Hjälp åt offren för tragedin i Rwanda

RWANDA, som ligger i hjärtat av Afrika, har kallats ”Afrikas Schweiz”. Den frodiga grönskan har fått dem som flugit över landet att tänka på en Edens trädgård. Det är inte förvånande att man brukade beskriva Rwanda som ett paradis.

En gång i tiden planterade man två träd för varje träd som höggs ner. En dag om året avsatte man till skogsplantering. Fruktträd var planterade längs vägarna. Man kunde färdas fritt och obehindrat i landet. Landsvägarna som förenade de olika provinserna med huvudstaden, Kigali, var asfalterade. Huvudstaden växte snabbt. Genomsnittsarbetaren tjänade tillräckligt för att få det att gå ihop.

Jehovas vittnens kristna verksamhet blomstrade också i Rwanda. Tidigare i år tog mer än 2.600 vittnen del i att föra ut de goda nyheterna om Guds kungarike till landets i huvudsak katolska befolkning på omkring åtta miljoner invånare. (Matteus 24:14) I mars månad ledde vittnena mer än 10.000 bibelstudier i människors hem, och det fanns 15 församlingar i och omkring Kigali.

En resande tillsyningsman bland Jehovas vittnen rapporterar: ”I november 1992 betjänade jag 18 församlingar, men i mars 1994 hade antalet stigit till 27. Antalet pionjärer (heltidsförkunnare) ökade också år från år.” Lördagen den 26 mars 1994 var 9.834 närvarande vid åminnelsen av Kristi död.

Sedan förändrades situationen tragiskt i Rwanda över en natt.a

Plötsligt slut på den allmänna ordningen

Vid åttatiden på kvällen den 6 april 1994 omkom Rwandas och Burundis presidenter, som båda tillhörde hutustammen, i en flygkrasch i Kigali. Den natten hördes polisernas visselpipor överallt i huvudstaden, och vägarna spärrades av. Tidigt på morgonen började sedan soldater och män beväpnade med macheter döda människor som tillhörde tutsistammen. Ntabana Eugène — Jehovas vittnens platstillsyningsman i Kigali — hans hustru, hans son och hans dotter var bland de första som blev massakrerade.

En europeisk familj bland Jehovas vittnen hade studerat Bibeln med flera grannar som tillhörde tutsistammen. Nio av dessa grannar tog sin tillflykt till den europeiska familjens hem, när galna mördare gick från hus till hus. Inom några minuter var ett 40-tal plundrare inne i huset. De slog sönder saker och välte omkull möbler. Tyvärr blev tutsigrannarna dödade, men de andra fick komma undan med livet i behåll, trots att de hade försökt rädda sina grannar.

Slakten pågick i flera veckor. Till slut hade uppskattningsvis 500.000 eller fler rwandier dödats. Tusentals flydde för sina liv, i synnerhet tutsier. Jehovas vittnens avdelningskontor i Zaire meddelade bröderna i Frankrike att de var i behov av hjälpsändningar. ”Vi bad om en container med begagnade kläder”, förklarar man på avdelningskontoret i Zaire. ”Bröderna i Frankrike har skickat oss fem containrar med i huvudsak nya kläder och skor.” Den 11 juni skickades cirka 65 ton kläder. Avdelningskontoret i Kenya skickade också kläder och mediciner till flyktingarna, samt Vakttornet på deras lokala språk.

I juli hade de tutsidominerade styrkorna, den rwandiska patriotiska fronten, besegrat de hutudominerade regeringsstyrkorna. Därefter började hutuer fly ut ur landet i hundratusental. Det blev kaos när två miljoner eller fler rwandier sökte skydd i hastigt upprättade läger i grannländerna.

De försökte hjälpa varandra

Två av de sex som arbetade vid Jehovas vittnens översättningskontor i Kigali tillhörde tutsistammen — Ananie Mbanda och Mukagisagara Denise. Hutubröderna lyckades skydda dem några veckor. Men i slutet av maj 1994 blev dessa två tutsivittnen dödade.

Med risk för, och rentav till priset av, sitt eget liv sökte Jehovas vittnen skydda medkristna som hade annan etnisk bakgrund. (Johannes 13:34, 35; 15:13) Mukabalisa Chantal, till exempel, tillhör tutsistammen. När medlemmar av den rwandiska patriotiska fronten letade efter hutuer i den stadionanläggning där hon befann sig, ingrep hon till förmån för sina vänner av hutustammen. Även om rebellerna blev irriterade över hennes ansträngningar, sade en av dem: ”Ni Jehovas vittnen har verkligen ett starkt och obrytbart broderskap. Er religion är den bästa som finns!”

Att inte påverkas av etniskt hat

Det betyder inte att Jehovas vittnen är fullständigt immuna mot det etniska hat som har funnits i den här delen av Afrika i hundratals år. Ett vittne från Frankrike som deltog i biståndsarbetet konstaterade: ”Även våra kristna bröder måste anstränga sig kraftigt för att inte bli påverkade av det hat som har bidragit till de obeskrivliga massakrerna.

Vi träffade Jehovas vittnen som sett sina familjer bli massakrerade. En kristen syster hade till exempel bara varit gift två dagar när hennes man blev dödad. Några vittnen såg sina barn och föräldrar dödas. En syster, som nu befinner sig i Uganda, såg hela sin familj slaktas, däribland sin man. Det här belyser det lidande, både känslomässigt och fysiskt, som har drabbat varje familj bland Jehovas vittnen.”

Sammanlagt blev omkring 400 Jehovas vittnen dödade i de etniska oroligheterna. Men de dödades inte av medvittnen. Tutsi- och hutumedlemmar av de katolska och protestantiska kyrkorna däremot slaktade tusentals medtroende. Det är väl dokumenterat att Jehovas vittnen, var de än bor på jorden, inte tar någon som helst del i krig, revolutioner eller andra av den här världens konflikter. — Johannes 17:14, 16; 18:36; Uppenbarelseboken 12:9.

Obeskrivligt lidande

I somras kunde människor världen runt i press och på TV se bilder på ett nästan otroligt mänskligt lidande. Hundratusentals rwandiska flyktingar sågs strömma in i angränsande länder och leva där under de mest osanitära förhållanden. Ett Jehovas vittne på biståndsuppdrag från Frankrike beskrev den situation som hans delegation mötte den 30 juli:

”Vi möttes av fullständigt fasansfulla syner. Kilometer efter kilometer kantades vägarna av döda kroppar. Massgravar var fyllda med tusentals lik. Vi for genom den myllrande folkmassan med barn som lekte bland de döda kropparna, och stanken var outhärdlig. Barn som fortfarande levde klamrade sig fast vid ryggen på sina döda föräldrars kroppar. Sådana syner, upprepade om och om igen, gör ett djupt intryck. Man överväldigas av en känsla av fullständig hjälplöshet och kan inte förbli oberörd när man ser ohyggligheternas och förödelsens omfattning.”

När tiotusentals flyktingar strömmade in i Zaire i mitten av juli begav sig Jehovas vittnen i Zaire till gränsen och höll upp sina bibliska publikationer så att deras kristna bröder och de intresserade kunde identifiera dem. De rwandiska flyktingar som var Jehovas vittnen samlades sedan ihop och fördes till Rikets sal i den närbelägna staden Goma, där de fick vård. Sjukvårdskunniga Jehovas vittnen arbetade hårt för att lindra de sjukas lidande trots bristen på mediciner och lämpliga lokaler.

Snabb hjälp till de lidande

Fredagen den 22 juli fick Jehovas vittnen i Frankrike ett fax från Afrika med begäran om hjälp. Man beskrev den fruktansvärda belägenhet som de kristna bröderna på flykt från Rwanda befann sig i. Inom loppet av fem eller tio minuter efter det att de franska bröderna hade mottagit meddelandet beslöt de att de skulle skicka en hjälpsändning med flyg. Det ledde till intensiva förberedelser under veckoslutet och krävde en alldeles speciell insats, eftersom man helt saknade erfarenhet av att organisera ett så stort biståndsprojekt på så kort tid.

Vittnenas reaktion på behovet av pengar till nödhjälp var enastående. Enbart i Belgien, Frankrike och Schweiz bidrog vittnena med över 12.000.000 kronor. Biståndsmaterial anskaffades, däribland livsmedel, medicin och nödutrustning. Allt packades i lådor och märktes med etiketter vid Jehovas vittnens anläggningar i Louviers i Frankrike och i Bryssel i Belgien. Vittnen arbetade dag och natt för att få sändningen klar att skickas till Ostende i Belgien. Onsdagen den 27 juli lastades mer än 35 ton på ett jetflygplan på flygplatsen där. Följande dag skickades en mindre sändning, huvudsakligen medicinska förnödenheter. På lördagen, två dagar senare, flögs ytterligare medicinska förnödenheter till offren.

Vittnen från Frankrike, däribland en läkare, reste i förväg till Goma, före den stora sändningen. När dr Henri Tallet kom till Goma måndagen den 25 juli hade ett tjugotal Jehovas vittnen redan dött i kolera, och fler dog för varje dag. Eftersom sändningen måste gå via Bujumbura i Burundi, omkring 25 mil därifrån, kom den inte fram till Goma förrän på fredagsmorgonen den 29 juli.

De sjuka får hjälp

Under tiden trängde omkring 1.600 Jehovas vittnen och deras vänner ihop sig på den lilla tomten till Rikets sal i Goma. För alla dessa fanns bara en toalett, inget vatten och mycket lite mat. De dussintals kolerasmittade stuvades in i Rikets sal. Dödssiffran steg.

Kolera torkar fullständigt ut en människa. Blicken blir glansig, och ögonen rullar sedan uppåt. Om vätskebalansen återställs i tid tillfrisknar den sjuke på två dagar. Man försökte därför genast återställa vätskebalansen hos bröderna och systrarna med hjälp av de få läkemedel som fanns tillgängliga.

Dessutom försökte bröderna isolera de sjuka för att förhindra smitta, och de gjorde ansträngningar att flytta flyktingarna från de fruktansvärda förhållandena i Goma. Man fann en lämplig plats vid Kivusjön, undan dammet och liklukten som fyllde luften.

Toaletter grävdes, och stränga hygieniska föreskrifter infördes, vilka inbegrep att man skulle tvätta händerna i en skål med klor och vatten efter toalettbesök. Bröderna framhöll hur viktiga de här åtgärderna var, och flyktingarna rättade sig efter kraven. Det dröjde inte länge förrän den dödliga sjukdomsvågen hejdades.

När den stora hjälpsändningen anlände fredagen den 29 juli, inrättade man ett litet sjukhus i Rikets sal i Goma. Man satte upp ett 60-tal tältsängar och ordnade med rening av vattnet. Dessutom såg man till att vittnena som befann sig vid Kivusjöns stränder fick tält. Inom kort hade man rest 50 tält i snygga och välordnade rader.

Vid ett tillfälle var omkring 150 Jehovas vittnen och deras vänner allvarligt sjuka. Första veckan i augusti dog över 40 av dem i Goma. Men medicinska förnödenheter och bistånd kom fram i tid, så att många liv kunde räddas och mycket lidande förhindras.

Ett tacksamt, andligt folk

De flyktingar som var Jehovas vittnen var mycket tacksamma för allt som gjordes för dem. De var djupt rörda över den kärlek som deras kristna bröder i andra länder visade och över det tydliga beviset på att de verkligen tillhör ett internationellt brödraskap.

Trots svårigheterna har flyktingarna bevarat sin andlighet. En iakttagare lade märke till att ”de verkar vara mer angelägna att få andlig föda än materiell hjälp, fast de är i trängande behov av allt”. På begäran skickade man 5.000 exemplar av bibelstudiehjälpredan Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden på det rwandiska språket kinyarwanda till de olika flyktinglägren.b

Flyktingarna begrundade en bibeltext varje dag, och de organiserade församlingsmöten. Man ordnade också med skolundervisning för barnen. Lärarna utnyttjade lektionerna till att undervisa om hygien och framhöll att man måste följa anvisningarna för att kunna överleva.

Behov av fortsatt hjälp

Hundratals flyktingar som var Jehovas vittnen befann sig på andra platser förutom Goma, till exempel Rutshuru. De fick liknande hjälp. Den 31 juli flög en delegation på sju Jehovas vittnen söderut från Goma till Bukavu, där det fanns omkring 450 Jehovas vittnen som var flyktingar. Många av dem kom också från Burundi. Kolera hade brutit ut där, och man gav vittnena hjälp i ett försök att förhindra dödsfall bland dem.

Dagen därpå färdades delegationen landsvägen till Uvira i Zaire, en sträcka på närmare 15 mil. På sju platser längs vägen fanns det cirka 1.600 Jehovas vittnen, från både Rwanda och Burundi. De fick anvisningar om hur de skulle kunna skydda sig mot sjukdomar. I en rapport grundad på delegationens erfarenheter sägs det: ”Det som hittills har gjorts är bara en början, och de 4.700 personer som nu får vårt bistånd kommer att behöva ytterligare hjälp i flera månader.”

Hundratals Jehovas vittnen rapporteras ha återvänt till Rwanda under augusti, men praktiskt taget alla bostäder har skövlats. Därför står man nu inför utmaningen att återuppbygga bostäder och Rikets salar.

Guds tjänare fortsätter att be innerligt för dem som fått lida så fruktansvärt i Rwanda. Vi vet att våldet kan tillta medan slutet närmar sig för den här tingens ordning. Men Jehovas vittnen över hela jorden kommer att fortsätta att bevara sin kristna neutralitet och visa uppriktigt medlidande.

[Fotnoter]

[Karta på sidan 12]

(För formaterad text, se publikationen)

RWANDA

Kigali

UGANDA

ZAIRE

Rutshuru

Goma

Kivusjön

Bukavu

Uvira

BURUNDI

Bujumbura

[Bilder på sidan 15]

Till vänster: Ntabana Eugène och hans familj blev massakrerade. Till höger: Mukagisagara Denise, som tillhörde tutsistammen, dödades trots de ansträngningar som hutubröder gjorde för att rädda henne

[Bilder på sidorna 16, 17]

Överst: Man tar hand om de sjuka i Rikets sal i Goma. Nertill till vänster: Mer än 35 ton förnödenheter gjordes i ordning av Jehovas vittnen och skickades med flyg. Nedan: Vid Kivusjön, dit vittnena flyttades. Nertill till höger: Rwandiska flyktingar vid en Rikets sal i Zaire