Vart har de troende tagit vägen?
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I SPANIEN
”Ingenting är så ödesdigert för religionen som likgiltighet.”
EDMUND BURKE, BRITTISK STATSMAN SOM LEVDE PÅ 1700-TALET.
PÅ EN vindpinad slätt i norra Spanien ligger den lilla medeltidsstaden Caleruega. Staden domineras av ett imponerande kloster i romansk stil, uppfört för 700 år sedan för att hedra minnet av Domingo de Guzmán, dominikanerordens grundare, som föddes i den staden. I sju århundraden har klostret bebotts av nunnor som valt att leva ett liv i stillhet och avskildhet.
Klostrets tak läcker, och de gamla murarna börjar vittra sönder. Men abbedissan oroar sig mest över ett allvarligare slag av förfall — det som sker inom religionen som sådan. ”När jag kom till klostret för närmare 30 år sedan, fanns det 40 nunnor här”, förklarar hon. ”Nu är vi bara 16. Inga av dem är unga. Det religiösa kallet tycks vara något som tillhör det förgångna.”
Det som sker i Caleruega är symptomatiskt för stora delar av Europa. Det har inte förekommit några starka antireligiösa strömningar, utan bara ett tyst och obevekligt avfall. Europas stora katedraler betjänar nu turister snarare än de ”rättrogna” på platsen. Den en gång så starka kyrkan har gripits av apati — både den protestantiska och den katolska. Det är inte längre religiösa intressen som dominerar människors liv, utan världsliga — en trend som kyrkans talesmän kallar sekularisering. Religionen tycks helt enkelt inte ha något inflytande på människor längre. Är kanske det religiösa klimatet i Europa en försmak av en liknande tillbakagång i andra delar av världen?
Vad har hänt med kyrksamheten?
I Nordeuropa är det här fenomenet inte något nytt. I Skandinavien är det bara 5 procent av dem som tillhör den evangelisk-lutherska kyrkan som är regelbundna kyrkobesökare. I Storbritannien är det endast 3 procent av dem som bekänner sig till den anglikanska kyrkan som besöker högmässan på söndagarna. Nu verkar det emellertid som om katolikerna i Sydeuropa har börjat följa deras exempel.
I Frankrike, där det stora flertalet bekänner sig till den katolska tron, är det bara var tionde invånare som går i kyrkan en gång i veckan. I Spanien har andelen personer som betraktar sig som ”aktiva katoliker” minskat från 83 procent till 31 procent de 25 senaste åren. År 1992 sade den spanske ärkebiskopen Ramon Torrella vid en presskonferens: ”Spanien är inte längre ett katolskt land; folk går och tittar på processionerna under passionsveckan och går i mässan på juldagen — men inte varje söndag.” När påven Johannes Paulus II besökte Madrid år 1993, sade han varnande att Spanien skulle behöva ”återvända till sina kristna rötter”.
Denna irreligiösa anda har påverkat både lekmän och präster. I Frankrike förekom år 1988 bara 140 prästvigningar (mindre än hälften så många som år 1970), och i Spanien har omkring 8.000 präster lämnat sitt ämbete för att gifta sig. Å andra sidan är det många av dem som fortsätter att betjäna sina hjordar som hyser tvivel beträffande sitt budskap. Det är till exempel bara 24 procent av prästerna i Svenska kyrkan som menar sig kunna predika om himmel och helvete ”med gott samvete”, medan en fjärdedel av de franska prästerna till och med tvivlar på Jesu uppståndelse.
Nöjen och njutningar går före tillbedjan av Gud
Vad är då orsaken till det minskade intresset för religion? I många hem har olika former av rekreation tagit religionens plats. På söndagarna åker hela familjen till stranden eller upp i bergen i stället för att gå i kyrkan. ”Det är tråkigt att gå i mässan”, sade Juan, en typisk spansk tonåring, och ryckte på axlarna. Mässor och andra gudstjänster kan inte konkurrera med fotbollsmatcher eller popgalor — evenemang som lockar stora folkskaror och fyller idrottsarenorna till sista plats.
Den minskade kyrksamheten är inte det enda tecknet på religiöst förfall. Många européer vill själva bestämma vad de skall tro på, och kyrkans officiella dogmer har i många fall knappast någon likhet med anhängarnas personliga uppfattningar och föreställningar. De flesta européer — såväl katoliker som protestanter — tror inte längre på ett liv efter döden, och över 50 procent av katolikerna i Frankrike, Italien och Spanien tror inte heller på underverk.
Den katolska hierarkin tycks vara oförmögen att förhindra denna underström av vantro. Ingenstans har detta kommit tydligare till uttryck än i Vatikanens kampanj mot födelsekontroll. År 1990 uppmanade påven Johannes Paulus II katolska apotekare att inte sälja preventivmedel. Han hävdade att sådana produkter är ”emot naturlagarna och kränker en människas värdighet”. Katolska kyrkans nyutgivna katekes påstår likaså att ”den äktenskapliga kärleken mellan man och kvinna är underordnad det tvåfaldiga kravet på trohet och fruktsamhet”.
Trots dessa uttryckliga direktiv går de flesta katolska par obekymrat sin egen väg. Familjer med mer än två barn hör nu till undantagen bland Sydeuropas katoliker. Kondomer — som nästan var en svartabörsvara för ett tjugotal år sedan — annonseras nu regelbundet i den spanska TV-reklamen, och i Frankrike är det bara 3 procent av kvinnorna som säger sig dela den officiella katolska synen på födelsekontroll.
Av det som sagts här ovan framgår tydligt att Europas invånare i allt större utsträckning vänder kyrkorna och deras läror ryggen. Ärkebiskopen av Canterbury i England, George Carey, ger en målande beskrivning av situationen inom den anglikanska kyrkan: ”Vi håller på att förblöda”, säger han, ”och detta är ett mycket allvarligt problem som vi måste ta itu med.”
Inte sedan reformationens stormiga dagar har det religiösa etablissemanget i Europa förefallit så bräckligt. Varför är så många européer likgiltiga för religion? Har religionen någon framtid?