Är slaget snart vunnet?

”VAR rädd om den här planeten, den är den enda vi har.” Denna dramatiska vädjan framfördes av prins Philip av England, president i World Wide Fund for Nature.

Tusentals år tidigare skrev en av Bibelns psalmister: ”Vad himlarna angår, tillhör himlarna Jehova, men jorden har han gett åt människosönerna.” (Psalm 115:16) Gud har gett oss jorden som vårt hem, och vi måste vara rädda om den. Det är det som menas med ekologi.

Ordet ”ekologi” betyder egentligen ”ett studium av hemmet”.a En av de definitioner som ges i The American Heritage Dictionary är ”studiet av den moderna civilisationens skadeverkningar på miljön, i syfte att söka förhindra eller upphäva dessa med hjälp av naturvårdande åtgärder”. Enkelt uttryckt betyder det att man tar reda på hur stor skada människan har gjort och sedan försöker göra något åt den. Ingetdera är någon lätt uppgift.

Tre viktiga ekologiska principer

I sin bok Slut fred med planeten framhåller biologen Barry Commoner tre enkla ekologiska lagar som kan hjälpa oss att förstå varför jorden är så sårbar för människans vanvård.

Allting hänger ihop med vartannat. Precis som en dålig tand kan påverka hela vår kropp, kan skador på en viss naturtillgång utlösa en lång rad miljömässiga problem.

För att ta ett exempel: Under de 40 senaste åren har 50 procent av Nepals skogar huggits ner, antingen för att användas som bränsle eller för tillverkning av olika träprodukter. När träden väl var borta, spolades jorden på bergssluttningarna snart bort av monsunregnen. Utan jord kunde nya träd inte slå rot så lätt, och många berg blev helt kala. På grund av skogsskövlingen förlorar Nepal nu miljontals ton matjord varje år. Och problemet är inte begränsat till Nepal.

I Bangladesh störtar de skyfallsliknande regn som en gång sögs upp av träden nu obehindrat ner för de nakna bergen och vidare mot kustlandet, där de förorsakar katastrofartade översvämningar. Förr drabbades Bangladesh av allvarliga översvämningar ungefär vart femtionde år. Nu händer det vart fjärde år eller ännu oftare.

I andra delar av världen har avskogningen resulterat i ökenspridning och förändringar i klimatet. Och skogarna är inte den enda naturtillgång som människan exploaterar. Eftersom ekologerna fortfarande vet relativt lite om hur de olika delarna av jordens väldiga ekosystem hänger samman, kanske ett problem inte beaktas förrän stora skador redan har skett. Så förhåller det sig till exempel med avfallshanteringen, vilket belyser sannfärdigheten i den andra ekologiska grundlagen.

Allting måste ta vägen någonstans. Försök att föreställa dig hur ett hem skulle se ut om det inte fanns någon möjlighet att bli av med soporna. Vår planet är faktiskt ett sådant slutet system — allt vårt avfall måste till sist hamna någonstans i vårt jordiska hem. Uttunningen av ozonskiktet visar att inte ens gaser som allmänt betraktas som oskadliga, till exempel freoner, bara försvinner spårlöst. Och freon är bara en av hundratals potentiellt farliga substanser som släpps ut i luften, i floderna och i världshaven.

En del produkter — som brukar kallas ”biologiskt nedbrytbara” — kan visserligen med tiden brytas ner och återupptas i det ekologiska kretsloppet genom naturliga processer, men inte alla. Världens stränder är fulla av plastföremål som kommer att ligga kvar där i decennier. Det giftiga avfall som industrin producerar är kanske mindre iögonenfallande, eftersom det vanligen begravs någonstans. Det gamla talesättet ”det man inte ser, det har man inte ont av” stämmer emellertid inte alltid. Giftiga ämnen kan sippra ner i grundvattnet och kan komma att utgöra en allvarlig hälsorisk för både människor och djur. ”Vi vet inte var vi skall göra av alla de kemikalier som den moderna industrin producerar”, erkänner en ungersk forskare som är verksam vid Hydrologiska institutet i Budapest. ”Vi vet inte ens vart de tar vägen”, tillägger han.

Den mest riskbelastade av alla avfallsprodukter är det radioaktiva avfall som kärnkraftverken producerar. Tusentals ton kärnavfall lagras för närvarande i provisoriska förvaringsutrymmen, och en hel del har dumpats i havet. Trots åratal av forskning har man ännu inte kommit på någon säker metod för temporär lagring eller slutförvaring, och ingen är heller i sikte. Ingen vet när dessa ekologiska bomber kan explodera. Problemet kommer inte att försvinna av sig självt — avfallet kommer att vara radioaktivt i hundratals eller tusentals år — eller tills Gud ingriper. (Uppenbarelseboken 11:18) Människans nonchalanta inställning till avfallsproblemet är också en påminnelse om ekologins tredje oskrivna lag.

Naturen vet bäst. Människan borde med andra ord samarbeta med ekosystemen i stället för att försöka kringgå dem och ersätta dem med något som hon tror är bättre. Ett belysande exempel på detta är vissa bekämpningsmedel. När de lanserades, gjorde de det möjligt för jordbrukare att få bukt med ogräs och praktiskt taget utrota skadeinsekter. Nu kunde man vänta sig rekordskördar! Men det var någonting som gick på tok. Både ogräs och insekter blev resistenta mot det ena bekämpningsmedlet efter det andra, och det visade sig också att dessa medel förgiftade insekternas naturliga fiender, de vilda djuren och till och med människan själv. Du kanske är en av dem som har drabbats av sådan förgiftning. Då är du ett av åtminstone en miljon offer över hela världen.

Det ironiska är att allt fler tecken nu tyder på att kemiska bekämpningsmedel kanske inte ens ökar avkastningen i det långa loppet. I Förenta staterna förstör nu skadeinsekter en större del av skörden än de gjorde innan dessa medel kom i ropet. Internationella risforskningsinstitutet, som har sitt säte i Filippinerna, har likaså funnit att kemiska bekämpningsmedel inte längre förbättrar risskördarna i Sydostasien. I ett projekt som igångsatts av den indonesiska staten och som går ut på att begränsa användningen av bekämpningsmedel har risproduktionen faktiskt ökat med 15 procent sedan år 1987 trots en 65-procentig minskning av pesticidförbrukningen. Inte desto mindre använder världens jordbrukare fortfarande stora mängder kemiska bekämpningsmedel.

De tre ekologiska grundprinciper som beskrivits här ovan hjälper oss att förstå varför saker och ting går på tok. En annan viktig fråga är emellertid: Hur stor skada har redan skett, och kan man göra något åt den?

Hur stora är skadorna?

Världskartan på sidorna 8 och 9 belyser några av de viktigaste miljöproblemen och visar var de är mest överhängande. När krympande djur- och växtlokaler eller andra faktorer resulterar i att hela arter utrotas, kan människan naturligtvis inte reparera den skada som skett. Det finns även andra skador — till exempel uttunningen av ozonskiktet — som redan är ett faktum. Hur förhåller det sig egentligen med utarmningen av miljön? Finns det något som tyder på att människan snart kommer att sätta stopp för den eller åtminstone bromsa upp den?

Två av de viktigaste värdemätarna på de ekologiska skadorna är jordbruk och fiske. Varför det? Därför att produktiviteten inom dessa områden är beroende av en ren miljö, och vi människor är beroende av en tryggad livsmedelstillgång.

Båda dessa sektorer visar tecken på utarmning. Förenta nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) har beräknat att världens fiskeflottor inte kan fånga mer än 100 miljoner ton fisk utan att allvarligt hota fiskbeståndet. Den gränsen överskreds år 1989, och mycket riktigt — följande år minskade världsproduktionen med fyra miljoner ton. Vid vissa fiskebankar har fiskbeståndet minskat drastiskt. I nordöstra Atlanten, till exempel, har fångsterna minskat med 32 procent de 20 senaste åren. De viktigaste orsakerna är utfiskning, förorening och förstöring av fiskens lekplatser.

Samma alarmerande utveckling har skett inom jordbruket. Under sextio- och sjuttiotalen ledde förbättrade växtvarieteter, konstbevattning och ett omfattande bruk av bekämpningsmedel och handelsgödsel till en avsevärd ökning av världens spannmålsproduktion. Nu har bekämpningsmedel och handelsgödsel börjat förlora sin verkan, och vattenbrist och föroreningar bidrar också till att skördarna blir allt sämre.

Trots att världen årligen får närmare 100 miljoner nya munnar att mätta, har den sammanlagda odlingsarealen minskat de tio senaste åren. Den odlingsbara mark som finns håller också på att bli mindre bördig. Worldwatch Institute beräknar att världens bönder har förlorat 500 miljarder ton matjord genom erosion under de 20 senaste åren. Detta har naturligtvis lett till att livsmedelsproduktionen har börjat minska. Publikationen Tillståndet i världen 1993 skriver: ”Den 6-procentiga minskningen av spannmålsproduktionen per capita mellan 1984 och 1992, är nog den mest oroande ekonomiska trenden i världen i dag.”

Miljontals människoliv är uppenbarligen redan i farozonen på grund av människans vanvård av miljön.

Kan människan lösa problemen?

Även om människan nu vet en del om vad som är på tok, är det inte så lätt att göra något åt saken. Det första problemet är att det skulle kosta en hel del pengar — minst 600 miljarder dollar om året — att genomföra de omfattande åtgärder som föreslogs vid Riokonferensen år 1992. Människor skulle också bli tvungna att göra vissa uppoffringar — sådana uppoffringar som att slösa mindre och återanvända mer, spara på vatten och energi, använda allmänna transportmedel i stället för privata och, det svåraste av allt, försöka tänka på planetens bästa och inte på egna intressen. John Cairns j:r, ordförande i en amerikansk utredning om ett återställande av de marina ekosystemen, beskrev problemet i ett nötskal, när han sade: ”Jag är optimistisk i fråga om vad vi kan göra. Jag är pessimistisk i fråga om vad vi kommer att göra.”

Enbart de rent ekonomiska kostnaderna för en storstädning av planeten är så höga att de flesta länder föredrar att skjuta upp räkenskapens dag. I tider av ekonomiska problem betraktas miljövårdande åtgärder som ett hot mot sysselsättningen och en hämsko på ekonomin. Ord är billigare än åtgärder. Boken Omsorg om Jorden beskriver det som hittills skett som ”åskväder av retorik följt av torka vad gäller åtgärder”. Men även om resultaten hittills låtit vänta på sig, skulle inte forskarna — om de fick tid på sig — kunna komma på ett smärtfritt botemedel mot vår planets sjukdomar? Tydligtvis inte.

För en tid sedan publicerade U.S. National Academy of Sciences och Royal Society i London en gemensam rapport, där man öppet erkände: ”Om förutsägelserna om befolkningstillväxt visar sig stämma och människornas verksamhet på jorden fortsätter enligt samma mönster, kan det visa sig omöjligt för vetenskapen och tekniken att förhindra en oåterkallelig utarmning av miljön och fortsatt fattigdom i stora delar av världen.”

Det skrämmande problemet med kärnavfall som inte har någonstans att ta vägen är en påminnelse om att vetenskapen inte är allsmäktig. I 40 år har forskare försökt finna säkra platser för permanent lagring av högaktivt avfall. Uppgiften har visat sig vara så svår att vissa länder, till exempel Italien och Argentina, har deklarerat att de inte kommer att ha sådana lagringsutrymmen färdiga förrän tidigast år 2040. Tyskland, det mest optimistiska landet i det här sammanhanget, hoppas kunna fullfölja sina planer före år 2008.

Varför är kärnavfallet ett så stort problem? ”Det finns inte en enda vetenskapsman eller ingenjör som kan garantera att ens det bästa av alla bergrum aldrig kommer att läcka radioaktiva ämnen i farliga mängder”, förklarar geologen Konrad Krauskopf. Men trots att man länge känt till de problem som är förbundna med hanteringen av kärnavfall, har de styrande och atomindustrin obekymrat gått vidare och hoppats att forskarna en dag skulle komma på en lösning. Den dagen kom aldrig.

Om nu vetenskapen inte har någon patentlösning på miljökrisen, vad finns det då för alternativ? Kommer omständigheterna till slut att tvinga nationerna att samarbeta för att rädda vår planet?

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 7]

Sökandet efter förnybara energikällor

De flesta av oss tar energiförsörjningen för given — tills det blir strömavbrott eller oljepriset skjuter i höjden. Energikonsumtionen är emellertid en av de främsta orsakerna till nedsmutsningen av miljön. Större delen av den energi som förbrukas framställs genom förbränning av ved eller fossila bränslen, en process som gör att miljontals ton koldioxid släpps ut i atmosfären och förstör världens skogar.

Kärnenergi, ett annat alternativ, är en energikälla som blir mer och mer impopulär på grund av olycksrisken och de problem som är förbundna med lagringen av radioaktivt avfall. Åter andra alternativ är de så kallade förnybara energikällorna, där man utnyttjar energi som det finns obegränsad tillgång till i naturen. De fem viktigaste av dessa är:

Solenergi. Den är lätt att använda för uppvärmningsändamål, och i vissa länder, till exempel Israel, har många hus solfångare för varmvattenberedning. Att utnyttja solljuset för att producera elektricitet är betydligt mer komplicerat, men moderna solceller har redan börjat användas för att förse vissa landsbygdsområden med elström och börjar också bli mer ekonomiska i drift.

Vindkraft. Jättelika vindkraftverk reser sig nu mot horisonten i många vindrika områden på jorden. Den elström som man får på detta sätt har stadigt minskat i pris och är nu på vissa håll billigare än traditionella energikällor.

Vattenkraft. Redan nu svarar vattenkraftverk för 20 procent av världens elförsörjning, men i industriländerna är tyvärr de mest lämpliga platserna redan utnyttjade. Enorma dammar kan också vålla stora skador på miljön. En bättre lösning, särskilt i utvecklingsländerna, tycks vara att bygga fler och mindre vattenkraftverk.

Geotermisk energi. Vissa länder, i synnerhet Island och Nya Zeeland, har kunnat utnyttja det ”varmvattensystem” som finns i marken. Vulkanisk aktivitet i jordens inre hettar upp vatten som sedan kan användas för att värma upp bostäder och alstra elektricitet. Filippinerna, Förenta staterna, Italien, Japan och Mexico har också i viss utsträckning utnyttjat denna naturliga energikälla.

Tidvattenkraft. I vissa länder, till exempel Frankrike, Ryssland och Storbritannien, utnyttjar man tidvattnet för att alstra elektricitet. Det finns emellertid mycket få platser i världen där denna energikälla kan utnyttjas ekonomiskt.

[Ruta/Bilder på sidorna 8, 9]

Några av de största hoten mot jordens miljö

Avskogning. Tre fjärdedelar av skogarna i de tempererade zonerna och hälften av de tropiska skogarna har redan gått förlorade, och avskogningen har ökat i alarmerande takt under de tio senaste åren. Enligt färska beräkningar förstörs årligen mellan 150.000 och 200.000 kvadratkilometer tropisk regnskog, vilket motsvarar en yta av Uruguays storlek.

Giftigt avfall. Omkring hälften av de 70.000 kemikalier som för närvarande tillverkas i världens fabriker klassificeras som giftiga. Enbart Förenta staterna producerar 240 miljoner ton giftigt avfall varje år. Bristen på tillförlitlig statistik gör det omöjligt att beräkna den sammanlagda världsproduktionen. Förutom detta industriavfall kommer det år 2000 att finnas närmare 200.000 ton radioaktivt avfall lagrat i provisoriska förvaringslokaler.

Jordförstöring. En tredjedel av jordens yta riskerar att förvandlas till öken. I vissa delar av Afrika har Saharaöknen ryckt fram cirka 350 kilometer på bara 20 år. Miljoner människors utkomst är redan hotad.

Vattenbrist. Omkring två miljarder människor bor i områden där det är kronisk brist på vatten. Något som ytterligare förvärrar problemet är att tusentals brunnar håller på att torka ut på grund av den sjunkande grundvattennivån.

Utrotningshotade arter. Även om siffrorna i viss mån är hypotetiska, beräknar forskare att mellan 500.000 och 1.000.000 växt- och djurarter kommer att vara utrotade år 2000.

Luftföroreningar. I början av 1980-talet konstaterade en FN-rapport att en miljard människor bor i storstadsområden som dagligen exponeras för hälsovådliga halter av sotpartiklar och giftiga gaser, till exempel svaveldioxid, kvävedioxid och koloxid. Den snabba tillväxt som många av världens storstäder upplevt under de tio senaste åren har utan tvivel förvärrat problemet. Dessutom släpps 24 miljarder ton koldioxid ut i atmosfären varje år, och många fruktar nu att denna ”växthusgas” kan åstadkomma en global uppvärmning.

[Karta]

(För formaterad text, se publikationen)

Avskogning

Giftigt avfall

Luftföroreningar

Vattenbrist

Utrotning av växt- och djurarter

Jordförstöring

[Bildkällor]

Mountain High Maps™ copyright© 1993 Digital Wisdom, Inc.

Foto: Hutchings, Godo-Foto

Foto: Mora, Godo-Foto