fick missionsverksamheten tydligtvis en mer framträdande plats bland judarna, i synnerhet i grekisktalande länder, då de hedniska religionerna började förlora sin popularitet. Denna verksamhet fortsatte en bra bit in på den kristna eran, men blev förbjuden på 300-talet v.t., då romarriket antog en urvattnad form av kristendom som sin officiella religion.

Ett mönster för kristna missionärer

Kristna missionärer uppmanades emellertid inte att ta de judiska missionärerna till mönster. Jesus sade faktiskt om de judiska fariséerna på den tiden: ”Ni färdas över havet och torra landet för att göra en enda proselyt, och när han blir det, gör ni honom till föremål för Gehenna i dubbelt så hög grad som ni själva.” (Matteus 23:15) Så även om de judiska missionärerna betraktade Abraham som ”den störste missionären av alla”, bibringade de uppenbarligen inte sina proselyter det slag av tro som Abraham hade på Jehova Gud.

Det exempel som kristna missionärer skall följa är det fullkomliga mönster som gavs av den som verkligen var den störste missionären av alla, Jesus Kristus. Långt innan han gav sina efterföljare befallningen att göra lärjungar började han förbereda dem för den internationella missionsverksamhet som denna uppgift skulle inbegripa. Eftersom det var ett projekt som skulle sträcka sig över hundratals år, kunde man fråga sig: Skulle Kristi efterföljare hålla fast vid det mönster som han hade gett dem?

När det första århundradet led mot sitt slut, var svaret på den frågan ännu inte uppenbart. Men det är det i dag, när det tjugonde århundradet lider mot sitt slut. Den verksamhet som under cirka 1.900 år bedrivits av missionärer som påstått sig vara Kristi efterföljare ligger framför oss som en öppen bok.

Från sin födelseplats i Palestina bredde kristendomen ut sig över hela världen. En av de platser den spred sig till var Makedonien i väster. Läs om hur detta gick till i nästa nummer av Vakna!

Som ett exempel på hur kristenhetens missionärer har handlat skall vi nu se vad som hände i Mexico under flera hundra år. När du läser den berättelse som nu följer, fråga då dig själv: Har dessa missionärer varit ljusets eller mörkrets verktyg?

[Fotnot]

[Bild på sidan 7]

Jesus påbörjade den kristna missionsverksamheten, övade sina efterföljare och gav dem det exempel de skulle följa