Vår hotade atmosfär
ÅR 1971, då Edgar Mitchell var på väg mot månen ombord på Apollo 14, sade han vid åsynen av jorden: ”Den ser ut som en gnistrande blå och vit juvel.” Men vad skulle en människa se från rymden i dag?
Om hon var utrustad med specialglasögon som gjorde det möjligt för henne att se de osynliga gaserna i jordens atmosfär, skulle hon mötas av en helt annan syn. Raj Chengappa skriver i tidskriften India Today: ”Hon skulle se jättelika hål i de skyddande ozonsköldarna över Antarktis och Nordamerika. I stället för en gnistrande blå och vit juvel skulle hon se en grå och smutsig jord, full av mörka, virvlande moln av kol- och svaveldioxid.”
Vad har åstadkommit dessa hål i den skyddande ozonskölden i stratosfären? Är ökningen av atmosfäriska föroreningar verkligen så allvarlig?
Hur ozonet förstörs
För över 60 år sedan tillkännagav forskare att de hade fått fram ett nytt och säkert kylmedel, som kunde ersätta andra som var giftiga och illaluktande. Den nya kemikalien bestod av molekyler med en kolatom, två kloratomer och två fluoratomer (CCl2F2). Detta och liknande av människor tillverkade ämnen kallas klor-fluor-kolväten (CFC-föreningar) eller i dagligt tal freoner.
I början av 1970-talet hade framställningen av freoner vuxit till en världsomspännande storindustri. De användes inte bara i kylskåp, utan också i aerosolsprejer, i luftkonditioneringsaggregat, i rengöringsmedel och vid tillverkning av förpackningar för snabbmat och andra skumplastprodukter.
I september 1974 klargjorde emellertid två vetenskapsmän, Sherwood Rowland och Mario Molina, att freonerna långsamt letar sig upp till stratosfären, där de så småningom frigör sitt klor. Varje kloratom kan, enligt dessa forskares beräkningar, förstöra tusentals ozonmolekyler. Skadorna på ozonskiktet är emellertid inte lika stora överallt i stratosfären, utan förstöringen har varit mycket större över polerna.
Varje vår sedan år 1979 har stora mängder ozon försvunnit över Antarktis och sedan dykt upp igen. Denna årstidsbetingade uttunning av ozonskiktet kallas ”ozonhålet”. De senaste åren har ”hålet” dessutom blivit större och varat längre. Vid satellitmätningar år 1992 avslöjades ett rekordstort ozonhål — större än hela Nordamerika — och det var inte mycket ozon kvar i det. Mätningar som utfördes med hjälp av sondballonger visade att mängden ozon hade minskat med över 60 procent — den lägsta nivå som någonsin uppmätts.
Ozonhalten i stratosfären har också minskat över andra delar av jorden. ”Färska mätningar”, rapporterar tidskriften New Scientist, ”visar att ... ozonkoncentrationen år 1992 var ovanligt låg mellan 50 och 60 grader nordlig latitud, ett område som täcker Nordeuropa, Ryssland och Canada. Ozonhalten var 12 procent under den normala, lägre än vid någon annan tidpunkt under de 35 år som man gjort regelbundna observationer.”
Tidskriften Scientific American konstaterar: ”Även de mest pessimistiska förutsägelser visar sig nu ha underskattat den ozonförlust som freonerna orsakar. ... Ändå fanns det vid den tiden mäktiga röster inom statsmakten och näringslivet som bestämt motsatte sig en lagstiftning, därför att de ansåg att det vetenskapliga bevismaterialet var ofullständigt.”
Man beräknar att 20 miljoner ton freoner redan har släppts ut i atmosfären. Eftersom det tar många år för freonerna att ta sig upp till stratosfären, finns det miljontals ton som ännu inte har nått den del av atmosfären där de ställer till skada. Men freoner är inte den enda källan till den för ozonet så farliga klorgasen. ”NASA beräknar att cirka 75 ton klor avsätts i ozonskiktet varje gång en rymdfärja skjuts upp”, rapporterar tidskriften Popular Science.
Konsekvenserna?
Konsekvenserna av den minskade ozonhalten i stratosfären kan ännu inte överblickas. En sak tycks emellertid vara säker, och det är att en större mängd av den farliga UV-strålningen (ultravioletta strålningen) nu når jordytan, vilket i sin tur har lett till en ökad förekomst av hudcancer. ”Under det senaste decenniet har den årliga dosen av farlig UV-strålning ökat med omkring 5 procent på norra halvklotet”, rapporterar tidskriften Earth.
Redan en 1-procentig ökning av UV-strålningen beräknas orsaka en ökning av antalet hudcancerfall med mellan 2 och 3 procent. Den afrikanska tidskriften Getaway uppger: ”Över 8.000 nya fall av hudcancer upptäcks i Sydafrika varje år. ... Vi har en av de lägsta halterna av skyddande ozon och en av de högsta förekomsterna av hudcancer (sambandet är ingen tillfällighet).”
Att förstöringen av ozonskiktet i stratosfären skulle leda till ökad förekomst av hudcancer förutsades för många år sedan av forskarna Rowland och Molina. De rekommenderade att man omedelbart skulle förbjuda all användning av freoner i aerosolsprejer i Förenta staterna. Många länder har insett faran och har gått med på att stoppa tillverkningen av freoner före utgången av år 1995. Under tiden fortsätter emellertid användningen av freoner att utgöra ett hot mot livet på jorden.
Tidskriften Our Living World rapporterar: ”Uttunningen av ozonskiktet över Antarktis har gjort att den ultravioletta strålningen har trängt djupare ner i havet än man tidigare misstänkt. Detta har orsakat en avsevärd försämring av reproduktionsförmågan hos de encelliga organismer som utgör grunden till näringskedjan i havet.” Experiment har också visat att en ökning av UV-strålningen leder till minskad avkastning av många grödor och således utgör ett hot mot den globala livsmedelsförsörjningen.
Ja, användningen av freoner kan få katastrofala följder. Men vår atmosfär bombarderas också av många andra föroreningar. En av dessa är en atmosfärisk gas som i små mängder är livsviktig för livet på jorden.
En effekt av föroreningen
I mitten av 1800-talet började människan bränna allt större mängder kol, gas och olja, vilket ledde till att stora mängder koldioxid släpptes ut i atmosfären. På den tiden var koldioxidhalten i atmosfären omkring 285 ppm (delar per miljon), men på grund av den ökade användningen av fossila bränslen är den nu uppe i över 350 ppm. Vad har konsekvensen blivit av att halten av denna värmebildande gas ökat i atmosfären?
Många menar att det är den ökade koldioxidhalten som ligger bakom höjningen av jordens temperatur. Andra forskare säger emellertid att den globala uppvärmningen främst beror på solens cykler — att solen på senare tid har sänt ut mer energi.
I alla händelser var 1980-talet det varmaste decenniet sedan mitten av 1800-talet, då man började med väderrapportering. ”Trenden tycks hålla i sig i detta decennium”, rapporterar den sydafrikanska tidningen The Star, ”med tanke på att 1990 var det varmaste året, 1991 det tredje varmaste och 1992 ... det tionde varmaste året i väderrapporteringens 140-åriga historia.” Den lilla nedgången de två senaste åren sägs bero på de stora mängder stoft som släpptes ut i atmosfären vid vulkanen Pinatubos utbrott år 1991.
Vilka verkningar de höjda temperaturerna kan få på jorden är föremål för livlig debatt. Men en sak som den globala uppvärmningen tydligen har åstadkommit är att den försvårat den redan komplicerade uppgiften att göra väderprognoser. New Scientist förklarar att felaktiga prognoser ”kan komma att bli allt vanligare allteftersom den globala uppvärmningen förändrar klimatet”.
Många försäkringsbolag fruktar att den globala uppvärmningen kommer att göra deras verksamhet olönsam. Tidskriften The Economist uppger: ”Konfronterade med ... [en] våg av olyckor har somliga reassuransbolag vidtagit åtgärder för att minska sin sårbarhet vid naturkatastrofer. Andra talar om att lämna marknaden helt och hållet. ... Osäkerheten skrämmer dem.”
År 1990, det varmaste året som registrerats, smälte stora delar av den arktiska packisen i en omfattning som saknar motstycke. Följden blev att hundratals isbjörnar blev strandsatta på Wrangels ö i över en månad. ”Med en global uppvärmning kan sådana förhållanden ... bli vanligt förekommande”, sägs det varnande i tidskriften BBC Wildlife.
En afrikansk tidning rapporterade år 1992: ”Väderexperter hävdar att den globala uppvärmningen är orsaken till den drastiska ökningen av antalet isberg som är på drift norrut från Antarktis och utgör en fara för fartyg i södra Atlanten.” Enligt tidskriften Earth för januari 1993 beror den successivt stigande havsnivån vid Kaliforniens sydkust delvis på att vattnet blir varmare.
Dessvärre fortsätter människor att släppa ut stora mängder giftiga gaser i atmosfären. I boken The Earth Report 3 sägs det: ”En rapport som publicerades av Environmental Protection Agency [ett miljöskyddsorgan] år 1989 beräknar att över 900.000 ton giftiga kemikalier släpps ut i luften varje år i USA.” Siffran anses vara för låg, eftersom den inte inbegriper de avgaser som släpps ut av miljontals motorfordon.
Skrämmande rapporter om luftföroreningar kommer också från många andra industriländer. Särskilt upprörande är de avslöjanden som nyligen gjorts beträffande situationen i östeuropeiska länder, där föroreningen fått fortsätta ohejdat under årtionden av kommunistiskt styre.
Jordens träd, som upptar koldioxid och avger syre, drabbas hårt av giftutsläppen. New Scientist rapporterar: ”Tysklands träd blir allt sjukare, enligt jordbruksministern ... [som säger] att luftföroreningen fortfarande är en av de främsta orsakerna till skogens vacklande hälsa.”
Situationen är likartad i det höglänta området Highveld i Transvaal i Sydafrika. ”De första tecknen på skador av surt regn visar sig nu i östra Transvaal, där tallbarren har börjat skifta från en frisk, mörkgrön färg till en sjuklig, beigeaktig nyans”, skriver James Clarke i sin bok Back to Earth.
Liknande rapporter kommer från hela världen. Inget land slipper undan. Med sina skyhöga fabriksskorstenar exporterar industriländerna sina föroreningar till angränsande länder. Den girighet som människor har lagt i dagen i samband med den industriella utvecklingen är inte hoppingivande.
Vi har emellertid skäl att vara optimistiska. Vi kan vara övertygade om att vår dyrbara atmosfär kommer att räddas undan förstörelse. I nästa artikel får du veta hur detta skall gå till.
[Bild på sidan 7]
Uttunningen av ozonskiktet i stratosfären har lett till ökad förekomst av hudcancer
[Bild på sidan 9]
Vad blir konsekvenserna av sådan förorening?