Kristen kärlek i en orolig värld
ALLTSAMMANS började plötsligt en dag i april 1994. Presidenterna i Burundi och Rwanda omkom i en flygolycka. Inom loppet av några timmar uppslukades Rwanda av ett våldsutbrott av fasansfulla proportioner. Lite mer än tre månader senare hade 500.000 rwandier — män, kvinnor och barn — förlorat livet. En del kommentatorer kallar den här perioden för ”folkmordet”.
Hälften av Rwandas 7,5 miljoner invånare tvingades fly. Av dessa tog 2,4 miljoner sin tillflykt till grannländerna. Det var den största och snabbaste massflykten i modern tid. Flyktingläger upprättades i all hast i Zaire (nu Demokratiska republiken Kongo), Tanzania och Burundi. En del av dessa flyktingläger — de största i världen — härbärgerade 200.000 personer.
Bland flyktingarna fanns många Jehovas vittnen, fredsälskande människor som tillämpar Bibelns principer i sitt liv. I vilket land de än bor är de strikt neutrala och följer den princip som kommer till uttryck i Jesaja 2:4, där det sägs: ”De måste smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Nation kommer inte att lyfta svärd mot nation, inte heller kommer de mer att lära sig att föra krig.” Jehovas vittnen är allmänt kända som en grupp som inte tog del i folkmordet i Rwanda.
Jesus Kristus sade att hans efterföljare ”inte är någon del av världen”. Men eftersom de är ”i världen”, kan de inte alltid undgå att drabbas av de oroligheter som förekommer i världens nationer. (Johannes 17:11, 14) Under folkmordet i Rwanda förlorade omkring 400 Jehovas vittnen livet, och cirka 2.000 vittnen och intresserade personer tvingades fly.
Innebär det som Jesus sade om att inte vara någon del av världen att Jehovas vittnen inte gör någonting i katastrofsituationer? Nej. Det sägs i Guds ord: ”Om en broder eller en syster är naken och inte har mat nog för dagen, och någon av er säger till dem: ’Gå i frid, håll er varma och mätta’, men ni inte ger dem de ting som är nödvändiga för kroppen, till vilken nytta är väl det? Så är också tron, om den inte har gärningar, i sig själv död.” (Jakob 2:15–17) Kärleken till nästan driver också vittnena att hjälpa dem som inte delar deras tro. — Matteus 22:37–40.
Även om Jehovas vittnen över hela världen var ivriga att få hjälpa sina hårt drabbade medbröder i Rwanda, beslöt man att biståndsarbetet skulle ledas från Västeuropa. På sommaren 1994 gav sig en grupp vittnen från Europa skyndsamt i väg för att hjälpa sina kristna bröder och systrar i Afrika. Välorganiserade läger och provisoriska sjukhus upprättades för de rwandiska flyktingarna. Stora mängder kläder, filtar, mat och biblisk litteratur transporterades dit med flyg eller på annat sätt. Över 7.000 nödlidande — nästan tre gånger så många som antalet Jehovas vittnen i Rwanda på den tiden — fick nytta av hjälpaktionen. I december samma år återvände tusentals flyktingar, däribland de flesta Jehovas vittnen, till Rwanda för att bygga upp sitt liv på nytt.
Kriget i Kongo
År 1996 utbröt krig i östra delen av nuvarande Demokratiska republiken Kongo. Detta område gränsar till Rwanda och Burundi. Också här förekom mord och våldtäkter. Genom brinnande byar och med kulor vinande kring öronen flydde människor för sitt liv. Jehovas vittnen drabbades också, och omkring 50 av dem dog. Somliga föll offer för förlupna kulor, och andra dödades därför att de tillhörde en viss etnisk grupp eller misstänktes vara fiender. En by där 150 vittnen bodde sattes i brand och ödelades. I andra byar brändes dussintals hus och en del Rikets salar ner. Berövade både sina hem och sina ägodelar flydde vittnena till andra områden, där de fick hjälp av medtroende.
I krigets spår följer ofta svält, eftersom skördar förstörs, livsmedelsförråd plundras och leveranser av förnödenheter hindras från att nå sitt mål. Den mat som finns att köpa är dyr. I Kisangani kostade ett kilo potatis över 20 kronor i början av maj 1997, vilket är långt mer än de flesta har råd att betala. Större delen av befolkningen hade inte råd att äta mer än ett mål om dagen. Livsmedelsbrist leder naturligtvis ofta till sjukdomar. Undernäring bryter ner kroppens motståndskraft mot malaria, diarrésjukdomar och mag- och tarmåkommor. Det är framför allt barnen som blir sjuka och dör.
Hjälpbehovet överblickas
Också denna gång reagerade Jehovas vittnen i Europa mycket snabbt på sina bröders behov. I april 1997 flög en grupp vittnen, däribland två läkare, ner med pengar och medicin. I Goma hade vittnena på platsen redan organiserat biståndskommittéer för att försöka överblicka situationen, så att hjälp skulle kunna ges så fort som möjligt. Den europeiska delegationen gick igenom hela staden och dess omgivningar. Andra vittnen skickades ut som rapportörer till mer avlägset belägna platser. Upplysningar inhämtades också från Kisangani, som ligger över hundra mil väster om Goma. Bröder från området hjälpte till att samordna hjälpinsatserna i Goma, där det bor omkring 700 vittnen.
En församlingsäldste i Goma sade: ”Vi blev djupt rörda över att se våra bröder som hade rest så långt för att hjälpa oss. Innan de kom hjälpte vi varandra. Många vänner hade varit tvungna att fly från landsbygden till Goma. Somliga hade förlorat sina hem och tvingats lämna sina åkrar. Vi tog emot dem i våra hem och delade med oss av våra kläder och den lilla mat vi hade. Men det vi kunde göra lokalt var inte mycket. En del av oss var svårt undernärda.
Men bröderna från Europa hade med sig pengar som gjorde det möjligt för oss att köpa mat, trots att den var dyr och svår att få tag i. Hjälpen kom i precis rätt tid, för många hade inte en matbit i huset. Vi delade ut livsmedel till både vittnen och icke-vittnen. Om hjälpen inte hade kommit just då, skulle många fler ha dött, i synnerhet barn. Men Jehova räddade sitt folk. Utomstående var djupt imponerade. Många kommenterade vår kärlek och endräkt, och somliga erkände att vår religion är den enda rätta.”
Även om vissa matvaror kunde köpas på platsen och en hel del medicin hade delats ut till behövande, var det långt ifrån nog. Det rådde stort behov av kläder och filtar, och det behövdes också mer mat och mediciner. Dessutom behövde man hjälp att bygga upp de hem som hade blivit förstörda.
Frikostigt givande
Bröderna i Europa var ivriga att få hjälpa till. Jehovas vittnens avdelningskontor i Louviers i Frankrike informerade församlingarna i Rhônedalen, Normandie och Paristrakten om behovet. Nu trädde en annan biblisk princip i verksamhet: ”Den som sår sparsamt, han skall också skörda sparsamt; och den som sår rikligt, han skall också skörda rikligt. Låt var och en göra alldeles som han har beslutat i sitt hjärta, inte missunnsamt eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.” — 2 Korinthierna 9:6, 7.
Tusentals vittnen tog med glädje tillfället i akt att få hjälpa sina bröder. Lådor och säckar fulla av kläder, skor och andra föremål fördes till deras Rikets salar och transporterades sedan till Jehovas vittnens avdelningskontor i Frankrike. Där stod 400 frivilliga beredda att ta del i nästa etapp av projektet ”Hjälp Zaire”. Allteftersom gåvorna strömmade in, hjälptes dessa frivilliga åt att sortera, vika och packa kläderna i lådor, som sedan travades 30 och 30 på lastpallar. Även barnen hade tänkt på sina unga bröder och systrar i Afrika och hade skickat med leksaker — skinande blanka bilar, snurror, dockor och nallar. De packades också ner tillsammans med nödvändighetsartiklarna. Allt som allt var det nio stycken 12 meter långa containrar som fylldes och skickades i väg till Kongo.
Hur mycket hjälp har bröderna i Centralafrika fått tack vare tusentals vittnen i Belgien, Frankrike och Schweiz? I juni 1997 hade man sänt sammanlagt 500 kilo medicin, 10 ton proteinrika kex, 20 ton andra matvaror, 90 ton kläder, 18.500 par skor och 1.000 filtar. Man hade också skickat biblisk litteratur. Allt detta var till stor tröst för flyktingarna och hjälpte dem i deras svåra situation. Den sammanlagda kostnaden för hjälpsändningarna uppgick till omkring sju miljoner kronor. Sådana insatser är ett bevis på den kärlek och det broderskap som råder bland dem som tjänar Jehova.
Varorna distribueras
När varorna började anlända till Kongo, kom två bröder och en syster från Frankrike för att hjälpa de lokala biståndskommittéerna. Beträffande den tacksamhet som de kongolesiska vittnena visade säger en syster som heter Joseline: ”Vi fick många tackbrev. En fattig syster gav mig en prydnadssak av malakit. Andra gav oss foton av sig själva. När vi skulle åka, kom systrarna fram och kysste mig, kramade mig och grät. Jag grät också. Många gjorde sådana kommentarer som: ’Jehova är god. Jehova tänker på oss.’ De insåg att det var Gud som borde få äran för givandet. När vi delade ut maten, sjöng bröderna och systrarna Rikets sånger och lovprisade Jehova. Det var mycket rörande.”
En av de europeiska bröderna var en läkare som heter Loic. Många hjälpsökande samlades i Rikets sal och väntade tålmodigt på sin tur att få träffa honom. En kongolesisk syster ville också göra något för sina bröder och bakade därför omkring 40 munkar åt dem som väntade på att få träffa doktorn. Eftersom det var omkring 80 personer som väntade, fick alla en halv munk var.
Även icke-vittnen fick hjälp
Hjälpsändningarna kom inte enbart Jehovas vittnen till godo, utan även andra fick nytta av dem, liksom fallet var år 1994. Det visar att vittnena följer rådet i Galaterna 6:10, där det sägs: ”Låt oss därför, så länge vi har gynnsam tid till det, göra vad som är gott mot alla, men särskilt mot dem som är besläktade med oss i tron.”
Vittnena delade ut medicin och kläder till flera skolor och till ett hem för föräldralösa barn i närheten av Goma. På hemmet bor 85 barn. Under en tidigare rundresa för att överblicka situationen hade en grupp bröder besökt barnhemmet och lovat att komma tillbaka med 50 lådor proteinrika kex, klädpaket, 100 filtar, mediciner och leksaker. Barnen hade ställt upp sig på gården och sjungit för besökarna. Därefter hade de framfört en önskan: Skulle de möjligen kunna få en fotboll?
Några veckor senare kom bröderna tillbaka med de utlovade förnödenheterna. Imponerad av vittnenas generositet och av det han hade läst i den bibliska litteratur som han hade fått sade föreståndaren för barnhemmet att han tänkte bli ett Jehovas vittne. Fick barnen en fotboll? ”Nej”, svarar Claude, samordnare för det franska biståndsarbetet, ”de fick två fotbollar.”
Flyktingläger
Den hjälp som vittnena gav var inte begränsad till Kongo. Tusentals flyktingar hade flytt från krigszonen till ett av grannländerna, där man i all hast hade upprättat tre flyktingläger. En grupp vittnen begav sig dit för att se vad som kunde göras. När den här rapporten sammanställdes, fanns det 211.000 flyktingar i dessa läger, de flesta från Kongo. Omkring 800 av dem var Jehovas vittnen, barn till vittnen eller personer som var intresserade av de goda nyheterna om Guds kungarike. Ett av de mest akuta problemen i lägren var bristen på mat. I ett läger fanns det mat för högst tre dagar, och en del av den bestod av bönor som var tre år gamla.
Vittnena var emellertid vid gott mod. Trots att det var ont om biblisk litteratur, höll de regelbundet möten i det fria för att bygga upp sig andligen. De var också flitigt upptagna med att predika de goda nyheterna om Guds kungarike för andra flyktingar. — Matteus 24:14; Hebréerna 10:24, 25.
En av bröderna i undersökningsgruppen var läkare. Trots att myndigheterna bara lät dem tillbringa några få dagar i varje läger, kunde de ge medicinsk hjälp. De hade också med sig pengar och läkemedel, som de lämnade i de äldstes vård. Tack vare detta kunde bröderna i lägren överleva. Undersökningsgruppen hoppades att de kongolesiska vittnena snart skulle kunna återvända till sitt hemland.
Hur kommer då framtiden att gestalta sig? Jesus Kristus förutsade att den tid som vi lever i skulle vara en orolig tid, en tid präglad av krig och hungersnöd. (Matteus 24:7) Jehovas vittnen vet att det bara är Guds kungarike som kan göra slut på det lidande som nu finns på jorden. Under dess styre kommer vårt jordiska hem att förvandlas till ett paradis, där lydiga människor kan få leva i fred, välstånd och evig lycka. (Psalm 72:1, 3, 16) Men till dess kommer Jehovas vittnen att fortsätta att förkunna de goda nyheterna om detta himmelska kungarike och kommer också att hjälpa sina medtroende och andra i tider av nöd.
[Infälld text på sidan 4]
Sedan år 1994 har Jehovas vittnen bara i Europa sänt över 190 ton kläder, mat, mediciner och andra förnödenheter till trakten kring de stora sjöarna i Afrika
[Ruta på sidan 6]
Kristen kärlek i verksamhet
En av dem som var engagerade i projektet ”Hjälp Zaire” i Frankrike var Ruth Danner. Som barn satt hon fängslad i nazistiska koncentrationsläger på grund av sin kristna tro. Hon säger: ”Vi var så lyckliga över att kunna göra något för våra bröder och systrar i Afrika! Men det var en omständighet som gjorde mig särskilt lycklig. När vi kom tillbaka från Tyskland år 1945, hade vi absolut ingenting. Till och med de kläder som vi hade på oss var lånade. Det dröjde emellertid inte länge förrän vi fick materiell hjälp av våra andliga bröder i Amerika. Det här biståndsprojektet gjorde det möjligt för mig att återgälda den omtanke som visades oss för så länge sedan. Vilket privilegium det är att få tillhöra denna stora familj av bröder som omsätter den kristna kärleken i handling!” — Johannes 13:34, 35.
[Bild på sidan 7]
Snart kommer jorden att vara ett underbart paradis