Jag befann mig plötsligt i en medicinsk nödsituation
”JAG skall säga precis som det är. Du har en elakartad tumör. Om vi inte tar bort den i tid, kommer den att skada andra viktiga organ. Därför föreslår jag amputation av benet.”
Läkarens ord träffade mig som en spann kallt vatten, som vi säger här i Peru. Jag var bara 21 år. En månad tidigare hade jag börjat få värk i vänster knä och fick behandling för reumatism. Men bara några dagar senare kunde jag inte stå på benet.
Vid den tiden tjänade jag som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen i Anderna i centrala Peru. När jag återvänt till min hemstad, Huancayo, följde min mor med mig ner till Lima vid kusten. Den 22 juli 1994 kom jag så till landets bästa cancersjukhus, där jag fick veta att sjukdomen jag hade kallas osteosarkom.
En samvetsfråga
Jag blev strax upplyst om att sjukhuset inte utförde operationer utan att använda blod. En läkare sade till och med: ”Jag skulle hellre se att du dör hemma än att du dör här och jag får ansvaret för det.” Men sjukhuskommittén i området, en grupp Jehovas vittnen som arbetar för att främja samarbete mellan sjukhusen och patienterna, kom till min hjälp. Som en följd av detta gav sjukhusets chefkirurg sin tillåtelse till att vem som helst av läkarna i hans team som ville anta utmaningen utförde operationen. En läkare var villig, och jag förbereddes genast för operation.
Jag fick många besök före operationen. En präst kom på besök, med Bibeln i handen, och sade att min sjukdom var ett straff från Gud. Han försökte övertala mig att ta emot behandling som skulle kunna rädda mitt liv, av vilket slag den än var. Jag sade till honom att jag var besluten att hålla fast vid Bibelns befallning om att ”avhålla sig ... från blod”. — Apostlagärningarna 15:19, 20, 28, 29.
Sjuksköterskor kom också in och muttrade: ”Så dumt, så dumt!” Grupper av läkare kom förbi. De ville se den unge man som hade vägrat att ta emot blodtransfusion för en typ av operation där de ansåg att blod var något oundgängligt. De mest betydelsefulla besöken var emellertid de som jag fick av mina medkristna och från mina närmaste släktingar. Alla dessa uppmuntrande besök gjorde intryck på sjuksköterskorna.
Framgångsrik behandling utan blod
Bara några få minuter innan jag sövdes ner, hörde jag en av narkosläkarna säga: ”Jag tar inte ansvaret för vad som händer!” Men en annan narkosläkare, liksom min kirurg och ledningen för sjukhuset, respekterade min begäran att man inte skulle ge mig blod. Det jag hörde därnäst var en narkosläkare som sade: ”Samuel, vakna. Operationen är över nu.”
Fastän hela benet hade blivit borttaget, började jag känna svåra smärtor där det hade funnits. Jag ville lindra smärtan genom att gnida mig på låret, vilket naturligtvis inte fanns där längre. Jag upplevde det märkliga fenomen som kallas fantomsmärtor. Jag kände verkligen smärta, och den var ytterst plågsam, trots att den kroppsdel från vilken smärtan verkade komma hade avlägsnats.
Nästa steg var att jag skulle få kemoterapi. En av biverkningarna av denna behandling är att man förlorar röda och vita blodkroppar och dessutom blodplättar, vilka är nödvändiga för att blodet skall levra sig. Detta innebar att en ny grupp läkare skulle behöva informeras om min vägran att godta blodtransfusioner. Ännu en gång talade sjukhuskommittén med de ansvariga, och läkarna samtyckte till att genomföra behandlingen utan blod.
De vanliga biverkningarna följde på kemoterapin — jag tappade håret och började känna kväljningar, kräktes och drabbades av depression. Man hade också talat om för mig att det var 35 procents risk för att jag skulle drabbas av hjärnblödning. Jag kunde inte låta bli att fråga en av läkarna vilket som skulle döda mig — cancern eller kemoterapin.
Lite längre fram sade läkarna till mig att man inte kunde ge mig den andra omgången kemoterapi utan att först bygga upp mitt blodvärde med hjälp av en blodtransfusion. En läkare sade i vrede till mig att om han kunde, så skulle han söva ner mig och ge mig blod. Jag sade till honom att jag hellre skulle avsluta hela kemoterapin fullständigt än låta något sådant hända. Läkaren uttryckte sin beundran för min fasta ståndpunkt.
Jag samtyckte till att ta erytropoietin för att höja mitt blodvärde. När denna behandling genomfördes, steg blodvärdet. Sedan gav man mig intravenös kemoterapi under loppet av flera dagar. När jag låg där, brukade jag undra: ”Blir det här den dos som ger mig hjärnblödning?” Som väl var kunde jag avsluta all denna medicinering utan olyckliga konsekvenser.
Före min operation hade sjukhusets policy varit att vägra att behandla patienter som inte godtog blodtransfusioner. Men man ändrade den policyn. Faktum är att dagen efter min operation genomförde den kirurg som opererade mig en annan operation utan att använda blod, och den patienten var inte något Jehovas vittne! I dag arbetar ett antal läkare vid det sjukhuset i nära samarbete med sjukhuskommittén, och de har gått med på att behandla patienter som vill ha blodfri kirurgi.
Att vänja sig vid begränsningar
Alltsedan jag var barn, har jag fått lära mig Guds vägar. Jag är övertygad om att detta har hjälpt mig att hålla fast vid min på Bibeln grundade övertygelse i denna medicinska nödsituation. Men på senare tid har jag varit nedstämd för att jag inte har kunnat göra så mycket som jag skulle vilja i Guds tjänst. Jag talade om hur jag kände det för en morbror som är kristen äldste. Han påminde mig om att också Paulus hade vad han kallade ”ett törne i köttet” och att detta hindrade honom från att tjäna Gud så helt och fullt som han önskade. Men Paulus gjorde vad han kunde. (2 Korinthierna 12:7—10) Min morbrors ord hjälpte mig oerhört mycket.
Nyligen provade jag ut en benprotes. Förhoppningsvis kommer den att göra det möjligt för mig att tjäna vår Gud, Jehova, i större utsträckning. Jag är tacksam att jag bevarade ett gott samvete när jag befann mig i en medicinsk nödsituation. Jag hyser tillförsikten att om jag förblir trogen, så kommer Jehova en dag att belöna mig med en frisk kropp och evigt liv på en paradisisk jord, där smärta och lidande inte skall finnas mer. — Uppenbarelseboken 21:3, 4. — Berättat av Samuel Vila Ugarte.