Från kejsardyrkan till sann gudsdyrkan
BERÄTTAT AV ISAMU SUGIURA
Trots att det år 1945 var uppenbart att Japan var på väg att förlora andra världskriget var vi övertygade om att kamikaze (”den gudomliga vinden”) skulle blåsa och besegra fienden. Kamikaze syftar på de stormar som två gånger, år 1274 och år 1281, förstörde stora delar av de invaderande mongolernas armador utanför Japans kust och tvingade dem att dra sig tillbaka.
SÅ NÄR kejsar Hirohito den 15 augusti 1945 tillkännagav för nationen att Japan hade kapitulerat för de allierade styrkorna, krossades hoppet hos de 100 miljoner människor som var honom hängivna. Jag gick i skolan vid den tiden, och mitt hopp krossades också. ”Om inte kejsaren är den levande guden, vem är det då?” undrade jag. ”Vem skall jag sätta min tilltro till?”
Men egentligen öppnade Japans nederlag i andra världskriget faktiskt vägen för mig och tusentals andra japaner till att lära känna den sanne Guden, Jehova. Låt mig, innan jag berättar om de förändringar jag fick göra, berätta om min religiösa uppfostran.
Tidigt religiöst inflytande
Jag föddes i Nagoya den 16 juni 1932 som den yngste av fyra pojkar. Min far arbetade som lantmätare. Min mor var en hängiven anhängare av tenrikyo, en shintoistisk sekt, och min äldste bror hade fått religiös utbildning för att undervisa i deras läror. Min mor och jag stod varandra särskilt nära, och hon tog mig med dit där de samlades för att utöva sin tillbedjan.
Jag fick lära mig att böja huvudet och be. I tenrikyo lärde man ut tron på en skapare, kallad Tenri O no Mikoto, och ytterligare tio lägre gudomar. Dess medlemmar utövade helbrägdagörelse och betonade vikten av att tjäna andra och att sprida sin tro.
Jag var ett mycket nyfiket barn. Jag förundrade mig över månen och de oräkneliga stjärnorna på natthimlen, och jag undrade hur långt rymden sträckte sig bortom den synliga himlen. Jag fascinerades av att se hur äggplantorna och gurkorna som jag planterade i ett litet trädgårdsland på vår bakgård växte. Allt det jag kunde se i naturen stärkte min tro på Gud.
Krigsåren
Mina år i grundskolan, från 1939 till 1945, sammanföll med andra världskriget. Kejsardyrkan, som var en viktig del av shinto, hade en framträdande plats i vår skolundervisning. Vi undervisades i shushin, vilket inbegrep moralisk övning med nationalistiska och militaristiska övertoner. Flagghälsningsceremonier, att sjunga nationalsången, att läsa den kejserliga förordningen om undervisning och att visa sin vördnad för en bild av kejsaren ingick i våra dagliga skolrutiner.
Vi gick också till ett shintotempel för att be till Gud om seger för den kejserliga armén. Två av mina bröder tjänstgjorde i armén. På grund av den nationalistiska och religiösa indoktrineringen gladdes jag när vi fick höra nyheter om den japanska arméns framgångar.
Nagoya var ett centrum för den japanska flygindustrin, och därför blev staden ett huvudmål för det amerikanska flygvapnets omfattande attacker. Under dagtid flög bombplanen, B-29 ”Superfortress”, över staden i formation på omkring 9.000 meters höjd och släppte hundratals ton bomber över fabriksområdena. På nätterna upptäcktes de ibland av sökarljusen så lågt som på 1.300 meters höjd. Upprepade flyganfall med brandbomber skapade brinnande infernon i bostadsområdena. Under krigets nio sista månader utsattes Nagoya för 54 flyganfall, med mycket lidande och mer än 7.700 döda som resultat.
Vid den tiden hade krigsfartyg börjat bombardera tio städer längs kusten, och folk talade om att amerikanska styrkor kanske skulle komma att landsättas nära Tokyo. Kvinnor och unga pojkar övades i att strida med bambuspjut för att försvara landet. Vårt slagord var ”Ichioku Sougyokusai”, vilket betyder ”100 miljoner döda hellre än kapitulation”.
Den 7 augusti 1945 rapporterade en tidningsrubrik: ”Bomb av nytt slag fälld över Hiroshima.” Två dagar senare fälldes ytterligare en bomb, över Nagasaki. Det var atombomber, och senare fick vi veta att de tillsammans hade tagit över 300.000 liv. Sedan, den 15 augusti, vid slutet av en övningsmarsch med trägevär, hörde vi kejsarens tal i vilket han tillkännagav Japans kapitulation. Vi hade varit övertygade om att vi skulle vinna, men nu blev vi krossade!
Ett nytt hopp växer fram
När de amerikanska trupperna inledde sin ockupation, började vi gradvis acceptera det faktum att USA hade vunnit kriget. Demokrati infördes i Japan, men även en ny konstitution som garanterade religionsfrihet. Levnadsförhållandena var svåra, det var brist på mat, och år 1946 dog min far av undernäring.
Under tiden började man undervisa i engelska i den skola jag gick i, och radiostationen NHK började sända ett konversationsprogram på engelska. I fem års tid lyssnade jag med textboken i handen varje dag på detta populära program. Det fick mig att drömma om att en gång få resa till USA. Eftersom jag var besviken på shintoismen och buddhismen, började jag undra om inte sanningen om Gud kunde finnas i de västerländska religionerna.
Tidigt i april 1951 träffade jag Grace Gregory, en av Sällskapet Vakttornets missionärer. Hon stod framför järnvägsstationen i Nagoya och erbjöd ett nummer av Vakttornet på engelska och en broschyr på japanska som tog upp ett bibliskt ämne. Hennes ödmjukhet i att utföra ett sådant arbete gjorde ett starkt intryck på mig. Jag skaffade båda publikationerna och tackade villigt ja till hennes erbjudande om ett bibelstudium. Jag lovade att komma till hennes hem några dagar senare för att börja bibelstudiet.
När jag satte mig på tåget och började läsa i Vakttornet, fångades min blick av det första ordet i den inledande artikeln, ”Jehova”. Jag hade aldrig sett det namnet tidigare. Jag väntade mig inte att det skulle finnas med i det lilla engelsk-japanska lexikon jag hade med mig, men där var det! ”Jehova ... , Bibelns Gud.” Nu började jag lära mig något om de kristnas Gud!
Vid det där första besöket på missionärshemmet fick jag höra om ett bibliskt föredrag som Nathan H. Knorr, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, skulle hålla några veckor senare. Han var på besök i Japan tillsammans med sin sekreterare, Milton Henschel, och skulle komma till Nagoya. Fastän min kunskap i Bibeln var begränsad, tyckte jag mycket om både talet och samvaron med missionärerna och andra som var närvarande.
Genom studiet med Grace lärde jag mig på omkring två månader de grundläggande sanningarna om Jehova, Jesus Kristus, lösenanordningen, Djävulen, Harmageddon och paradiset på jorden. De goda nyheterna om Guds kungarike var precis det slags budskap jag hade sökt efter. Samtidigt som jag började studera började jag också vara med vid församlingsmötena. Jag tyckte om den vänliga atmosfären vid dessa möten, där missionärerna umgicks obesvärat med japaner och satt på stråmattorna (tatami) tillsammans med oss.
I oktober 1951 hölls den första kretssammankomsten i Japan, i en offentlig samlingslokal i Osaka. Det fanns mindre än 300 vittnen i hela Japan, men ändå var det omkring 300 närvarande vid sammankomsten, däribland nästan 50 missionärer. Jag hade till och med en liten punkt på programmet. Det jag såg och hörde gjorde sådant intryck på mig att jag i mitt hjärta beslutade mig för att tjäna Jehova hela mitt liv. Dagen därpå blev jag döpt i det ljumma vattnet i ett badhus i närheten.
Glädjen i pionjärtjänsten
Jag ville bli pionjär, som Jehovas vittnens heltidsförkunnare kallas, men jag kände mig också förpliktad att hjälpa till med att försörja min familj. När jag tog mod till mig och talade med min chef om vad jag ville göra, blev jag förvånad när han sade: ”Om det skulle göra dig lycklig, så hjälper jag dig gärna.” Jag fick möjlighet att arbeta bara två dagar i veckan och kunde ändå hjälpa min mor med hushållsutgifterna. Jag kände mig som en fågel som släppts ut ur en bur.
Förhållandena fortsatte att förbättras, och jag kunde börja som pionjär den 1 augusti 1954 på ett distrikt bakom järnvägsstationen i Nagoya, bara några minuters promenad från den plats där jag första gången träffade Grace. Efter ett antal månader blev jag förordnad att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag i Beppu, en stad på ön Kyushu i väster. Tsutomu Miura förordnades som min pionjärkamrat.a Vid den tiden fanns det inte en enda församling av Jehovas vittnen på hela ön, men nu finns det flera hundra församlingar där, fördelade på 22 kretsar!
En försmak av den nya världen
När broder Knorr besökte Japan igen i april 1956, bad han mig högläsa några stycken i ett nummer av Vakttornet på engelska. Jag fick inte veta varför jag skulle göra det, men några månader senare fick jag ett brev med en inbjudan att få gå igenom den 29:e klassen i missionärsskolan Gilead. Så i november det året gav jag mig i väg på en spännande resa till USA, och därmed uppfylldes en dröm som jag länge hade haft. Att jag fick leva och arbeta ett par månader tillsammans med den stora Betelfamiljen i Brooklyn stärkte min tro på Jehovas synliga organisation.
I februari 1957 skjutsade broder Knorr tre av oss elever upp till Gileadskolan i South Lansing i norra delen av staten New York. De följande fem månaderna vid Gileadskolan med undervisning från Jehovas ord i vackra omgivningar tillsammans med andra elever gav mig en försmak av paradiset. Tio av de 103 eleverna, däribland jag, blev förordnade till Japan.
Glad och tacksam för mina uppgifter
När jag kom tillbaka i oktober 1957 fanns det omkring 860 Jehovas vittnen i Japan. Jag blev förordnad till resetjänst som kretstillsyningsman, men först fick jag några dagars övning i arbetet av Adrian Thompson i Nagoya. Min krets täckte ett område från Shimizu, i närheten av berget Fuji, till ön Shikoku och inbegrep sådana storstäder som Kyoto, Osaka, Kobe och Hiroshima.
År 1961 blev jag förordnad som områdestillsyningsman. Det innebar att jag fick resa från den snöiga ön Hokkaido i norr till den subtropiska ön Okinawa och till och med ända bort till Ishigaki nära Taiwan, en sträcka på omkring 300 mil.
Därefter, år 1963, blev jag inbjuden till en tiomånaderskurs vid Gileadskolan på Betel i Brooklyn. Under kursens gång betonade broder Knorr vikten av att ha rätt inställning till arbetsuppgifter. Att städa toaletter, sade han, var en lika viktig uppgift som att arbeta på kontor. Han sade att om inte toaletterna var rena, så skulle det påverka hela Betelfamiljen och deras arbete. Att städa toaletter var senare en del av mitt arbete vid Betel i Japan, och jag hade det rådet i minnet.
När jag kom tillbaka till Japan, blev jag återigen förordnad till resetjänsten. Ett par år senare, år 1966, gifte jag mig med Junko Iwasaki, som då var pionjär med särskilt uppdrag i staden Matsue. Lloyd Barry, som var samordnare i Japan vid den tiden, höll ett hjärtevärmande bröllopstal. Sedan slog Junko följe med mig i resetjänsten.
År 1968 fick vi andra uppdrag, då jag blev kallad till avdelningskontoret i Tokyo för att arbeta med översättning. Eftersom det var ont om bostadsrum på Betel, pendlade jag från stadsdelen Sumida i Tokyo, och Junko tjänade som pionjär med särskilt uppdrag i församlingen där. Vid den tiden var vi i behov av större lokaler för avdelningskontoret. Så år 1970 köptes en fastighet i Numazu, inte långt från berget Fuji. Där uppfördes en tryckeribyggnad på tre våningar och ett bostadshus. Innan bygget sattes i gång användes flera av husen som fanns på området till att hålla Skolan i Rikets tjänst, som utbildar tillsyningsmännen i församlingarna. Jag fick privilegiet att undervisa i skolan, och Junko lagade mat åt eleverna. Det var upplivande att se hundratals kristna män få särskild övning för sin tjänst.
En eftermiddag fick jag ett brådskande telegram. Min mor hade förts till sjukhus, och man väntade sig inte att hon skulle överleva. Jag tog snabbtåget till Nagoya och skyndade mig till sjukhuset. Hon var medvetslös, men jag satt vid hennes säng hela natten. Tidigt på morgonen dog min mor. På väg tillbaka till Numazu kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, när jag tänkte tillbaka på alla svårigheter hon hade gått igenom i sitt liv och hennes tillgivenhet för mig. Om det är Jehovas vilja, kommer jag att få träffa henne igen i uppståndelsen.
Vår Betelfamilj växte snart ur lokalerna i Numazu. Därför köptes en tomt på 7 hektar i Ebina, och år 1978 började byggandet av ett nytt avdelningskontor. Alla tillgängliga ytor på tomten är nu täckta av tryckeribyggnader och bostadshus och dessutom en sammankomsthall med mer än 2.800 sittplatser. Den senaste utvidgningen, som består av två bostadshus på 13 våningar och en byggnad på fem våningar med parkerings- och serviceutrymmen, blev färdig tidigare i år. Vi är nu omkring 530 i vår Betelfamilj, men genom utvidgningen har vi nu plats för omkring 900.
Många orsaker till glädje
Det har varit spännande att se profetior i Bibeln uppfyllas, att få se ”den ringe [växa] till en mäktig nation”. (Jesaja 60:22) Jag kommer ihåg hur en av mina bröder frågade mig år 1951: ”Hur många vittnen finns det i Japan?”
”Omkring 260”, svarade jag.
”Inte mer?” sade han i en nedsättande ton.
Jag kommer ihåg hur jag tänkte: ”Tiden kommer att utvisa hur många människor Jehova kommer att dra till sin tillbedjan i detta shinto-buddhistiska land.” Och Jehova har gett svaret! Nu finns det inte längre några icke-utlämnade distrikt att predika på i Japan, och antalet sanna tillbedjare har ökat till mer än 222.000 i 3.800 församlingar!
De gångna 44 åren i heltidstjänsten — 32 av dem tillsammans med min hustru — har varit mycket lyckliga år. Under 25 av de åren har jag tjänat på översättningsavdelningen vid Betel. I september 1979 blev jag dessutom inbjuden att bli medlem av avdelningskontorets kommitté i Japan.
Det har varit ett privilegium och en välsignelse att få ha en liten del i att hjälpa uppriktiga, fredsälskande människor att komma till Jehovas tillbedjan. Många har gjort samma förändring som jag — slutat dyrka kejsaren och börjat tillbe den ende sanne Guden, Jehova. Det är min uppriktiga önskan att hjälpa många fler över till Jehovas segrande sida för att så vinna evigt liv i en fridfull ny värld. — Uppenbarelseboken 22:17.
[Fotnoter]
a Hans far var ett troget vittne som överlevde atombombningen av Hiroshima år 1945, när han satt i ett japanskt fängelse. Se Vakna! för 8 oktober 1994, sidorna 11–15.
[Bild på sidan 29]
Skolundervisningen kretsade kring kejsardyrkan
[Bildkälla]
The Mainichi Newspapers
[Bild på sidan 29]
Broder Franz och jag i New York
[Bild på sidan 29]
Min hustru, Junko, och jag
[Bild på sidan 31]
I arbete på översättningsavdelningen