Min far blev ”atombombad ut ur fängelset”

Klockan 8.15 den 6 augusti 1945 exploderade en atombomb över Hiroshima i Japan. Staden ödelades, och tiotusentals invånare utplånades. Eftersom min far hade vägrat att tillbe kejsaren och stödja den japanska militarismen, satt han vid den tiden i fängelset i Hiroshima.

MIN far beskrev ofta vad som inträffade den oförglömliga morgonen. ”Ljusskenet flammade på taket i min cell”, sade han. ”Sedan hörde jag ett fruktansvärt starkt dån, som om alla berg hade störtat samman på en enda gång. Ögonblickligen sveptes cellen in i ett tjockt mörker. Jag stack huvudet under madrassen för att komma undan vad som tycktes vara en mörk gas.

Efter sju eller åtta minuter lyfte jag upp huvudet och upptäckte att ’gasen’ hade försvunnit. Det var ljust igen. Saker hade farit ner från hyllan, och nerfallande damm och spillror hade lagt sig över hela cellen. De höga murarna som omgav fängelset hade hindrat branden från att tränga in.

Jag tittade ut genom fönstret åt baksidan och blev förstummad! Fängelsets alla verkstäder och träbyggnader hade jämnats med marken. Sedan tittade jag ut genom det lilla fönstret åt framsidan. Cellerna i byggnaden mitt emot var helt förstörda. De överlevande fångarna skrek på hjälp. Det rådde fruktan och panik. Det var en förfärlig scen av förvirring och skräck.”

Som pojke tyckte jag det var spännande att lyssna när far berättade om den gången han blev ”atombombad ut ur fängelset”, som han uttryckte det. Eftersom han hade fängslats orättmätigt, berättade han historien utan några skuldkänslor. Låt mig, innan jag berättar om anklagelserna mot min far och hur han blev behandlad under sina år i fängelset, förklara hur mina föräldrar kom att ansluta sig till Todaisha, som Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet i Japan då kallades.

Sökandet efter en mening

Min far älskade böcker, och tidigt i livet försökte han förbättra sin situation genom att utbilda sig. När han gick i femte klass, smög han sig i väg från sitt hem i staden Ishinomori i nordöstra Japan. Med pengar som bara räckte till en enkel biljett steg han på tåget till Tokyo. Han hade bestämt sig för att han där skulle bli tjänare åt Shigenobu Okuma, som vid två tillfällen hade varit Japans premiärminister. Men när den här sjabbigt klädde pojken från landet kom till Okumas hem, blev hans förfrågan om anställning avslagen. Senare fick min far ett arbete i en mjölkaffär, där han också kunde bo.

Medan min far fortfarande var i tonåren, började han gå och lyssna på föreläsningar som hölls av politiker och forskare. Vid en föreläsning omnämndes Bibeln som en mycket viktig bok. Därför skaffade far en komplett bibel med hänvisningar och bibliska kartor. Det han läste gjorde djupt intryck på honom, och han kände att han ville ägna sig åt ett arbete som var till nytta för hela mänskligheten.

Så småningom återvände min far hem, och i april 1931, när han var 24 år, gifte han sig med Hagino, som var 17 år. Kort efter det att far hade gift sig sände en släkting litteratur utgiven av Todaisha till honom. Det han läste gjorde så stort intryck på honom att han skrev till Todaisha i Tokyo. I juni 1931 fick han besök i Ishinomori av en heltidsförkunnare vid namn Matsue Ishii från Sendai.a Min far fick en uppsättning böcker av henne, däribland Guds Harpa, Skapelsen och Framtidens regering.

Far fann en mening med livet

Min far insåg nästan genast att kyrkans olika läror, till exempel att människan har en odödlig själ, att de onda skall brinna för evigt i helvetet och att Skaparen är en treenig Gud, var felaktiga. (Predikaren 9:5, 10; Hesekiel 18:4; Johannes 14:28) Han förstod också att den här världen skulle få ett slut. (1 Johannes 2:17) Eftersom han ville få reda på vad han borde göra, kontaktade han den förordnade representanten för Todaisha. Denne besökte honom i augusti 1931, och som ett resultat av de samtal de hade blev far döpt och beslöt sig för att tjäna Jehova som heltidsförkunnare.

Efter långvariga samtal blev också min mor övertygad om att det hon lärde sig från Bibeln var sanningen. Hon överlämnade sitt liv åt Jehova och blev döpt i oktober 1931. När min far sålde sin fastighet på auktion, trodde hans släktingar att han hade blivit tokig.

Livet som heltidsförkunnare

Alla pengarna som min far fick från auktionen gav han åt sin mor, och i november 1931 reste han och mor till Tokyo. Fast de inte hade fått några instruktioner om hur de skulle tala med andra om de goda nyheterna om Guds kungarike, började de predika dagen efter sin ankomst till Tokyo. — Matteus 24:14.

Deras liv var inte lätt. Speciellt svårt var det för min mor, som då var bara 17 år. Det fanns inga medvittnen, inga möten och ingen församling — bara ett dagligt schema som innebar att från nio på morgonen till fyra på eftermiddagen sprida biblisk litteratur från hus till hus.

År 1933 ändrades deras förordnande från Tokyo till Kobe. Jag föddes där den 9 februari 1934. Min mor arbetade nitiskt i förkunnartjänsten ända till en månad innan jag föddes. Sedan jag hade fötts flyttade mina föräldrar till Yamaguchi, därefter till Ube, vidare till Kure och slutligen till Hiroshima. På varje plats stannade de ungefär ett år och predikade.

Mina föräldrar arresteras

När militarismen tilltog i Japan, blev Sällskapet Vakttornets publikationer förbjudna, och Jehovas vittnen sattes under hård bevakning av säkerhetspolisen. Sedan, den 21 juni 1939, blev alla heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen över hela Japan gripna av polisen. Far och mor var bland dem som arresterades. Min farmor, som bodde i Ishinomori, fick ta över vårdnaden om mig. Efter åtta månader i häkte blev mor frigiven och ställdes under övervakning. Till slut, år 1942, kunde jag återförenas med henne i Sendai.

Under tiden blev min far, tillsammans med andra Jehovas vittnen, förhörd på Hiroshimas polisstation av säkerhetspolisen. På grund av att vittnena vägrade att tillbe kejsaren och stödja den japanska militarismen blev de svårt slagna. Förhörsledaren kunde inte få min far att överge sin tillbedjan av Jehova.

Efter mer än två år i häkte ställdes far inför rätta. Under en rättegångsförhandling frågade domaren: ”Miura, vad är din uppfattning om Hans Majestät, Kejsaren?”

”Hans Majestät, Kejsaren, är också en av Adams avkomlingar och är en dödlig, ofullkomlig människa”, svarade min far. Det uttalandet gjorde domstolens protokollförare så häpen att han glömde att skriva ner det. På den tiden trodde nämligen de flesta japaner att kejsaren var en gud. Min far dömdes till fem års fängelse, och domaren sade till honom att om han inte övergav sin tro skulle han få tillbringa resten av sitt liv i fängelse.

Strax efteråt, i december 1941, anföll Japan Förenta staternas styrkor vid Pearl Harbor på Hawaii. Det var ont om mat i fängelset, och bristen på kläder gjorde att min far under vintermånaderna upplevde många kalla och sömnlösa nätter. Även om han var avskuren från allt andligt umgänge, hade han tillgång till den bibel som fanns i fängelsebiblioteket. Genom att läsa den om och om igen kunde han hålla sig andligt stark.

När bomben föll

Tidigt på morgonen den 6 augusti 1945 ville en fånge byta böcker med min far. Det här var förbjudet, men eftersom fången redan hade skjutit i väg sin bok över korridoren till fars cell, sköt far över sin bok. Så i stället för att den här morgonen följa sitt vanliga orubbliga schema satt far och läste när bomben föll. I vanliga fall skulle han vid den här tiden på morgonen ha varit i toalettrummet i sin cell. Efter explosionen såg han att det utrymmet hade förstörts av nedfallande spillror.

Min far fördes sedan till fängelset i den närbelägna staden Iwakuni. Strax efteråt kapitulerade Japan för de allierade styrkorna, och han frigavs ur fängelset mitt under efterkrigstidens kaos. I december 1945 återvände han hem till Ishinomori. Hans hälsa hade blivit förstörd. Han var bara 38 år, men han såg ut som en gammal man. Först kunde jag inte tro att han var min far.

Hans tro var fortfarande stark

I Japan rådde kaotiska förhållanden, och vi visste inte till vilka platser de få trogna vittnena hade spritts. Vi hade inte heller tillgång till Jehovas vittnens litteratur. Men far lärde mig direkt från Bibeln sanningen om Jehovas kungarike, den nya världen och den kommande striden vid Harmageddon. — Psalm 37:9—11, 29; Jesaja 9:6, 7; 11:6—9; 65:17, 21—24; Daniel 2:44; Matteus 6:9, 10.

När jag senare undervisades om evolutionsteorin i gymnasieskolan och började tvivla på Guds existens, försökte min far övertyga mig om att Gud existerar. När jag fortfarande tvivlade, sade han till slut: ”De flesta människorna i världen stödde kriget och gjorde sig skyldiga till blodsutgjutelse. Men jag höll mig till Bibelns sanning och stödde aldrig vare sig militarismen, dyrkan av kejsaren eller kriget. Så överväg noga själv vilken den sanna levnadsvägen är som du bör följa.”

När jag jämförde det som min far lärde och levde efter med det som jag fick lära mig i skolan, insåg jag att det inte kunde vara sunt att tro på evolutionsteorin. Ingen evolutionist hade riskerat livet för sin tro, men min far var villig att dö för sin.

En dag i mars 1951, mer än fem år efter krigsslutet, satt min far och läste tidningen Asahi. Plötsligt ropade han: ”De har kommit, de har kommit!” Han visade mig tidningen. Det var en artikel om fem av Jehovas vittnens missionärer som just hade anlänt till Osaka. Överlycklig kontaktade far tidningen och fick reda på att Jehovas vittnen hade öppnat ett avdelningskontor i Tokyo. Han fick adressen och besökte avdelningskontoret, och på så sätt kom han åter i kontakt med Jehovas organisation.

Trogen ända till slutet

År 1952 flyttade vår familj till Sendai. Samma år flyttade Sällskapet Vakttornets missionärer Donald och Mabel Haslett dit och hyrde ett hus för att hålla Vakttornsstudiet där. Det var bara fyra närvarande vid första mötet — makarna Haslett, min far och jag. Senare fick makarna Haslett sällskap i Sendai av missionärerna Shinichi och Masako Tohara, Adeline Nako och Lillian Samson.

Genom att vi umgicks med de här missionärerna växte vår familj till i kunskap om Guds ord och organisation. Mor, vars tro hade försvagats av det som hade inträffat under kriget, följde snart med oss på mötena och i predikoarbetet. Jag överlämnade mitt liv åt att tjäna Jehova Gud, och den 18 april 1953 lät jag döpa mig.

Efter kriget arbetade min far som försäljare för ett försäkringsbolag. Trots sviterna efter fängelsetiden, bland annat problem med njurarna och högt blodtryck, hade han en stark önskan att återuppta heltidstjänsten som pionjär. Ungefär samtidigt som jag blev döpt började han i pionjärtjänsten. Även om hans dåliga hälsa hindrade honom från att fortsätta som pionjär någon längre tid, fick hans nitälskan för tjänsten mig att sluta på universitetet och välja heltidstjänsten som levnadsbana.

Isamu Sugiura, en fin ung man från Nagoya, blev min pionjärkamrat. Den 1 maj 1955 började vi vår tjänst som pionjärer med särskilt uppdrag i Beppu på ön Kyushu. Då fanns det bara några få Jehovas vittnen på hela ön. Nu, drygt 39 år senare, finns det 15 andligen blomstrande kretsar med över 18.000 vittnen på ön. Och i hela Japan finns det nu närmare 200.000 vittnen.

På våren år 1956 inbjöds Isamu och jag att genomgå utbildning vid Vakttornets Bibelskola Gilead i Förenta staterna. Vi var överlyckliga. Men vid en hälsoundersökning inför resan upptäckte läkarna att jag hade tuberkulos. Mycket besviken återvände jag hem till Sendai.

Vid den tiden försämrades min fars hälsa, och han blev sängliggande hemma. Det hus som vi hyrde bestod av ett enda rum på nio kvadratmeter. Golvet var täckt med stråmattor (tatami). Min far och jag sov på våra madrasser sida vid sida. Eftersom far inte kunde arbeta, var det en slitsam tid för mor som fick sköta försörjningen.

I januari 1957 besökte Sällskapet Vakttornets dåvarande vicepresident, Frederick W. Franz, Japan. Man ordnade med en speciell sammankomst som skulle hållas i Kyoto. Far ville absolut att mor skulle vara med på sammankomsten. Trots att hon ogärna ville lämna oss i vårt sjuka tillstånd, lydde hon far och reste till sammankomsten.

Strax efteråt blev fars hälsotillstånd sämre för varje dag. När vi låg där sida vid sida, började jag oroa mig och frågade honom hur vi skulle kunna stödja varandra. Han svarade: ”Vi har tjänat Jehova Gud, till och med riskerat livet, och han är den allsmäktige Guden. Så varför är du orolig? Jehova kommer med säkerhet att ge oss det vi behöver.” Sedan förmanade han mig mycket kärleksfullt och sade: ”Uppodla en starkare tro hos dig själv.”

Den 24 mars 1957 dog min far lugnt och stilla. Efter hans begravning besökte jag det försäkringsbolag som han hade arbetat för, eftersom det var några saker jag skulle ordna upp med dem. När jag skulle gå gav avdelningschefen mig en papperskasse och sade: ”Den här är din fars.”

När jag kom hem upptäckte jag en ganska stor summa pengar i kassen. När jag senare frågade avdelningschefen, förklarade han att pengarna var en utbetalning från en försäkring som hade betalats genom att man, utan att far visste om det, varje månad hade gjort avdrag på hans lön. På så sätt kom min fars ord: ”Jehova kommer med säkerhet att ge oss det vi behöver”, att bli verklighet. Det här stärkte i hög grad min tro på Jehovas beskyddande omvårdnad.

Årtionden av fortsatt tjänst

Den materiella hjälp som de där pengarna gav hjälpte mig att kunna inrikta mig på att återfå krafterna. Ett år senare, år 1958, förordnades min mor och jag att tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag. Jag tjänade sedan som resande tillsyningsman i Japan, och år 1961 hade jag privilegiet att delta i Gileadskolans tio månader långa kurs vid Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York.

När jag återvände till Japan började jag tjäna som resande tillsyningsman igen. År 1963 gifte jag mig med Yasuko Haba, som arbetade vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Tokyo. Hon var med mig i resetjänsten till år 1965, då vi inbjöds att tjäna vid avdelningskontoret i Tokyo. Sedan dess har vi tjänat tillsammans vid avdelningskontoret — först i Tokyo, sedan i Numazu och nu i Ebina.

Min mor fortsatte som pionjär med särskilt uppdrag till år 1965. Sedan dess har hon fortsatt att hjälpa många människor att ta emot Bibelns sanning. Hon är nu 79 år, men hon är förhållandevis frisk. Vi är glada att hon bor nära avdelningskontoret i Ebina och att vi tillhör samma församling.

Vi tackar verkligen Jehova Gud för att min far överlevde atombombsexplosionen över Hiroshima. Han bevarade sin tro, och det är min önskan att få välkomna honom tillbaka i den nya världen och få berätta för honom om hur vi räddades igenom Harmageddon, den strid som han så gärna ville uppleva. (Uppenbarelseboken 16:14, 16; 21:3, 4) — Berättat av Tsutomu Miura.

[Fotnot]

[Bild på sidan 11]

Katsuo och Hagino Miura med sin son Tsutomu

[Bild på sidan 15]

Tsutomu Miura i arbete vid avdelningskontoret i Japan

[Bildkälla på sidan 13]

Hiroshimas freds- och kulturstiftelse från material som återlämnats av United States Armed Forces Institute of Pathology