Inte längre en klippa eller en ö
EN DEL av texten i en sång från 1960-talet löd: ”Jag är en klippa/jag är en ö/och klippan känner ingen smärta/och en ö kan inte gråta.” Den sången var min favoritsång därför att den så träffande beskrev mitt liv. Jag kan inte minnas att jag någonsin kände sådant som andra sade att de kände, till exempel kärlek, medkänsla och medlidande. Jag brukade simulera sådana känslor och trodde att andra gjorde likadant. Jag kan inte minnas att jag någonsin gråtit som vuxen. Men nu när jag var 50 år och tjänade som äldste i en kristen församling, försökte jag hålla tillbaka snyftningarna när jag satt hemma och läste en bok i min ensamhet. Hur kunde det hända denna ”klippa”, denna ”ö”?
Jag föddes år 1936 i en av Bostons förorter som det fjärde av åtta barn. Min far och mor var alkoholister. Vi talade aldrig om känslor, kramades aldrig eller gav uttryck åt kärlek på något sätt som jag kan minnas. När jag var sex månader lade någon mig i badkaret, satte i proppen, vred på kranen och gick sin väg. Hemhjälpen hittade mig och räddade mitt liv. Det enda jag kände som barn var rädsla, skräck, vrede och fysisk smärta.
Detta var vad jag lärde mig av min far som brukade få våldsamma vredesutbrott och nästan varje gång lät det gå ut över min lilla kropp med knytnävsslag och sparkar. Hans ansiktsuttryck de gångerna förföljer mig fortfarande ett halvt sekel senare. Större delen av mitt liv trodde jag att han slog mig därför att jag var en så elak pojke, men nu vet jag att hans vrede mot mig inte hade något att göra med huruvida jag var snäll eller elak.
När jag var mellan fem och sex år blev jag sexuellt utnyttjad av vår husläkare. När jag började skolan bodde vi i en stad med 250.000 vita anglosaxiska protestanter, och mina skolkamrater pinade och förföljde mig, den lille judiske pojken. När gängen på tio eller tolv grabbar fick tag i mig brukade de slita av mig kläderna, klå upp mig och slänga upp kläderna i trädtopparna. Jag var tvungen att klättra upp i träden naken för att få tillbaka dem.
En månad före min 18-årsdag tog jag värvning i det militära för att komma hemifrån. Fram till dess hade jag aldrig smakat alkohol, men nästan genast började jag dricka, och nästan genast blev jag beroende. Jag stannade i det militära i 20 år, och när jag kunde tigga, låna eller stjäla ihop till öl var jag full. Jag gifte mig när jag var 24 år och fick en son, men min hustru och son levde i ett hem som behärskades av en alkoholist — mig — som betraktade dem båda som en belastning och en onödig utgift.
Jag tog avsked från det militära år 1974 och försökte mig på affärer men slutade ganska snart med det. Jag drack inte längre, eftersom min kropp inte tålde mer alkohol. Efter bara en eller ett par öl fick jag nässelfeber. Nu missbrukade jag narkotika — för det mesta marijuana, men även annat när det fanns till hands. Det gjorde att jag inte kunde behålla ett arbete, och jag stannade därför hemma och skötte hushållet medan min hustru, Donna, arbetade.
Jehovas vittnen kommer på besök
En morgon vid halvåttatiden, när min hustru skulle gå till arbetet, var jag redan påtänd. Det gjorde henne arg. När hon gick ut genom ytterdörren slängde hon en skylt på mig och skrek: ”Hoppas de plågar ihjäl dig.” Det var en skylt som hon alltid hade haft i fönstret, och på den stod det med stora bokstäver ”JEHOVAS VITTNEN UNDANBEDES”. Jag slängde den bland soporna. Nästa förmiddag kom två kvinnor till min dörr. De var Jehovas vittnen.
Vid det här laget hade jag blivit buddhist. Jag hade för länge sedan förkastat Bibeln på grund av mina föräldrars skrymteri. En var jude och en katolik. Jag hade under en tid sökt Gud men hade slutat söka, eftersom jag antog att det inte fanns någon Gud. Jag trodde på evolutionen och menade att jag hade bevisat att det inte fanns någon Gud genom att gå ut och ställa mig när det störtregnade och åskade, titta upp mot himlen och anropa Gud med de mest vidriga namn jag kunde komma på och säga: ”Om du finns, så döda mig.” Om jag hade varit Gud skulle jag ha gjort det. Eftersom han inte gjorde det, drog jag slutsatsen att det inte fanns någon Gud. Jag trodde att världen var dömd till undergång på grund av människans oförmåga att förhindra dess förstöring, och jag hoppades kunna se det hända på TV medan jag var påtänd.
Nu stod i alla fall de två kvinnorna utanför dörren. Jag var påtänd och var ute efter lite förströelse. Vi hade ett meningslöst samtal i omkring 20 minuter. Det avslutades med att de erbjöd mig en liten blå bok för 25 cent. Eftersom jag tyckte att 20 minuters förströelse kunde vara värt 25 cent, skaffade jag mig boken och kastade den ointresserat på bordet.
Nästa morgon letade jag efter något att läsa, så att jag skulle kunna vänta med att röka marijuana. Jag fick syn på den lilla blå boken och tog upp den i hopp om att den skulle kunna roa mig en timme eller så. Fyra timmar senare hade jag läst ut den och var fullständigt övertygad om att den innehöll det som titeln angav: Sanningen som leder till evigt liv. Jag hade narkotika hemma och visste att jag, så snart jag hade lagt ifrån mig boken, skulle bli påtänd och inte bry mig ett dugg om det jag hade läst. På sista sidan fanns ett erbjudande om en bibel för bara en dollar. Jag lade därför en dollar i ett kuvert, postade det och sade till Gud: ”Gud, det här är allt jag kan göra, du får göra resten.” Jag hade aldrig tidigare bett i hela mitt liv. Jag postade brevet, blev påtänd och brydde mig inte ett dugg om det som nyss hade rört mig så djupt.
Bibeln kom med posten, men jag lade den bara åt sidan. Inte långt därefter kom två Jehovas vittnen och erbjöd sig att studera Bibeln med mig, och jag tackade ja. Studiestunderna var trevliga, men eftersom jag nästan hela tiden försökte göra intryck på vittnena med mina filosofiska kunskaper var studiet inte progressivt. Dessutom brukade jag ta narkotika så snart de hade gått, vilket omintetgjorde de eventuella framsteg jag hade gjort den dagen.
Efter ett år kom slutligen ett Jehovas vittne, Jim, och bad mig läsa Hesekiel 33:9, vilket jag gjorde: ”Vad dig angår, ifall du verkligen varnar den ondskefulle för hans väg för att han må vända om från den, men han verkligen inte vänder om från sin väg, kommer han för sin del att dö i sin egen missgärning, medan du själv sannerligen kommer att befria din egen själ.” Sedan frågade han mig vad jag trodde att det betydde. Jag svarade: ”Det betyder att du inte tänker komma tillbaka och att jag kommer att dö.” Han sade: ”Alldeles riktigt”, och så gick han.
Vittnet kommer tillbaka
Jag är glad att kunna säga att jag upptäckte att jag fortfarande hade ett samvete — jag hade trott att jag för länge sedan hade dödat det. Eftersom jag kände en viss längtan efter den framtid som jag hade läst om i Bibeln, bestämde jag mig för att försöka bli kvitt drogerna. Jag försökte i flera veckor på egen hand utan att lyckas. En kväll föreslog min hustru att jag skulle slå en signal till ”den där vännen” och menade då Jim. Jag berättade för henne att han hade sagt att han inte skulle komma tillbaka och att jag inte hade hans telefonnummer. Allt kändes fullständigt hopplöst.
Dagen därpå fann vi ett exemplar av Vakttornet instucket i ytterdörren med Jims telefonnummer. Hans hustru hade lämnat det ”utan någon egentlig orsak”. Jag ringde upp honom och bekände att jag hade problem med alkohol och narkotika och frågade om han kunde hjälpa mig. Han sade att om jag höll mig borta från narkotikan skulle han komma och studera med mig varje dag.
Det inledde en period av intensivt studium som pågick både dag och natt. Han studerade inte bara med mig varje dag, utan han försåg mig också med andra bibelstudieböcker och artiklar ur Vakttornet. Jag sov bara fyra timmar per natt — ett vanligt problem bland alkoholister — all övrig tid ägnade jag åt bibelstudium. Eftersom jag inte längre använde narkotika, kunde allt jag hade lärt mig under det gångna året och det jag lärde mig under mina studier 18 till 20 timmar per dag genast slå rot.
Dessutom började jag vara med vid Jehovas vittnens alla möten. På bara några veckor hade jag gjort sådana framsteg att jag kunde frambära mitt livs första egentliga bön, som också var den bön i vilken jag överlämnade mitt liv åt Gud. Jag började gå från dörr till dörr och predika för alla jag kände. Jag satte i gång sju bibelstudier, och fem av dem jag studerade med gjorde framsteg och blev döpta, däribland min hustru och min son. Jag blev döpt vid en kretssammankomst den 23 maj 1976, bara tre månader efter det att jag hade ringt ”den där vännen”. Jag började som pionjär (heltidsförkunnare) och fortsatte att vara det i 13 år.
Detta för mig tillbaka till där jag började berättelsen — när jag 50 år gammal sitter ensam hemma och gråter över en bok. Böcker om hjälp till självhjälp var mycket populära på 1980-talet, och jag läste en av dem. Avsnittet om självhjälp var uppriktigt sagt inte till någon hjälp för mig. Jag hade ingen lust att följa de världsliga åsikter den lade fram. Men boken fick mig att för första gången inse att mina smärtsamma barndomsår som lämnade mig svältfödd på kärlek hade gjort mig känslomässigt handikappad. Tårarna var glädjetårar, eftersom jag nu förstod varför jag aldrig hade förmått hysa några känslor, men också sorgetårar över allt jag hade gått miste om under 50 år som en människa med känslomässiga behov utan förmåga att reagera känslomässigt. Detta förklarade de många depressioner som jag hade drabbats av i livet.
När jag läste i Bibeln om Jehova och hans kärlek — också till mig — började jag undan för undan kunna hysa känslor, något som jag aldrig tidigare hade gjort. Kärlek till min hustru och min son, till mina bröder och systrar i Guds församlingar och till dem som jag predikar de goda nyheterna om Guds kungarike för, så att också de skall få möjlighet att leva för evigt i Jehovas utlovade rättfärdiga nya värld här på jorden.
Skapade för att ge och ta emot kärlek
Vi är skapade för att ge och ta emot kärlek. När ett barn föds behöver det kärlek, och det behöver känna att det är accepterat. När ett barn inte får kärlek och erkännande av sina föräldrar, känner det sig inte omtyckt och får ingen känsla av egenvärde. När jag var liten längtade jag efter att någon skulle ta upp mig, hålla i mig och smeka mig. Jag minns än i denna dag hur de som kom hem till oss brukade titta på mig i min lekhage och hur jag hoppades att de skulle ta upp mig. De gjorde aldrig det, och jag grät därför att det aldrig var någon som tog upp mig.
Sådana outplånliga ärr från barndomsåren hade gjort mig handikappad i min roll som äkta man och familjeöverhuvud. Jag hade också svårt att tro att Jehova, vår himmelske Fader, kunde älska mig. Sanningen om Jehova förändrade mig sakta men säkert och flyttade min föreställning om honom från sinnet till hjärtat. Jag vet nu att han älskar mig oförbehållsamt. Jag vet också att vi inte på något sätt kan göra oss förtjänta av denna kärlek. Det är oförtjänt omtanke från Jehova Gud, kärlekens Gud.
Följden av allt detta har blivit att min hustru och jag nu lever ett lyckligt liv tack vare Jehovas välsignelser. Vi tjänar för närvarande i en liten kärleksfull församling i en pittoresk liten stad i Arizonas bergstrakter, där behovet av förkunnare av Guds kungarike är större. Jag tjänar som presiderande tillsyningsman i församlingen och leder ett församlingsbokstudium. Jag har också den stora glädjen att få leda skolan i teokratisk tjänst. Jag har en liten fönsterputsfirma som drygar ut min pension, så att vi har det vi behöver i materiellt avseende och tillräckligt med tid till predikoarbetet och resten av vår tjänst för vår kärleksfulle himmelske Fader.
När jag tänker tillbaka på det tillstånd jag befann mig i den morgonen när min hustru kastade skylten ”JEHOVAS VITTNEN UNDANBEDES” på mig, känner jag mig oerhört tacksam mot min himmelske Fader för vad han har gjort för mig. Från att ha varit en missbrukare som inte kunde behålla ett arbete och med den enda utsikten att se andra dö tillsammans med mig är jag nu en medlem av Jehovas synliga organisation på jorden och upptagen med att göra de goda nyheterna om Guds kungarike, det enda hoppet för världen, kända för så många som möjligt. Jehova har också fyllt mitt liv med människor som ger mig det jag alltid har önskat: kärlek, tillit och erkännande.
Jag försöker inte längre vara en ”klippa” som inte känner någon smärta eller en ”ö” som inte kan gråta. — Berättat av Larry Rubin.
[Bild på sidan 23]
Larry Rubin och hans hustru, Donna