Hur jag klarar av min stamning

Berättat av Sven Sievers

ÄNDA sedan jag var barn har jag stammat. När jag ser tillbaka, uppskattar jag det sätt varpå mina föräldrar nalkades mitt problem. När jag stammade, försökte de alltid koncentrera sig på vad jag ville säga i stället för att rätta mig för hur jag sade det. Enligt talpedagoger kan föräldrar som hela tiden riktar uppmärksamheten på sitt barns stamning göra att handikappet förvärras.a

Min mor blev ett Jehovas vittne när jag var tre år. När jag var i tonåren bestämde jag mig för att följa hennes exempel, och jag fick hjälp att studera Bibeln grundligt. Den 24 juli 1982 blev jag döpt som en överlämnad Guds tjänare vid en sammankomst i Neumünster i Tyskland. Senare flyttade jag till Sydafrika, där jag fortsatte att ta del i det offentliga predikoarbete som alla sanna kristna är befallda att ägna sig åt. (Matteus 28:19, 20) Du kanske undrar: Hur klarar jag som stammare av det?

En positiv inställning medför belöningar

Jag måste erkänna att det ibland är svårt att ha en positiv inställning, men att ha det är verkligen till stor hjälp. Faktum är att det alltid finns något sätt man kan kommunicera på. Om det inte går med tal, kan man ju skriva ner vad man vill ha sagt eller helt enkelt visa biblisk litteratur. Att jag har en positiv inställning hjälper mig att övervinna svårigheten att inleda en konversation. Jag försöker ha en så enkel inledning som möjligt. Och i början av ett samtal brukar jag låta den besökte tala så mycket som möjligt. Människor gillar att prata, och då får jag möjlighet att få reda på hur de tänker. Sedan fortsätter jag samtalet med att säga något som intresserar dem och framhåller då också Bibelns budskap. Att jag koncentrerar mig på vad de säger hjälper mig att glömma mina talsvårigheter, och det gör att jag stammar mindre.

Med en positiv inställning blir det också lättare för mig att svara vid kristna möten. Jag har märkt att ju mer jag tar del i mötena, desto mer blir åhörarna och den som leder mötet eller programpunkten vana vid mig, och de lyssnar då på vad jag säger och inte på hur jag säger det.

För att få uppleva glädjen av att lyckas måste jag hela tiden försöka tala. Detta förhindrar att jag ger efter för självömkan och blir inåtvänd. Att hålla tillbaka känslor av självömkan är en ständig kamp. Det sägs att om en ryttare kastas av från sin häst, är det viktigt att han snabbt kommer upp igen, så att han inte förlorar självförtroendet. Det innebär att om jag tvingas avbryta ett svar, därför att stamningen blir för svår, försöker jag snabbt komma upp på hästen igen, så att säga, genom att på nytt svara så fort tillfälle ges.

Hur andra kan vara till hjälp

Om jag behöver ringa eller om jag måste fråga en främling om något, uppskattar jag att få taktfull hjälp. Men somliga går för långt i sin hjälpsamhet; de behandlar mig som ett barn som är ur stånd att självt fatta beslut.

Jag sätter också värde på den hjälp jag får av min älskade hustru, Tracy. Innan hon griper in som min ”mun”, går vi noggrant igenom den uppkomna situationen, och då får hon reda på vad jag önskar. (Jämför 2 Moseboken 4:10, 14, 15.) På så sätt visar hon respekt för mig som hennes man och får mig att känna att jag fortfarande har kontroll över mitt eget liv.

Något som också varit till stor hjälp för mig är skolan i teokratisk tjänst. Det här mötet, som hålls varje vecka, ger eleverna övning i offentlig högläsning av Bibeln och i att hålla korta tal över bibliska ämnen. Till min förvåning kan jag läsa och tala ganska bra inför publik. Om jag aldrig hade skrivit in mig i den här skolan, skulle jag nog inte heller ha blivit medveten om denna förmåga.

När jag har haft uppgifter i skolan i teokratisk tjänst, har det i synnerhet varit uppmuntrande när skolinstruktören koncentrerat sig på vad jag sagt, och inte på hur jag sagt det. Jag har haft stor nytta av Handbok för skolan i teokratisk tjänst,b även om det finns vissa saker i den som innebär mycket större utmaningar för dem som stammar än för dem som talar normalt. Som exempel kan jag nämna att jag på grund av stamningen inte alltid lyckas avsluta mitt tal inom den tilldelade tiden. Men det är till stor uppmuntran för mig, när instruktören framhåller de punkter som jag verkligen kan arbeta på.

Större tjänsteprivilegier

Tidigare hade jag privilegiet att få läsa högt ur en kristen publikation, som vi studerar vid våra möten. Jag fick också privilegiet att leda studiet, om ingen annan kvalificerad förkunnare var närvarande, och i dag gör jag det regelbundet. Även om jag är nervös i början, har jag erfarit att Gud ger mig hjälp att genomföra sådana uppgifter.

Mina möjligheter att läsa högt och undervisa från podiet i församlingen var dock i många år begränsade. Det är inte så konstigt, eftersom det ibland tog alltför lång tid för mig att göra mig förstådd. Därför ägnade jag mina krafter åt att sköta andra uppgifter i församlingen. Till att börja med hjälpte jag till att sköta församlingens lager av Vakttornet och Vakna! När jag sedan blev förordnad som biträdande tjänare, fick jag ha hand om lagret av biblar, böcker och annan litteratur. Senare fick jag uppgiften att lämna ut och ta emot de distriktskort som vi använder när vi utför vårt arbete med att vittna offentligt. Att jag koncentrerade mig på mina tilldelade uppgifter och försökte göra ett gott arbete skänkte mig stor glädje.

Under de senaste åtta åren har jag dessutom tjänat som heltidsförkunnare tillsammans med Tracy. Jehova har verkligen välsignat mig också i det här avseendet. Ibland undrar jag faktiskt om det inte är så att Jehova utnyttjar mitt handikapp att stamma. Av de fem personer som jag har haft privilegiet att hjälpa att bli överlämnade kristna är det två som stammar.

Ännu minns jag med glädje den dag, då jag blev förordnad att tjäna som äldste i församlingen. Min förmåga att undervisa från podiet är begränsad, och därför inriktar jag mig på att hjälpa andra individuellt. Att jag stammar hindrar mig inte från att göra bibliska efterforskningar för att kunna hjälpa de medlemmar i församlingen som har allvarliga problem.

Under de senaste fem åren har jag haft möjlighet att hålla allt fler tal i församlingen. Förutom att hålla tal i skolan i teokratisk tjänst har jag också fått ge korta pålysningar vid andra möten. Min förmåga att tala blev långsamt bättre och bättre, då jag plötsligt en dag fick ett svårt återfall. Bekymrad tänkte jag att det nog inte skulle bli några fler tal för min del, men till min förvåning stod mitt namn med på nästa lista! Den presiderande tillsyningsmannen i vår församling sade att om det händer att jag inte klarar av att fullfölja talet, kan jag bara titta på honom, så kommer han att gå upp på podiet och fortsätta. Jag har använt mig av denna kärleksfulla hjälp en eller två gånger, men de senaste månaderna har jag inte behövt göra det. Allteftersom min talförmåga förbättrats, har jag fått hålla längre tal, också offentliga föredrag. När jag ombads att medverka i två demonstrationer vid en kretssammankomst för Jehovas vittnen, insåg jag helt och fullt vilka framsteg jag gjort.

Uppriktigt sagt förstår jag inte riktigt varför min talförmåga har förbättrats. Den kan också bli sämre i framtiden. I själva verket är det så att när det förefaller som om jag gjort tydliga framsteg när det gäller att hålla tal från podiet, har jag samtidigt fått svåra återfall när jag talar med människor enskilt. Det här är således ingen framgångssaga i den bemärkelsen att jag skulle ha övervunnit min stamning. När jag får återfall, försöker jag påminna mig själv hur viktigt det är att jag accepterar mina begränsningar och är blygsam, när jag vandrar med min Gud. — Mika 6:8.

Vad som än händer i framtiden, kommer jag att fortsätta att försöka, i visshet om att stamning kommer att bli fullständigt besegrad i Guds annalkande nya värld. ”De stammandes tunga” skall enligt Bibeln ”vara snabb att tala tydliga ord”. Jag är förvissad om att detta kommer att få såväl en bokstavlig som en andlig uppfyllelse och att till och med ”den stummes tunga kommer att ropa högt av glädje”. — Jesaja 32:4; 35:6.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 15]

Min hustru, Tracy, och jag