Vår vän rödhaken

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I STORBRITANNIEN

LÅNGT innan de rödbruna nyanserna förvandlar skogarna i Northumberland till den behagfulla miljö som hör hösten till ger sig rödhaken till känna. Med sitt röda bröst och sin silverklingande sång livar den upp vår trädgård och sätter färg på den. Vilken förtjusande fågel rödhaken är!

Man kan lätt känna igen rödhaken på dess gråbruna skuldror och huvud, dess roströda bröst, strupe och panna och dess vita buk. Fågelns kropp är rund, och med sin upprätta hållning är den alltid uppmärksam. Från näbben till stjärten mäter den 14 centimeter. Det är inte förvånande att rödhaken år 1961 valdes till Storbritanniens nationalfågel.

Rödhaken är mindre än sin amerikanska släkting, vandringstrasten, och den har sina egna karaktärsdrag. Den rödhake som finns i Storbritannien skiljer sig också i viss mån från den som förekommer på det europeiska fastlandet.

När hösten närmar sig kommer rödhaken till sin rätt i den brittiska trädgården. Den kan stå nära en människa som gräver i jorden och vänta på att en mask skall komma upp till ytan. När trädgårdsmästaren tar en paus, kan det hända att rödhaken flyger upp och sätter sig på spaden för att blicka ut över trädgården. Den här ganska framfusiga fågeln har setts följa spåren efter mullvadar för att utforska deras nyligen uppgrävda jordhögar. Rödhakens föda varierar — insekter, frön, bär och maskar.

Det är verkligen roligt att träffa på en rödhakes bo! Ett häckande par tar varje skjul med en öppen dörr eller ett öppet fönster som en inbjudan. På kort tid kan de bygga bo i gamla blomkrukor eller kasserade kannor, på reprullar och till och med i fickorna på trädgårdsarbetarens arbetsrock. Rödhakens påhittighet när det gäller att hitta ovanliga boplatser är obegränsad.

Rödhaken är en av de fåglar som det är lättast att få att äta ur handen. När vintern närmar sig och fågelns naturliga matförråd minskar, kan du lägga lite mat, exempelvis ostbitar eller larver, både i handflatan och på ett fast föremål bredvid. Sedan rödhaken har ätit mat på föremålet två eller tre gånger, kommer den att lita på dig och ta bitarna från din utsträckta hand. Även om rödhaken kanske aldrig sätter sig på dina fingrar, kommer den från och med då alltid att betrakta dig som sin vän. Den kommer inte att ha glömt dig, när den återvänder nästa år — alldeles som du inte kommer att ha glömt din vän, rödhaken.