Stenar som flyger

HAR du någon gång sett ett stjärnfall en klar natt? Om inte, så är det kanske bara en tidsfråga innan du gör det. Enligt forskare lämnar dessa naturens egna fyrverkeripjäser sina spår efter sig på himlavalvet omkring 200.000.000 gånger per dygn!

Vad är det som kommer flygande? Det är helt enkelt bitar av sten eller metalliskt material som brukar benämnas meteoroider och som blir lysande vita av hetta när de går in i jordens atmosfär. Det lysande ljusstreck på himlen som kan ses från jorden kallas meteor.

De flesta meteoroider brinner upp helt och hållet innan de når jordytan, men några klarar den intensiva hettan och slår ner på marken. Dessa benämner man meteoriter. Somliga vetenskapsmän beräknar att omkring 1.000 ton av sådana flygande stenar hamnar på jorden varje dag.a

De här nedslagen är sällan farliga för människor, huvudsakligen på grund av att stenarna är små. Det är faktiskt så att de flesta meteorer orsakas av meteoroider som inte är större än ett sandkorn. (Se rutan ”Stenar från yttre rymden”.) Men hur är det med alla de tusentals större stenblock som flyger runt i rymden? Ta till exempel det stenblock som kallas Ceres, som har en diameter på närmare 1.000 kilometer! Och det finns omkring 30 andra kända stenblock med en diameter på mer än 190 kilometer. De här större stenblocken är faktiskt små planeter. Vetenskapsmän kallar dem asteroider.

Vad skulle hända om en av dessa asteroider slog ner på jorden? Detta uppenbara hot är en viktig anledning till att vetenskapsmän studerar asteroiderna. Även om flertalet asteroider har sin bana i ett bälte mellan Mars och Jupiter, har astronomer funnit några som faktiskt korsar jordens omloppsbana. Hotet om en kollision förstärks av förekomsten av sådana stora kratrar som den meteoritkrater som är känd som Barringerkratern, nära Flagstaff i Arizona i USA. En av de teorier man har till varför dinosaurierna dog ut är att en stor kollision inträffade, vilken förändrade atmosfären och förde jorden in i en utdragen period av kallt klimat som dinosaurierna inte kunde överleva.

Om en sådan katastrof inträffade i vår tid, skulle troligen hela mänskligheten utplånas. Men Bibeln visar att de rättfärdiga ”kommer att besitta jorden, och de kommer att bo för evigt på den”. — Psalm 37:29.

[Fotnot]

[Ruta på sidan 23]

En eldkula på videofilm

En del meteorer är exceptionellt ljusstarka och stora. De kallas eldkulor. Den eldkula som syns på fotografiet här ovan kunde ses i flera delstater i Förenta staterna när den korsade himlen den 9 oktober 1992. Den syntes först över West Virginia och var synlig över en landsträcka på 700 kilometer. En bit, som vägde omkring 12 kilo, träffade en parkerad bil i Peekskill i staten New York.

Det som gör den här händelsen unik är att den nedslagsvinkel med vilken meteoroiden trängde in i atmosfären ledde till att det bildades en ljusstark eldkula som kunde ses i mer än 40 sekunder. Detta gav ett hittills oöverträffat tillfälle att videofilma händelsen, vilket också gjordes från åtminstone 14 olika platser. Enligt tidskriften Nature är detta ”de första rörliga bilderna på en eldkula av vilken man senare påträffat en meteorit”.

Eldkulan löstes upp i åtminstone 70 delar, vilket framgår av några av videofilmerna, där delarna syns som självständiga lysande projektiler. Även om bara en meteorit från den här händelsen har påträffats, tror vetenskapsmän att en eller flera andra delar kan ha trängt igenom jordens atmosfär och slagit ner på marken. Det kan vara allt som finns kvar av denna stora meteoroid som en gång vägde omkring 20 ton.

[Ruta på sidan 24]

Stenar från yttre rymden

Asteroider: Kallas också planetoider eller småplaneter. Dessa extremt små planeter färdas i banor runt solen. De flesta har oregelbunden form, vilket kan tyda på att de är fragment av vad som en gång varit en större himlakropp.

Meteoroider: Relativt små stycken bestående av metalliskt material eller sten som kretsar i rymden eller faller ner genom atmosfären. En del vetenskapsmän tror att de flesta meteoroider är fragment som bildats vid kollisioner med asteroider eller att de kommer från grusiga lämningar efter kometer.

Meteorer: När en meteoroid tränger in i jordatmosfären uppstår på grund av luftmotståndet en intensiv hetta och ett starkt ljussken. Detta spår av glödande heta gaser kan ses för ett ögonblick som ett spår av ljus på himlen. Ljusstrecket benämns meteor. Många kallar det stjärnfall eller en fallande stjärna. De flesta meteorer blir synliga först när de kommer ner på en höjd av ungefär 100 kilometer över jordens yta.

Meteoriter: Ibland är en meteoroid så stor att den inte blir fullständigt förbränd när den tränger in i vår atmosfär, och den slår ner på jorden. En sådan meteoroid kallas meteorit. En del kan vara mycket stora och tunga. En meteorit i Namibia i Afrika väger mer än 60 ton. Andra stora meteoriter, som väger 15 ton eller mer, har påträffats på Grönland, i Mexico och i Förenta staterna.

[Ruta/Bild på sidan 24]

Ida och hennes lilla måne

När rymdfarkosten Galileo under sin färd mot Jupiter fotograferade en asteroid som fått namnet Ida, gjordes en oväntad upptäckt — det första dokumenterade exemplet på en måne som hade sin bana runt en asteroid. Enligt vad som omnämndes i tidskriften Sky and Telescope beräknar forskare att denna äggformade måne, som fått namnet Dactyl, är omkring 1.600 meter gånger 1.200 meter. Den har sin bana på omkring 100 kilometers avstånd från asteroiden Idas centrum. Ida har måtten 56 kilometer gånger 21 kilometer. De infraröda inslagen i strålningen från såväl Ida som hennes lilla måne tyder på att de tillhör Koronis-familjen av asteroider, vilka tros vara delar av ett enda större stenblock som splittrats genom en kollision i rymden.

[Bildkälla]

NASA photo/JPL

[Bild på sidan 25]

Barringerkratern nära Flagstaff i Arizona i USA är 1.200 meter i diameter och 180 meter djup

[Bildkälla]

Foto: D. J. Roddy och K. Zeller, U.S. Geological Survey

[Bildkälla på sidan 23]

Sara Eichmiller Ruck