”De stammandes tungor skall tala flytande och tydligt”

DET var eftermiddag och det var kretsmöte för Jehovas vittnen i Tjeckoslovakien (nu Tjeckien), och hundratals personer hade samlats för att få biblisk undervisning. Jag stod bakom podiet och tog en sista snabbtitt på vad jag skulle säga. Det var ingen stor programpunkt. Två unga vittnen skulle berätta erfarenheter, och jag skulle bara fungera som ordförande i programpunkten. Jag hade känt mig stressad på förmiddagen, och nu ökade stressen ännu mer. Jag kände mig bokstavligen förlamad, nedtyngd och oförmögen att tala.

Nästan alla är väl nervösa i en sådan situation, tänker du kanske. Men här var det inte fråga om vanlig rampfeber. Låt mig förklara varför.

Mina talsvårigheter

När jag var tolv år ramlade jag och skadade huvudet, halsen och ryggraden. Efter den händelsen brukade jag emellanåt stamma eller ha svårt för att forma orden, särskilt ord som börjar på p, k, t, d och m. Ibland kunde jag inte tala alls.

Problemet oroade mig inte särskilt mycket på den tiden; det var lite förargligt bara, tyckte jag. Men allteftersom åren gick, utvecklade jag en påtaglig rädsla för att över huvud taget yttra mig offentligt. En gång svimmade jag medan jag höll ett tal under en lektion i skolan. Och ibland när jag var ute och handlade och expediten frågade vad jag ville ha, så kunde jag inte svara. Jag bara stod där och kämpade för att få fram orden, tills expediten blev mer och mer irriterad: ”Raska på! Jag kan inte stå här hela dagen. Kunderna väntar.” Så jag fick aldrig köpt det jag hade tänkt mig.

Skoltiden var verkligen svår. När jag skulle hålla tal, brukade klasskamraterna göra narr av mig. Jag gick i alla fall ut gymnasiet och kom in på ett universitet i Prag år 1979. Eftersom jag gillade idrott, inriktade jag mig på att bli gymnastiklärare. Hur skulle jag kunna förverkliga det målet? Jag hade mina onda aningar, men jag kämpade vidare.

Jag söker hjälp

Jag måste hitta på något sätt att bli kvitt det här problemet. Så efter mina universitetsstudier beslöt jag mig för att söka professionell hjälp. Jag letade reda på en klinik i Prag med specialitet att behandla talsvårigheter. Redan under det förberedande samtalet slängde en sköterska ur sig: ”Din neuros är speciell!” Det sårade mig att hon ansåg mig vara neurotisk, trots att experter är överens om att stamning inte är ett neurotiskt tillstånd. Jag insåg snart att jag befann mig i en unik situation: Jag var en ung man på 24 år, och alla de andra patienterna var barn.

Snart var hela personalen engagerad i att hjälpa mig, även psykologen. De försökte med allt möjligt. En gång förbjöd de mig att över huvud taget tala med någon under fem veckor. En annan gång fick jag bara lov att tala med entonig röst och m-y-c-k-e-t långsamt. Det hjälpte faktiskt, men samtidigt förvärvade jag öknamnet Ormtjusaren, eftersom många somnade när jag höll tal.

Kontakt med Jehovas vittnen

En sommardag 1984, när jag var ute på stan, kom två unga män fram till mig. Det som förvånade mig var inte hur de såg ut, utan vad de sade. De sade att Gud hade en regering, ett kungarike, som skulle göra slut på mänsklighetens alla problem. De gav mig sitt telefonnummer, och jag ringde dem senare.

På den tiden var Jehovas vittnen inte erkända som en laglig religiös organisation i Tjeckoslovakien. Men det dröjde inte länge förrän jag blev så intresserad att jag började besöka deras möten. Jag lade genast märke till den kärlek vittnena hyser till varandra och hur mycket de bryr sig om varandra.

Vägen till självförtroende

Nu fick jag hjälp med mina talsvårigheter. Den kom i form av vad som kallas skolan i teokratisk tjänst, en skola som hålls varje vecka i alla Jehovas vittnens församlingar. Jag uppmanades att skriva in mig, och det gjorde jag. Med utgångspunkt i de förslag som ges i en av skolans läroböcker, Handbok för skolan i teokratisk tjänst, arbetade jag nu på sådana talegenskaper som flytande framställning, uttal, betoning efter innehållet och modulation.a

Mitt första övningstal, som var en bibelläsning, blev ett misslyckande. Jag kände mig som ett nervvrak och höll knappt på att ta mig hem. En varm dusch fick mig att slappna av.

Omtänksamt nog visade skoltillsyningsmannen mig personlig uppmärksamhet sedan jag hade hållit det här första talet. Han gav mig inte bara uppbyggande råd, utan han berömde mig också. Det gav mig mod att göra nya försök. Kort efteråt, år 1987, blev jag ett döpt vittne. Några månader senare flyttade jag från Prag till den lilla fridfulla staden Žďár nad Sázavou. Jag blev varmt välkomnad av den lilla gruppen vittnen som fanns här. De accepterade också mitt fortfarande ganska hackiga tal, och det ökade min självaktning.

Med tiden började jag leda en liten bibelstudiegrupp, och sedan höll jag mitt första offentliga bibliska föredrag. Slutligen, efter regimförändringen i Tjeckoslovakien, började jag hålla sådana tal också i grannförsamlingarna. I främmande omgivningar kom mina talsvårigheter tillbaka. Men jag gav inte upp.

Särskilda utmaningar

En dag bad en kristen äldste mig att komma till hans arbetsplats. Han sade: ”Petr, du kan tro att jag har goda nyheter åt dig! Vi skulle vilja att du var med på programmet nästa kretssammankomst.” Jag kände mig svimfärdig och behövde sitta. Till min väns besvikelse avböjde jag hans erbjudande.

Sedan plågade det mig att jag hade varit avvisande. Jag kunde inte få det ur mina tankar. Varje gång det nämndes på de kristna mötena att man skulle förtrösta på Gud stack det till i hjärtat. På mötena hänvisade man ibland till Gideon, som med Guds ledning och endast 300 man modigt mötte hela den midjanitiska hären. (Domarna 7:1—25) Här var en man som verkligen förtröstade på sin Gud, Jehova! Hade jag följt Gideons exempel, när jag tackade nej till det där uppdraget? Det kunde jag i ärlighetens namn inte säga. Jag skämdes.

Likväl vägrade mina kristna bröder att ge upp hoppet om mig. De lät mig få ett tillfälle till. Jag blev erbjuden att medverka på ett kretsmötesprogram. Den här gången samtyckte jag. Men även om jag var tacksam för privilegiet blev jag, ärligt talat, alldeles förstenad när jag tänkte på att jag skulle tala i en stor sal och till ett stort antal människor. Jag måste verkligen arbeta på att förtrösta ännu mer på Jehova. Men hur?

Jo, genom att grundligt skärskåda andra vittnens tro på honom och allvarligt meditera över deras tillit till honom. När jag gjorde detta fick jag kraft. Ett brev från sexåriga Verunka, dotter till en av mina vänner, tjänade också som ett fint exempel för mig. Hon skrev: ”Jag skall börja skolan i september. Jag vet inte hur det kommer att bli med nationalsången. Jag tror att Jehova kommer att kämpa för mig, alldeles som han gjorde för Israel.”

Detta var bara några av de händelser som ledde fram till eftermiddagssessionen av det kretsmöte som jag talade om inledningsvis. Jag hade bett brinnande böner. Nu var jag inte lika bekymrad om hur flytande jag skulle tala som jag var angelägen om att lovprisa Guds stora namn inför denna månghövdade åhörarskara.

Nu stod jag där med en mikrofon stadigt förankrad framför mig och stirrade hundratals människor i vitögat. Så tog jag ett djupt andetag och satte i gång — nu med den insikten att budskapet är viktigare än budbäraren. Efteråt hade jag tid till att göra en utvärdering. Var jag nervös? Visst, och jag stammade också några gånger. Men jag var på det klara med att utan Guds stöd skulle jag inte ha kunnat få fram någonting alls.

Längre fram började jag fundera över något som en kristen broder en gång sade till mig: ”Var bara glad för att du har stamningsproblem.” Jag blev verkligen förvånad den där gången. Hur kunde han säga något sådant? Men när jag nu ser tillbaka, förstår jag vad han menade. Mina talsvårigheter har hjälpt mig att lita på Gud mer än på mig själv.

Det har gått några år sedan den där eftermiddagen på kretsmötet. Under den tiden har andra privilegier kommit mig till del, vilka likaså har inneburit att tala inför stora åhörarskaror. I Žďár nad Sázavou blev jag förordnad till kristen äldste och även till pionjär, som Jehovas vittnens heltidsförkunnare kallas. Kan du tänka dig! Jag använde då över hundra timmar i månaden till att tala med andra om Guds kungarike, för att inte tala om den tid jag använde varje vecka till att undervisa vid våra kristna möten. Och nu tjänar jag som kretstillsyningsman och håller tal till en ny församling varje vecka.

Mitt hjärta rentav glöder av uppskattning varje gång jag läser följande profetia i bibelboken Jesaja: ”De stammandes tungor skall tala flytande och tydligt.” (Jesaja 32:4, 1982; 2 Moseboken 4:12) Jehova har verkligen visat sig vara med mig och hjälpt mig att ”tala flytande och tydligt” till hans ära, pris och härlighet. Jag är mycket nöjd och glad för att jag kan lovprisa vår kärleksfulle och barmhärtige Gud. — Berättat av Petr Kunc.

[Fotnot]