Religionen tar parti

DEN 1 september 1939 invaderade Tyskland Polen och utlöste därigenom andra världskriget. Tre veckor senare stod följande rubrik att läsa i The New York Times: ”Tyska soldater uppmuntras av kyrkorna.” Är det verkligen sant att kyrkorna i Tyskland stödde Hitlers krig?

Friedrich Heer, en katolsk professor i historia vid universitetet i Wien, erkände att det förhöll sig på det sättet: ”Enligt den tyska historiens kalla fakta kom korset och hakkorset allt närmare varandra, tills hakkorset förkunnade sitt segerbudskap från de tyska katedralernas torn, hakkorsflaggor sattes upp runt altarna och katolska och protestantiska teologer, pastorer, kyrkomän och statsmän välkomnade alliansen med Hitler.”

Ja, kyrkliga ledare gav Hitlers krigsansträngningar sitt oreserverade stöd. Den katolske professorn Gordon Zahn skriver: ”Den tyske katolik som vände sig till sina religiösa överordnade för att få andlig vägledning och råd i fråga om att ta del i Hitlers krig fick praktiskt taget samma svar som han skulle ha fått från nazistledaren själv.”

Kyrkorna på den andra sidan

Men hur reagerade kyrkorna i de länder som var Tysklands motståndare i kriget? I The New York Times för 29 december 1966 kunde man läsa: ”Förr i tiden stödde lokala katolska hierarkier nästan alltid sina nationers krig genom att välsigna trupperna och uppsända böner om seger, samtidigt som en annan grupp biskopar på andra sidan fronten offentligt bad om motsatt resultat.”

Skedde allt detta med Vatikanens godkännande? Låt oss ta ett exempel: Den 8 december 1939, bara tre månader efter andra världskrigets utbrott, utfärdade påven Pius XII herdabrevet Asperis Commoti Anxietatibus. Brevet riktades till fältpräster i de krigförande nationernas olika härar och uppmanade prästerna på båda sidor att hysa förtroende för respektive länders militära biskopar och att ”såsom stridsmän under sitt lands flaggor också kämpa för kyrkan”.

Religionen har ofta aktivt tagit ledningen när det gällt att mobilisera länder till krig. ”Till och med i våra kyrkor har vi satt upp fälttecken och fanor”, erkände framlidne protestantiske prästen Harry Emerson Fosdick. Den brittiske brigadgeneralen Frank P. Crozier sade beträffande första världskriget: ”De kristna kyrkorna är de bästa skapare av blodtörst vi äger, och vi gjorde flitigt bruk av dem.”

Men allt detta inträffade för länge sedan. Vilken roll har då religionen spelat på senare tid, till exempel i kriget i republikerna i det tidigare Jugoslavien, där de flesta tillhör antingen den romersk-katolska eller den ortodoxa kyrkan?

Religionens ansvar

I tidningen Asiaweek för 20 oktober 1993 kunde man läsa rubriken: ”Bosnien är ett epicentrum för religiösa konflikter”. Ett reportage i San Antonio Express-News för 13 juni 1993 bar rubriken: ”Religiösa ledare borde göra slut på bosniernas lidande”. I den efterföljande artikeln sades det: ”De romersk-katolska, ortodoxa och muslimska religionerna ... kan inte undandra sig ansvaret för det som händer. Inte den här gången, inte när hela världen sitter och tittar på varje kväll. Det är deras krig. ... Att de religiösa ledarna bär ansvaret för kriget är uppenbart. Det är deras skenhelighet som är den tändande gnistan. De underblåser det genom att välsigna den ena sidan framför den andra.”

Varför är exempelvis hatet mellan katoliker och ortodoxa så stort? Det är påvar, patriarker och andra kyrkliga ledare som bär ansvaret. Ända sedan den slutliga separationen mellan de båda kyrkorna år 1054 har religiösa ledare eggat till hat och krig kyrkorna emellan. Den montenegrinska dagstidningen Pobeda framhöll i numret för 20 september 1991 denna religiösa schism och dess konsekvenser i en artikel om den senaste tidens stridigheter. Under rubriken ”De dödar i Guds namn” kunde man läsa:

”Det är inte en fråga om politiska förvecklingar mellan [den kroatiske presidenten] Tudjman och [den serbiske ledaren] Milos̆ević, utan det är snarast ett religionskrig. Det bör påpekas att tusen år redan förflutit sedan påven beslöt sig för att undanröja den rivaliserande ortodoxa kyrkan. ... År 1054 ... deklarerade påven att den ortodoxa kyrkan bar ansvaret för splittringen. ... År 1900 beskrev den första katolska kongressen utförligt sin plan angående ett regelrätt folkmord på de ortodoxa under 1900-talet, en plan som nu verkställs.”

Den senaste tidens stridigheter är emellertid inte den första religiösa konflikten under det här århundradet. För femtio år sedan, under andra världskriget, försökte katoliker driva bort den ortodoxa kyrkan från dåvarande Jugoslavien. Den kroatiska nationaliströrelsen Ustas̆a fick, med påvens hjälp, makten i den självständiga staten Kroatien. Denna av Vatikanen stödda regim använde sig, enligt The New Encyclopædia Britannica, av ”ytterst brutala metoder, som bland annat inbegrep avrättandet av hundratusentals serber och judar”.

I boken Jasenovac — das jugoslawische Auschwitz und der Vatikan finns inte bara dessa massavrättningar dokumenterade — med tiotusentals offer — utan även Vatikanens inblandning i dem.

Å andra sidan har den ortodoxa kyrkan stött serberna i denna konflikt. Chefen för ett serbiskt truppförband uppges ha sagt: ”Patriarken är min befälhavare.”

Vad kunde ha gjorts för att stoppa detta slaktande, som enbart i Bosnien och Hercegovina resulterat i 150.000 döda eller saknade? Fred Schmidt skrev i San Antonio Express-News att FN:s säkerhetsråd borde anta ”en formell resolution som uppmanar påven, patriarken av Konstantinopel och ... [andra ledare för] de katolska, ortodoxa och muslimska kyrkor som har befogenheter i Bosnien-Hercegovina att omedelbart beordra att striderna upphör och sammanträffa för att fundera ut hur deras anhängare skall kunna förmås att leva i sämja med människor som tillhör andra trossamfund”.

Arizonatidningen Progress Tribune uttryckte sig i liknande ordalag och skrev att kriget i det tidigare Jugoslavien ”kanske skulle kunna stoppas om de religiösa ledarna där gjorde allvarliga försök att sätta stopp för det”. Artikeln föreslog att de skulle göra detta ”genom att omedelbart exkommunicera varje församlingsmedlem som avfyrar en granat mot Sarajevo”.

Ingen verklig kraft för fred

Påvarna har emellertid konsekvent vägrat att exkommunicera även de värsta krigsförbrytare, till och med när deras katolska medbröder har vädjat om en sådan åtgärd. Tidningen Catholic Telegraph-Register, som utkommer i Cincinnati i Ohio i USA, skrev till exempel följande under rubriken ”Uppfostrad som katolik men våldför sig på tron, säger telegram till påven”: ”En vädjan har tillställts Pius XII om att det tyska rikets Führer, Adolf Hitler, måtte exkommuniceras. ... ’Adolf Hitler’, sades det bland annat, ’är född av katolska föräldrar, är döpt katolik och har växt upp och fostrats såsom sådan.’” Men Hitler blev aldrig exkommunicerad.

Ett annat exempel är de brutala krig som har rasat i vissa delar av Afrika. Femton katolska biskopar från de afrikanska nationerna Burundi, Rwanda, Tanzania, Uganda och Zaire medgav att trots att det finns många döpta ”kristna” inom regionen, ”har interna konflikter lett till massmord, förintelse och tvångsförflyttning av människor”. Biskoparna erkände att roten till problemet ”är att den kristna tron inte i tillräcklig grad har påverkat människornas mentalitet”.

Tidningen National Catholic Reporter skrev i numret för 8 april 1994 att ”påven ... kände ’oerhörd smärta’ över de nya rapporterna om stridigheter i den lilla afrikanska nationen [Burundi], vars befolkning till övervägande del är katolsk”. I Rwanda, där omkring 70 procent av invånarna är katoliker, är, enligt påven själv, ”även katoliker ansvariga” för dödandet. Ja, katoliker på båda sidor har slaktat varandra, liksom de har gjort i otaliga andra krig. Och som vi tidigare har konstaterat har andra religioner gjort samma sak.

Betyder detta att alla religioner tar parti i krig? Finns det någon religion som är en verklig kraft för fred?

[Bild på sidan 5]

Hitler, som här ses med det påvliga sändebudet Basallo di Torregrossa, blev aldrig exkommunicerad

[Bildkälla]

Bundesarchiv Koblenz