Ett val mellan två förälskelser i mitt liv
REGISSÖRENS röst dundrade i högtalarna: ”Bryt! Vi tar om scenen igen. Och den här gången mera levande. Få åskådaren att känna sig lite illa till mods, som om han kunde bli Draculas nästa offer!”
Det var i juli 1973, och vi befann oss i London och spelade in filmen ”Vampira”. Jag spelade den kvinnliga huvudrollen mot den välkända filmstjärnan David Niven. För mig hade en livslång ambition gått i uppfyllelse.
Ända från gymnasieåren hade mitt mål varit att bli en framgångsrik underhållningsartist. När jag tog examen 1966, gick jag med i en sånggrupp som kallades Doodletown Pipers. Vi reste runt i hela Förenta staterna, Canada och Puerto Rico och uppträdde på några av de mest kända nattklubbarna och teatrarna. Men 1968 lämnade jag Pipers på jakt efter större engagemang.
George Schlatter, producenten för ”Laugh-In”, som då låg i toppen bland TV-programmen, insisterade på att jag skulle bli medlem av hans familj av ”tokstollar”, som han tillgivet kallade de medverkande. Jag höll på att återhämta mig efter en bilolycka, i vilken en vän till mig blivit dödad, och jag var djupt deprimerad. Så det här var just den puff jag behövde. Under en hel TV-säsong blev jag känd för millioner amerikaner som ”bikiniflickan”.
Anbuden började strömma in. År 1969 tog Bob Hope mig med sig på sin årliga resa till Vietnam, där vi underhöll trupperna. Senare framträdde jag i Las Vegas med sådana artister som Eddie Fisher, Alan King och Buddy Hackett. Min egen trettiominutersföreställning omfattade sång, dans och komedisketcher.
En dag år 1973 fick min manager ett samtal från London. Jeremy Lloyd, en av manusförfattarna i ”Laugh-In”, hade skrivit ett filmmanus för en skräckparodi och ville att just jag skulle ha huvudrollen. Han påstod att bara jag kunde spela Vampiras roll som Draculas hustru. Glad i hågen tackade jag ja. Det här var min stora chans. Jag hade framträtt i två mindre filmer, men ingenting av större betydelse.
Filmningen skulle försiggå i England och skulle ta omkring två månader. I början av juli packade jag och gav mig i väg. Föga anade jag hur djupgående mitt liv skulle påverkas eller vilka svåra beslut jag skulle bli tvungen att fatta.
Början på en ny kärlek
Snart skulle jag uppodla ett varmt, kärleksfullt förhållande, till och med innerligare än mitt förhållande till mina egna familjemedlemmar. Nej, missförstå mig inte. Jag var lycklig nog att ha en underbar familj som stod mig mycket nära — en far, som försörjde mig och mina bröder och gav oss vägledning, och en mor, som uppfostrade oss och skötte om oss. Men det fanns en annan dimension av andlig art i dessa nya vänskaper. Det hela började med min kusin Peggy.
Peggy hade också varit i underhållningsbranschen och hade levat ett sorglöst liv, som underhållningsartister ofta gör. Men plötsligt, år 1972, genomgick hon en stor förändring. Hon hade börjat studera bibeln. Men jag var skeptisk och avvaktade ganska länge, eftersom jag inte trodde att förändringen skulle vara särskilt länge. Men det gjorde den, och till slut gick jag med på att studera bibeln tillsammans med henne för att ta reda på vad det egentligen handlade om.
Vi hade bara studerat tre eller fyra gånger, då jag fick samtalet från London. Så jag for min väg med Peggys uppmaning i tankarna: ”Fortsätt att studera.” På måndagen, dagen efter min ankomst, ringde jag upp Jehovas vittnen. Mannen som svarade var mycket vänlig och skrev upp namn och adress och lovade att jag skulle få besök.
Samma dag kom Una på besök. ”Du måste komma hem till oss i kväll”, sade hon uppmuntrande. ”Vi skall förbereda oss för vårt ’Vakttornsstudium’.” ”Vakttornsstudium”? Jag visste faktiskt inte vad hon talade om men samtyckte ändå till att komma.
Det var många ungdomar där. Robin och Una har fyra barn, och tre av ungdomarna är ungefär i min ålder. De bokstavligen adopterade mig, men jag fortsatte att bo kvar på hotellet. Jag åt ofta middag med dem och hjälpte till med att diska och göra i ordning efteråt; jag var välkommen som en del av familjen, och det gjorde starkt intryck på mig.
Una studerade bibeln med mig och använde hjälpredan Sanningen som leder till evigt liv. För mig var det något mycket underbart att få veta att Gud verkligen har ett uppsåt och att hans rikes välsignelser är mycket nära för hela jorden. Och att förstå att Gud är en verklig person med egennamnet Jehova! (Ps. 83:19) Jag blev så hänförd över allt det här att jag började tala med alla som var med vid filminspelningarna.
Una talade om en kommande internationell sammankomst för Jehovas vittnen den 1—5 augusti på Twickenhamstadion och uppmuntrade mig att vara med där. Konstigt nog var det de enda dagarna jag hade ledigt under hela månaden. Så jag gick dit.
Över sjuttio nationer var representerade, och människorna omfamnade och hälsade på varandra som om de alltid hade känt varandra. Och det fanns inga poliser där. Det fanns inget skräp på marken, och det förekom inget knuffande, ingen trängsel och inga svordomar, och ändå var det mer än 50.000 människor! Det var helt otroligt! Jag hade aldrig tidigare varit i en sådan miljö. Och talen var intressanta, särskilt de bibliska dramerna.
När jag återvände till arbetet, rusade jag hänförd in i sminkrummet och pratade om allt jag hade sett och fått lära mig. Rummet tömdes fullständigt. Oförskräckt fortsatte jag att tala om allt det här med alla som ville lyssna. Om det verkligen fanns en sann religion, var jag övertygad om att den skulle frambringa sådana människor som Jehovas vittnen. Jag började älska de här människorna, men också den Gud som de representerade.
En annorlunda förälskelse
”Vill du vara snäll och flytta dig lite åt vänster; jag vill fånga det rätta ljuset i ditt förtjusande ansikte.” Det var D——, kameramannen. Allt man får se på filmduken har han fångat på filmen.
Jag hade egentligen aldrig lagt märke till D—— förrän den eftermiddagen. Han hade sällan talat till mig bakifrån den där stora kameran. Men plötsligt, när han fortsatte att sticka fram huvudet bakom kameran, började jag ”lägga märke” till honom för första gången. Han var faktiskt mycket tilldragande, lång, mörk och stilig!
Jag har alltid känt mig dragen till äldre, mogna män — den tysta typen, som håller sig för sig själv. När jag tänker efter, så var nog D—— den ende mannen i laget som inte gjort några försök till närmanden. Det är klart att det gjorde honom särskilt fascinerande. Dessutom var han, enligt vad man sade, en av de främsta kameramännen i hela Europa.
En eftermiddag strax därefter frågade D—— mig om jag ville följa med honom och ta en drink på ”puben” i närheten. Om sanningen skall fram bjöd jag faktiskt mig själv; jag var mycket djärv. Mannen var otroligt blyg, ett annat drag som attraherade mig. Dag efter dag åt vi lunch tillsammans och skrattade och pratade om de mest obetydliga saker — det spelade faktiskt ingen roll, bara vi fick vara tillsammans. Under tiden fortsatte jag att studera bibeln på kvällarna.
Mina samtal började därför röra sig om bibliska ämnen. Varje dag berättade jag ivrigt för honom om de underbara ting som Gud lovat dem som tjänar honom och hur det är hans uppsåt att återställa vår jord till ett paradis. D—— var alltid mycket uppmärksam och nickade jakande varje gång jag frågade om han skulle vilja vara med om detta.
Vi åt på de dyraste restaurangerna i Europa. Pengarna spelade ingen roll. Och han hade alltid med sig vackra, utsökta presenter åt mig. Han var den underbaraste man kunde tänka sig. Han var vänlig, generös, kärleksfull, omtänksam och varm. Hans milda sinne för humor var typiskt engelskt — charmerande. Jag hade aldrig träffat någon som han. För första gången i mitt liv funderade jag allvarligt på att gifta mig. Alltid när jag var tillsammans med honom kände jag mig fullkomligt lycklig.
Det var en lördagseftermiddag i augusti, medan vi sakta seglade nedför Themsen, som D—— friade till mig. Min första tanke var: ”Skulle det inte vara fullkomligt underbart att leva tillsammans i paradiset för evigt!” Bibelns löfte låg mig varmt om hjärtat: ”De rättfärdiga skola besitta landet och bo däri evinnerligen.” — Ps. 37:29.
Båda förälskelserna växer
Filmen var klar i september, och jag återvände hem till Los Angeles för att ordna mina angelägenheter. Vi brevväxlade regelbundet, minst tre gånger i veckan. Hans frånvaro fick mig bara att inse hur djupt förälskad jag var i honom. Men samtidigt engagerade jag mig mera i att studera bibeln och umgicks flitigt med vittnena i församlingen på platsen.
Frank och Annette, paret som studerade bibeln med mig i Amerika, ägnade sig åt predikoverksamheten på heltid, och snart använde jag mycket av min tid tillsammans med dem i den verksamheten. Jag tyckte mycket om det. Huvuddelen av mina brev till D—— kom därför i första hand att handla om det som jag talade med andra om.
Hur underbart kommer det inte att bli, skrev jag, när Guds rike kommer och Guds vilja verkligen sker här på jorden, precis som Jesus lärde sina efterföljare att bedja. (Matt. 6:9, 10) Guds rikes tillkommelse skall betyda slutet på alla nutida styrelseskick, förklarade jag, precis som bibeln säger: ”Himmelens Gud [skall] upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras. ... Det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen.” (Dan. 2:44) Och sedan Gud har upprättat sitt herravälde, skall han ”torka bort varje tår från deras [människornas] ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer”. — Upp. 21:4.
De här löftena hade kommit att betyda så mycket för mig, och jag önskade så innerligt att D—— skulle börja studera bibeln, så att han också kunde lära känna dem och tro på dem. Jag sände honom Robins adress och telefonnummer. Då och då skrev jag och frågade Robin hur det gick, men då fick jag reda på att D—— aldrig gjort något försök att sätta sig i förbindelse med honom, och det smärtade mig djupt.
Den 5 januari 1974 symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova Gud genom att bli döpt. Omkring tre månader senare anlände D—— till Staterna. Han arbetade med en film, och när den var färdig hade han planer på att ta mig med sig tillbaka för att vi skulle bosätta oss i England. Han hade köpt ett litet slott och gjort andra anordningar för vårt liv som gifta.
Jag kände mig mycket oroad över utsikten att träffa honom igen. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag bokstavligen bönföll Frank om att följa med mig, för jag hade verkligen börjat bli bekymrad över att D—— inte visade något intresse för andliga ting. Frank förklarade taktfullt att jag själv måste ta itu med situationen på grundval av min kunskap om och kärlek till Guds rättfärdiga lagar och principer. Men han försäkrade mig att Jehova skulle vara med mig. — 1 Kor. 10:13.
Det var precis som jag hade föreställt mig. I samma ögonblick som jag fick syn på D—— började hjärtat slå fort och ljudligt. Jag var säker på att alla i rummet kunde höra det. (Höga V. 4:9) Ja, jag hade fortfarande kvar samma känsla för honom! Plötsligt sträckte han sig efter mig som för en varm omfamning. Genast räckte jag fram högra handen, ... och vi skakade hand. En mycket förbryllad min visade sig i hans vackra ansikte!
Jag klargör min ståndpunkt
D—— bjöd mig att äta lunch med honom för att vi skulle fullborda våra planer. Jag ville vara absolut säker på att restaurangen var väl upplyst och full av folk. Vi kom faktiskt att sitta på en trottoarservering.
”Det har hänt en hel del sedan vi träffades sist”, sade jag. ”Jag skrev till dig om min nyfunna tro och hur vi måste uppfylla Jehovas normer för att få hans ynnest. Så jag vill tala nu, och jag skulle sätta stort värde på om du lät mig tala till punkt utan att avbryta mig.”
Sedan började jag förklara hur äktenskapet är instiftat av Gud, och därför måste man respektera hans lagar för att man skall kunna få verklig framgång i äktenskapet. (1 Mos. 1:27, 28; 2:22—24; Matt. 19:4—6) Jag sade honom också att om jag ville vara lydig mot Jehova, kunde jag bara gifta mig med en man som själv tjänade den sanne Guden. Bibeln bjuder de kristna att endast gifta sig ”i Herren” och säger också: ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende. För vilken gemenskap har rättfärdighet och laglöshet? Eller vilken delaktighet har ljus med mörker?” — 1 Kor. 7:39; 2 Kor. 6:14.
Jag framhöll också på nytt bibelns normer för ogifta människors uppförande. De har inte rätt till sexuellt umgänge; detta privilegium är äkta makar förbehållet. (Hebr. 13:4) Jag förklarade också hur bibeln varnar för orenhet och lösaktigt uppförande. — Gal. 5:19—21.
Hela förmiddagen hade jag bett om Guds hjälp att förklara allt detta. Och hur tacksam var jag nu inte att jag hade kunnat påminna mig allt som jag hade velat säga! Men det var tid för D—— att återvända till arbetet. ”Du kan väl äta middag med mig i kväll”, sade han. ”Vi måste tala lite mer. Det är så väldigt mycket som jag ännu inte förstår, älskling.” Han verkade så uppriktig.
När jag sakta körde hemåt kände jag mig mycket nöjd med mig själv. Men jag var mycket besviken på D——. Jag hade hoppats att han skulle säga: ”När kan jag börja studera bibeln?” Så jag bad till Jehova att om det behövdes, så skulle han fullständigt avlägsna ur mitt hjärta den åstundan och kärlek jag hade till den här mannen.
Tacksam för mitt beslut
Klockan halv åtta ringde D—— och ville komma och hämta mig. Jag var fast besluten att ta reda på vilka avsikter han egentligen hade, innan jag tog nästa steg. Jag insisterade därför på att han skulle tala om för mig precis varför han aldrig hade satt sig i förbindelse med Robin för att studera bibeln och varför han aldrig i något av sina brev hade nämnt något om de andliga ting som jag hade skrivit så mycket om. Jag sade honom att han måste tala om det för mig eller också glömma alltsammans — vårt förhållande och alla våra planer. Det blev en lång paus.
Till slut sade han: ”Om jag talade om för dig varför, skulle du hoppa högt.” Samtalet höll på att ebba ut, tills han på min enträgna begäran talade om alltsammans: ”Jag tillhör en spiritistisk kyrka; jag har varit med där i många år.”
Han fortsatte att berätta att han under de senaste tjugo åren ständigt stått i nära kontakt med sin avlidne far. Han trodde att hans far hade levat vidare i någon andlig gestalt och att de budskap han ofta fick kom från hans far. Han sade faktiskt att han inte trodde på Gud.
Jag blev som förstummad! Under alla dessa månader hade han dolt sin verkliga tro och uppfattning om Gud för mig, eftersom han tydligen förstod att jag inte skulle gifta mig med honom, om jag visste hur det förhöll sig! Jag kände mig som om jag blivit bedragen. Hur nära hade jag inte varit att träda in i ett förhållande som aldrig skulle kunna ge mig vad jag önskade av äktenskapet — det som Robin och Una och Frank och Annette hade! Medan jag tyst satt och lyssnade började alla känslor jag tidigare haft för honom att försvinna.
Sedan började jag tala med honom, precis som jag skulle tala till någon som jag just hade träffat vid en dörr i predikoarbetet. Jag förklarade vilken allvarlig andlig fara som hotade honom och beskrev källan till spiritismen. Jag talade om för honom att hans döde far inte var vid medvetande och att ingen del av honom var vid liv någonstans. Bibeln säger: ”Väl veta de som leva, att de måste dö, men de döda veta alls intet.” — Pred. 9:5; Hes. 18:20, NW.
Jag förklarade alltså att det inte var hans far som han hade förbindelse med, utan en ond ande, som utgav sig för att vara hans far. (2 Kor. 11:14, 15; Ef. 6:11, 12) Och särskilt betonade jag att det verkligen finns en sann Gud och att om han vände sig till Jehova med en åstundan att tjäna honom, så skulle Gud villigt ta emot honom, oavsett vad han hade gjort i det förflutna. — Jes. 55:7.
Så snart jag sagt adjö och lagt på luren tackade jag Jehova för visheten i hans principer, som skyddat mig mot att begå ett allvarligt misstag, som jag skulle ha fått beklaga resten av mitt liv. Trots att D—— gjorde försök att uppehålla vår bekantskap, träffade jag honom aldrig mer. Och hur tacksam är jag inte att jag hållit fast vid mitt beslut att lyda den bibliska principen att endast gifta mig ”i Herren”! — 1 Kor. 7:39.
En oväntad händelse
Ungefär vid samma tid fick jag ett samtal från American Broadcasting Company, ABC-television. Flera månader tidigare, före mitt dop, hade jag gjort en provshow, och nu ville de göra en serie av det programmet. Jag var alltså bunden av kontraktet att spela huvudrollen Christie Love. Eftersom kontraktet var juridiskt bindande, uppfyllde jag min förpliktelse, men jag vägrade att spela med i några scener som gjorde våld på bibelns principer. Så här skrev man om det i New York Sunday News:
”När serien började produceras, vägrade hon att personifiera den omoraliska, våldsamma Christie Love. Hon krävde att våld inte skulle få förekomma i manuskriptet. Hon ville inte ha någon del i att ljuga i showen, trots att Christie Love som hemlig agent måste ta till bedrägliga metoder för att vara framgångsrik. Hon ville inte höja rösten mot en överordnad. Hon insisterade på att uppträda anständigt vid alla tillfällen och undertryckte sin naturliga sensualitet.”
Showen visades under tjugosex veckor över Förenta staternas televisionsnät. Ibland var schemat mycket hektiskt för att vi skulle hinna producera den en timme långa showen varje vecka, men alla var införstådda med att jag skulle sluta klockan 17 de kvällar jag hade kristna möten — oavsett hur bråttom det var. Det stod i kontraktet. Jag missade aldrig ett möte, och trots det pressande schemat kunde jag använda mycket tid i predikoarbetet.
Ett fullödigt, lyckligt liv
Jag kan sanningsenligt säga att jag är mycket lycklig nu. Jag har många kärleksfulla vänner och har fått uppleva många storslagna ting. Bland annat fick jag ha del i att bekantgöra den fruktansvärda förföljelsen mot Jehovas vittnen i Malawi, Östafrika och Benin. Och sedan förra året har jag haft privilegiet att vara reguljär pionjär, som Jehovas vittnens heltidsförkunnare kallas. Vilken glädje har det inte varit att se tre personer, som jag studerat bibeln med, överlämna sitt liv åt Jehova och bli döpta!
Jag är övertygad om att det allra bästa levnadssättet är att följa Guds ords råd. Och det viktigaste för mig är att det har gett mig ett gott, rent samvete inför Gud. Ja, Jehova är verkligen trofast, och vi kan bara få välsignelser av att följa hans kärleksfulla vägledning. — Insänt.
[Infälld text på sidan 20]
Jag framträdde många gånger i radio och television för att bekantgöra förföljelsen mot Jehovas vittnen i Afrika