Kyrkornas världsråd — Medlemmarna överens om att inte vara överens
FRÅN den 3 till den 14 augusti 1993 välkomnade staden Santiago i Spanien en ovanlig grupp pilgrimer. Staden var värd för en världskonferens om tro och gudstjänstordning, vilken stöddes av Kyrkornas världsråd. Delegaterna hade satt ett högt mål — att blåsa liv i de fastkörda försöken att ena kristenhetens kyrkor.
Den anglikanske ärkebiskopen i Sydafrika, Desmond Tutu, beskrev rakt på sak situationen som ”ekumeniskt slapp”. Han sade beklagande: ”Vi doppar tårna i vattnet, men vi har inte mod att doppa oss helt och hållet.”
Ett gemensamt ekumeniskt dopp kommer inte att vara lätt att genomföra. Delegaternas oenighet kom till synes redan under öppningsceremonin i Santiagos katolska katedral. ”Hymnen till sankt Jakob”, som sjöngs under gudstjänsten, kritiserades därför att den förhärligade århundraden av spanska katolikers fientlighet mot judar, muslimer och protestanter, trots att den katolske ärkebiskopen Rouco hade uppmuntrat deltagarna att ”träda in i pilgrimernas anda och söka försoning bland kristna”.
Går det att finna en gemensam grund att försona katoliker, ortodoxa och protestanter på? En grupp som hade undersökt saken föreslog att de olika kyrkorna skulle betrakta den nicenska trosbekännelsen ”som ett centralt uttryck för den apostoliska tron”. Gruppen hoppades att den här trosbekännelsen skulle kunna tjäna som ”ett medel till att nå fram till enhet i tron”, även om det skulle kunna finnas ”många olika uttrycksformer”.
Det fanns ”många olika uttrycksformer” som upprepade gånger gav sig till känna under konferensen. Ortodoxa och katolska delegater gjorde invändningar mot att den anglikanska kyrkan nyligen godkänt prästvigning av kvinnor. En annan stridsfråga är rivaliteten mellan ortodoxa och katolska kyrkor i de före detta kommunistländerna. Ärkebiskopen Iakovos från grekisk-ortodoxa kyrkan hävdade att det var fel att tala om ”att på nytt predika evangelium för människor som har varit kristna i århundraden” men som har haft oturen att i några decennier leva under kommunistisk ateism. I en kommuniké från konferensen fördömdes ”proselytvärvning” som ett hinder för enhet. Det medgavs emellertid att det finns behov av en ”klarare förståelse av vad som kännetecknar kyrkans missionsverksamhet”.
Samuel B. Joshua, biskop i Bombay i Indien, karakteriserade dystert kyrkornas enhet som ett ”utopiskt begrepp”. Han hade personligen upplevt de problem som varit förbundna med att smälta samman sex olika kyrkosamfund i Indien, och han sade att ”fördelarna hade varit marginella” medan bördorna ”blivit outhärdliga”. Han anser att kristen enhet inte bör sökas ”i termer av trosfrågor och gudstjänstordning”.
Men skulle enhet som bortser från trosfrågor kunna vara verklig enhet? Kan religioner som inte har en ”klar förståelse av vad som kännetecknar kyrkans missionsverksamhet” verkligen följa i Kristi fotspår? Paulus sade att sanna efterföljare till Kristus skulle fortsätta ”att ha samstämmiga tankar”. (2 Korinthierna 13:11) Att bara vara överens om att inte vara överens når inte alls upp till det kravet.