Fattiga nationer blir de rikas soptippar

LIKT ett föräldralöst barn som ingen vill ha hade den giftiga lasten vandrat runt från fartyg till fartyg och från hamn till hamn på jakt efter ett hem. Elva tusen tunnor fulla av giftiga hartser, bekämpningsmedel och andra farliga kemikalier hade skyfflats runt — från Djibouti till Venezuela och sedan till Syrien och vidare till Grekland. Till slut började de läckande tunnorna kräva sin tribut bland besättningsmännen på en av lastbåtarna. En man dog, och de flesta av de andra fick hud-, njur- och andningsproblem av de giftiga ämnena.

Fartyg, långtradare och tåg lastade med liknande riskavfall far kors och tvärs över vår planet för att försöka hitta ett hem åt sin farliga last. Mycket ofta blir länder som redan är hemsökta av fattigdom, sjukdom och svält avstjälpningsplatser för tonvis med gifter och förorenat avfall. Miljövårdare fruktar att det bara är en tidsfråga innan en ekologisk katastrof är ett faktum.

Gammal målarfärg, lösningsmedel, däck, batterier, radioaktivt avfall och bly- och PCB-bemängd slagg kanske inte låter särskilt tilltalande för dig, men för den snabbt växande avfallshanteringsindustrin är sådana produkter mycket attraktiva. Det ironiska är att ju strängare miljölagar ett land har, desto mer riskavfall kommer dess industrier att avyttra utomlands. ”Närmare 20 miljoner ton giftiga kemikalier skeppas årligen till tredje världens länder för kvittblivning”, skriver den engelska tidningen The Observer. Juridiska kryphål och släpphänt tillämpning av miljölagar gör att samvetslösa företag i i-länderna kan dumpa tusentals ton giftigt avfall i Afrika, Asien och Latinamerika.

Inte underligt att dessa företag finner det frestande att dumpa avfallet! Det blir oerhört mycket billigare att göra sig av med avfallet om man gör det på ”rätt” plats. Ett exempel på detta är kryssningsfartyget United States, som en gång var den amerikanska passagerarflottans stolta flaggskepp. Det köptes år 1992 för att renoveras och användas till lyxkryssningar. Det innehöll förmodligen mer asbest än något annat fartyg som seglar på haven. Asbestsaneringen skulle ha kostat 100 miljoner dollar i Förenta staterna. Fartyget bogserades till Turkiet, där en firma erbjöd sig att göra det för 2 miljoner dollar. Men den turkiska regeringen sade nej — det skulle vara för farligt att låta över 45.000 kvadratmeter cancerframkallande asbestfibrer tas bort i deras land. Fartyget fördes så småningom till ett annat land, där miljöskyddslagarna inte är så stränga.

Livsfarlig återvinning

Västerländska företagare i u-länderna vill gärna framstå som de fattigas välgörare. Harvey Alter vid den amerikanska handelskammaren hävdar att ”återvinningsindustrin och exporten av avfall höjer levnadsstandarden i dessa länder”. Men vid en närmare granskning av en del västerländska företags agerande i utlandet finner man att de flesta av dem ”betalar samma låga löner som lokala arbetsgivare, fördärvar miljön och säljer produkter som i vissa fall är farliga och marknadsförs på ett bedrägligt sätt”.

Påven Johannes Paulus II uttryckte nyligen sin oro över detta vid ett seminarium om miljöförstöringen i u-länderna. Han sade: ”Det är ett gravt maktmissbruk när rika länder drar nytta av fattigare länders bristfälliga ekonomi och lagstiftning genom att exportera förorenande metoder och avfallsprodukter som förstör miljön och befolkningens hälsa.”

Ett typiskt exempel är en industri i södra Afrika — världens största anläggning för återvinning av kvicksilver. I vad som har betecknats som ”en av kontinentens värsta miljöskandaler” dog en arbetare av de giftiga ämnena medan en annan föll i koma och en tredjedel av arbetsstyrkan sägs ha drabbats av någon form av kvicksilverförgiftning. I vissa industriländer har staten utfärdat förbud eller stränga restriktioner som reglerar hanteringen av kvicksilveravfall. Fartyg tillhöriga företag i åtminstone ett av dessa länder skeppar emellertid över det giftiga avfallet till Afrikas kuster. Vid en inspektion fann man 10.000 tunnor med kvicksilveravfall från tre utländska företag vid denna återvinningsanläggning.

Att skicka material till u-länderna för återvinning förefaller naturligtvis mycket bättre än att dumpa avfall i dem. Det kan ge dem värdefulla biprodukter, skapa arbetstillfällen och stimulera deras ekonomi. Men som framgår av det ovan nämnda exemplet från södra Afrika kan det också få ödesdigra konsekvenser. Vid återvinningen av värdefulla råvaror ur dessa produkter kan det frigöras giftiga kemikalier som förorenar miljön och gör att arbetarna blir sjuka och ibland till och med dör. Tidskriften New Scientist skriver: ”Det råder inget tvivel om att återvinning ibland används som en täckmantel för dumpning.”

Strategin beskrivs i U.S.News & World Report: ”Vilseledande produktbeskrivningar, juridiska kryphål och bristande sakkunskap gör att u-länderna blir ett lätt byte för företagsamma affärsmän, som saluför giftbemängt avloppsslam som ’organiskt gödselmedel’ och omoderna bekämpningsmedel som ’hjälpmedel i jordbruket’.”

I Mexico har maquiladoras, fabriker med utländska ägare, vuxit upp som svampar ur jorden. Ett av de viktigaste motiven för de utländska företagarna är att slippa ifrån restriktiva miljöskyddslagar och kunna utnyttja den obegränsade tillgången på lågavlönad arbetskraft. Tiotusentals mexikaner bor i fallfärdiga skjul utmed smutsiga kanaler med förorenat vatten. ”Inte ens getterna vill dricka det”, säger en kvinna. I en rapport från Amerikanska läkarsällskapet betecknas gränstrakterna mot Förenta staterna som ”en veritabel dypöl och grogrund för smittosamma sjukdomar”.

Det är inte bara skadedjuren som dör

”Hur kan en stat förbjuda ett giftigt preparat i hemlandet och ändå tillverka det och sälja det till andra länder? Vad är det för slags moral?” undrade Arif Jamal, en agronom från Khartoum i Sudan som är specialist på bekämpningsmedel. Han visade fotografier av tunnor som hade försetts med texten ”Ej godkänt för allmänt bruk” i det industriland som de kom från. De påträffades i ett naturreservat i Sudan. I närheten fann man massvis med döda djur.

Ett rikt land ”exporterar årligen omkring 230.000 ton bekämpningsmedel som är förbjudna, belagda med restriktioner eller inte avsedda för bruk i hemlandet”, rapporterar The New York Times. Heptaklor, ett cancerframkallande ämne som är nära besläktat med DDT, förbjöds för användning på livsmedelsgrödor år 1978. Men det företag som uppfann preparatet fortsätter att tillverka det.

Enligt en FN-rapport är ”mycket giftiga bekämpningsmedel” lättillgängliga i minst 85 utvecklingsländer. Varje år drabbas omkring en miljon människor av akuta förgiftningar, och cirka 20.000 dör av de farliga kemikalierna.

Tobaksindustrin kan sägas vara ett typiskt uttryck för girighetens dödsbringande verkningar. Scientific American skriver i en artikel betitlad ”Den globala tobaksepidemin”: ”Omfattningen av tobaksrelaterade sjukdomar och dödsfall världen över kan inte överdrivas.” Genomsnittsåldern för dem som börjar röka blir allt lägre, och antalet kvinnliga rökare ökar dramatiskt. Mäktiga tobaksbolag lierar sig med smarta reklammakare för att kunna erövra den väldiga marknad som u-länderna utgör. Deras väg till rikedom är kantad med döda och av sjukdomar försvagade kroppar.a

Det måste emellertid framhållas att inte alla företag är ointresserade av u-ländernas välfärd. Det finns sådana som verkligen bemödar sig om att sköta sina affärer i dessa länder på ett ärligt och ansvarsfullt sätt. Ett företag har till exempel ålderspension och fri sjukvård och betalar sina anställda tre gånger så mycket som den lokala minimilönen. Ett annat företag har gjort mycket för att värna om de mänskliga rättigheterna och har annullerat tiotals kontrakt på grund av kränkningar av dessa.

En skrymtaktig reträtt

År 1989 undertecknades en FN-konvention i Basel för att reglera handeln med riskavfall nationerna emellan. Den lyckades inte lösa problemet, och tidskriften New Scientist skriver beträffande ett senare möte som hölls av samma nationer i mars 1994:

”Som svar på u-ländernas förståeliga förbittring tog de 65 länder som undertecknat Baselkonventionen ett stort steg framåt, när de beslöt att utvidga konventionen genom att förbjuda export av riskavfall från OECD-länder till länder som inte är medlemmar av OECD.”b

Men detta beslut föll av allt att döma inte industriländerna i smaken. New Scientist ger uttryck åt sin oro med orden: ”Nyheten om att USA, Storbritannien, Tyskland och Australien nu försöker underminera beslutet är mycket oroväckande. Uppgifter som läckt ut från den amerikanska regeringen avslöjar dess ’tysta’ diplomatiska försök att ’modifiera’ förbudet innan man går med på att ratificera fördraget.”

En räkenskapens dag för de giriga

”Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er”, säger Bibeln varnande i Jakob 5:1. (1981) De kommer att avkrävas räkenskap av en som verkligen kan skipa rättvisa: ”Jehova utför rättfärdighetsgärningar och rättsliga beslut åt alla som blir bedragna.” — Psalm 103:6.

De som nu lever i förslavande fattigdom kan fatta mod, eftersom orden i Psalm 72:12, 13 snart kommer att uppfyllas: ”Han kommer att befria den fattige som ropar på hjälp, också den betryckte och den som ingen hjälpare har. Han kommer att tycka synd om den ringe och den fattige, och de fattigas själar kommer han att rädda.”

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 6]

Livsfarliga sopor som man inte kan bli av med

”Livsfarligt kärnavfall samlas på hög — ingen lösning i sikte”, kunde man läsa i en rubrik i The New York Times i mars i år. Artikeln fortsatte: ”Det enklaste skulle vara att gräva ner det. Men det alternativet utsätts nu för stark kritik, eftersom forskare debatterar, och federala myndigheter undersöker, huruvida den föreslagna underjordiska dumpningsplatsen i Nevadaöknen så småningom skulle kunna flyga i luften i en kärnexplosion som uppstår i plutoniumavfall.”

Forskare har föreslagit många sätt att befria världen från plutoniumavfall, men höga kostnader, oenighet och fruktan har kvävt projekten i deras linda. En metod som ter sig motbjudande för många är att dumpa det i havet. Ett mer fantasifullt förslag är att skjuta upp det med raketer till solen. En annan lösning skulle vara att låta reaktorer bränna upp det. Men det förslaget förkastades, eftersom det ”skulle ta hundratals eller tusentals år”.

Doktor Arjun Makhijani, som är verksam vid ett forskningsinstitut som sysslar med energi- och miljöfrågor, säger: ”Varje lösning som är tillfredsställande tekniskt sett har politiska aspekter som är förfärliga, och varje lösning som är tillfredsställande politiskt sett tycks vara bristfällig i tekniskt avseende. Ingen har någon bra övergripande lösning på detta dilemma — inte vi heller.”

För att förse 60 miljoner amerikanska hushåll med elström — vilket motsvarar 20 procent av landets energibehov — producerar de 107 reaktorerna i Förenta staternas kärnkraftverk årligen 2.000 ton utbränt kärnbränsle, och sedan 1957 har detta provisoriskt lagrats vid de olika kärnkraftverken. I tiotals år har man förgäves väntat på att regeringen skall komma på ett sätt att göra sig av med det. Nio presidenter har suttit vid makten, och 18 kongresser har lagt fram förslag och satt upp tidsgränser för en riskfri lagring av det radioaktiva avfallet i underjordiska anläggningar, men man har ännu inte funnit något sätt att bli kvitt det livsfarliga avfallet, som måste förvaras på ett betryggande sätt i tusentals år.

I motsats till detta utgör de biljoner fusionsreaktorer som Jehova Gud har satt i funktion i de avlägsna stjärnorna i universum inte något hot, och den som han driver i vår sol är förutsättningen för livet här på jorden.

[Bildkälla]

FÖRENTA NATIONERNA/IAEA

[Bild på sidan 7]

Giftiga kemikalier förorenar såväl dricksvatten som tvättvatten

[Bild på sidan 7]

Barn leker bland farliga eller giftiga avfallsprodukter