Asteroider, kometer och jorden — på kollisionskurs?

”Tidigt på morgonen den 30 juni observerades ett mycket ovanligt fenomen i en by här i Sibirien. Högt över horisonten kunde lantbefolkningen se ett föremål med ett mycket starkt sken — så starkt att det inte kunde iakttas med oskyddat öga. I samma riktning som det lysande föremålet kunde man nere vid horisonten se ett litet svart moln. När det lysande föremålet närmade sig marken, tycktes det krossas till stoft. I stället bildades ett enormt svart moln av rök, och en våldsam explosion hördes, som från ett ras av stora stenar. Byggnader skakades, och en tvådelad eldtunga sköt upp genom molnet. Byborna rusade skräckslagna ut på gatan. Gamla kvinnor grät; alla trodde att världens undergång hade kommit över dem.” — Sammanfattning av en rapport i Sibir, en tidning i Irkutsk i Sibirien, den 2 juli 1908.

FÖGA anade dessa bybor att ett föremål från rymden just hade exploderat över deras huvuden. I dag, mer än 90 år senare, handlar en av de märkligaste förutsägelserna om vår planets undergång om en katastrof orsakad av en asteroid eller en komet. I samband med apokalyptiska förutsägelser om att jorden kommer att förstöras av kollisioner med himlakroppar kan man stöta på sådana akronymer som NEO (av eng.: ”near-earth objects”, nära jorden-objekt) och PHO (av eng.: ”potentially hazardous objects”, potentiellt farliga föremål). Hollywood har skyndat sig att slå mynt av dessa farhågor med sådana filmer som Deep Impact och Armageddon.

Hur stor är egentligen risken att du och dina barn kommer att utplånas av ett eldklot från rymden? Bör du vänta dig att det när som helst kan börja regna järn- och isklumpar över dig? Och om du bor nära kusten, kommer ditt hem då att svepas bort av en enorm våg, orsakad av en vilsekommen asteroid som slagit ner i havet?

En omloppsbana mitt ibland spillror av himlakroppar

Vårt solsystem består av mycket mera än solen, de nio planeterna och deras månar. Kometer (små himlakroppar sammansatta av is och stoft), asteroider (småplaneter) och meteoroider (vanligen brottstycken av asteroider) går också i omloppsbanor i solsystemet. Vetenskapsmän har länge känt till att jorden utsätts för ett bombardemang från rymden. Vi behöver bara ta en titt på månens gropiga landskap för att inse att vi bor i ett skräpigt område. Vore det inte för jordens atmosfär och den ständigt pågående förändringen av jordytan genom de kontinentala plattornas rörelser och erosionen, skulle jordens yta vara lika täckt av kratrar som månens yta.

Vetenskapsmän beräknar att så många som 200 miljoner meteorer är synliga i jordens atmosfär varje dag. De flesta föremål som kommer in i atmosfären är små och brinner upp utan att någon lägger märke till det. Men några klarar den våldsamma hettan vid inträdet i atmosfären och bromsas sedan av friktionen mot luften till en hastighet av omkring 320 kilometer i timmen. Det som återstår av dem slår ner på marken som meteoriter. Eftersom de flesta slår ner i haven eller i obebodda trakter, utgör de sällan någon fara för människor. Det beräknas att föremål som kommer in i vår atmosfär varje dygn ökar jordens massa med flera hundra ton.

Dessutom beräknar astronomerna att det kan finnas omkring 2.000 asteroider med en diameter på mer än en kilometer som antingen korsar eller kommer i närheten av jordens omloppsbana. Hittills har endast omkring 200 av dem upptäckts och kartlagts. Dessutom finns det uppskattningsvis en miljon asteroider av en storlek på mer än 50 meter i diameter som kommer farligt nära jordens bana. Asteroider i den storleken kan nå jordytan och förorsaka skador. Rörelseenergin i en sådan förhållandevis liten projektil motsvarar omkring tio megaton trotyl — ungefär lika mycket som en stor atombomb. Atmosfären kan skydda oss mot mindre sammanstötningar, men den kan inte stoppa dem som har en styrka av tio megaton eller mer. Vissa forskare menar att vi statistiskt sett kan räkna med i medeltal en tio megatons kollision vart hundrade år. Enligt vissa beräkningar inträffar en kollision med en himlakropp med en diameter på omkring en kilometer en gång på 100.000 år.

Avslöjande kratrar och vittnesbörd om explosioner och kollisioner

Det är inte svårt att tro att vår planet har träffats av stora föremål som har regnat ner från rymden i gången tid. Bevis för dessa kollisioner kan ses i de mer än 150 kratrar som har upptäckts — ärr i jordytan. En del av dem syns tydligt, medan andra kan ses endast från flygplan eller satelliter, och ytterligare andra har för länge sedan fyllts igen eller finns på havsbottnen.

En av de mest kända av dessa kratrar, kallad Chicxulub, bildade ett ärr på 180 kilometer i diameter i jordytan. Denna enorma krater, som ligger vid norra spetsen av Yucatanhalvön i Mexico, tros vara nedslagsplatsen för en komet eller en asteroid som var tio kilometer i diameter. Vissa menar att de klimatförändringar som denna kollision utlöste är orsaken till att dinosaurier och andra land- och havsdjur dog ut.

I Arizona i USA har en järnmeteorit skapat den imponerande Barringerkratern — en grop som är nästan 1.200 meter i diameter och 180 meter djup. Hur många dödsoffer skulle det bli om en sådan meteorit skulle träffa en stad? En välkänd utställning vid American Museum of Natural History i New York visar att om ett sådant föremål skulle slå ner på Manhattan, skulle hela den tättbefolkade stadsdelen fullständigt förintas.

Den 30 juni 1908 dånade en himlakropp, en asteroid eller en bit av en komet, som beräknas ha varit mindre än 100 meter i diameter in i atmosfären och exploderade ungefär åtta kilometer ovanför det glest befolkade Tunguskaområdet i Sibirien, som nämndes i inledningen av artikeln. Explosionen, med en beräknad sprängkraft på 15 megaton, ödelade ett område på 2.000 kvadratkilometer, knäckte träd, satte i gång bränder och dödade renar. Hur många människor hade dödats om explosionen hade skett rakt ovanför ett tättbefolkat område?

I juli 1994 riktades teleskop över hela världen mot Jupiter, när fragment av kometen Shoemaker-Levy 9 brakade in i planeten. De tillfälliga märken som då uppstod på Jupiters yta imponerade mycket på dem som observerade kollisionerna. Synen när Jupiter träffades om och om igen fick både experter och lekmän att undra över vad som skulle ha hänt om det i stället hade varit jorden som träffats.

Katastrofscenarier

Vetenskapsmän har med bävan funderat på vilka hemska konsekvenser en kollision med en komet eller en asteroid skulle få för vår planet. Så här föreställer de sig de omedelbara följderna av en allvarlig kollision. Först skulle vi träffas av en explosiv kvast av stenar och stoft. De nedfallande småbitarna skulle bli en meteorskur som skulle göra himlen glödhet och sätta i gång skogs- och gräsbränder och döda det mesta av livet på land. Stoft som blir kvar i atmosfären en längre tid skulle skärma av solljuset, och på den förmörkade jordytan skulle temperaturen sjunka och fotosyntesen stanna av. Bromsningen av fotosyntesen skulle också leda till ett sammanbrott av havens näringskedjor, och därmed skulle de flesta av havsdjuren vara dödsdömda. Enligt detta scenario skulle miljökatastrofen avslutas med att det föll ett surt regn över hela jorden och ozonskiktet förstördes.

Om en sådan asteroid skulle hamna i havet, skulle den skapa jättelika vågor, tsunamier, med en oerhörd förstörelsekraft. Tsunamierna skulle förflytta sig mycket längre från nedslagsplatsen än tryckvågen i luften och orsaka omfattande skador längs kusterna tusentals kilometer därifrån. Astronomen Jack Hills säger: ”Där städer tidigare fanns, skulle det bara finnas gyttjiga strandremsor.”

Det är dock på sin plats med en viss försiktighet vad det gäller sådana påståenden. Många av dessa teorier är rena spekulationer. Ingen har sett eller studerat en sådan kollision mellan jorden och en asteroid. Vår tids sensationslystna massmedier är också mycket snabba med att ta till uppseendeväckande rubriker, grundade på bristfällig eller till och med felaktig information. (Se rutan här ovan.) Det sägs att risken för att bli dödad av ett nedfallande föremål från rymden är betydligt mindre än risken att bli dödad i en bilolycka.

Vad kan göras?

Många experter tror att den bästa metoden för att undvika en katastrof genom en kollision med en himlakropp skulle vara att skjuta upp en raket för att genskjuta inkräktaren och åtminstone förändra dess bana. Om det är en liten asteroid och den upptäcks många år i förväg, skulle en sådan åtgärd kunna vara tillräcklig.

Men mot större himlakroppar som hotar att kollidera med jorden föreslår en del vetenskapsmän att man skall använda kärnvapen. I ett sådant fall tror man att en välriktad kärnexplosion skulle kunna knuffa asteroiden in i en säkrare bana, så att den skulle passera förbi jorden. Asteroidens storlek och dess närhet till jorden skulle avgöra hur kraftig en sådan kärnexplosion skulle behöva vara.

Problemet är att ingen av dessa möjliga försvarsåtgärder kan fungera utan att man får förvarningar i tid. Sådana forskargrupper inom astronomi som Spacewatch och Near Earth Asteroid Tracking inriktar sig uteslutande på att söka upptäcka och kartlägga asteroider. Många anser att det borde göras mer inom detta område.

Vi ofullkomliga människor har onekligen endast begränsad kunskap om dessa himlakroppars positioner och rörelser. Men vi har ingen anledning att känna överdriven oro eller rädsla för att livet på jorden skulle vara hotat. Den säkraste garantin för att ingen asteroid eller komet någonsin kommer att tillåtas förstöra allt liv på jorden kommer från universums Skapare, Jehova Gud.a Bibeln försäkrar oss: ”Det är de rättfärdiga som kommer att besitta jorden, och de kommer att bo för evigt på den.” — Psalm 37:29; Jesaja 45:18.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 27]

Fallet med 1997 XF11

Den 12 mars 1998 spreds ett olycksbådande nyhetsmeddelande ut över jorden: En asteroid med en diameter på 1.500 meter var på väg mot jorden och väntades komma den 26 oktober 2028, ”en torsdag”. Asteroiden, som fått namnet 1997 XF11, upptäcktes den 6 december 1997 av astronomen Jim Scotti i forskningsgruppen Spacewatch vid University of Arizona. Med tidigare insamlad information och nyare observationer som grund publicerade vetenskapsmän vid Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics information som några använde till att förutsäga att asteroiden sannolikt skulle komma i en bana omkring 50.000 kilometer från jorden — med astronomiska mått endast en hårsmån från jorden, eller med ”säkerhetsmarginal noll”. Skrämmande simuleringar av hur en asteroid slår ner på jorden visades i TV. Men knappt en dag senare var faran redan över. Nya uppgifter och beräkningar visade att asteroiden missar jorden med 1.000.000 kilometer. Det var närmare än vad någon tidigare observerad asteroid i den storleken kommit, men det var ändå ett säkert avstånd. Massmedierna var snabba med att presentera sådana nya rubriker som: ”De räknade lite fel.”

[Bilder på sidan 26]

1. Halleys komet

2. Kometen Ikeya-Seki

3. Asteroiden 951 Gaspra

4. Barringerkratern — nästan 1.200 meter i diameter och 180 meter djup

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från ROE/Anglo-Australian Observatory; foto: David Malin

NASA photo

NASA/JPL/Caltech

Foto: D. J. Roddy och K. Zeller, U.S. Geological Survey

[Bildkälla på sidan 25]

NASA photo