Sanningen gav mig livet tillbaka
De flesta av mina tidigare kamrater har dött i aids. Innan de dog, såg jag dem ofta på gatorna. Jag skulle också ha varit död, om det inte hade varit för sanningen. Låt mig förklara.
JAG föddes den 11 december 1954 som andra och sista barnet till John och Dorothy Horry. De gav mig namnet Dolores, men när jag föddes kallade mamma mig Dolly, eftersom hon tyckte att jag såg ut som en liten babydocka. Det smeknamnet fick jag behålla, men föga anade man då att jag skulle bli mammas värsta mardröm.
Vi bodde i en så kallad järnvägsvåning — en långsmal lägenhet med rummen liggande i fil. Den låg vid 61:a gatan i New York. Lägenheten var inte särskilt trivsam — vi delade den med råttor. Men sedan jag hade blivit råttbiten en natt, flyttade vi därifrån illa kvickt.
År 1957 kom vi till östra sidan av nedre Manhattan. Här var det fantastiskt, om man jämför med den plats vi kom från — trevliga sovrum, en stor park utanför mitt fönster och utsikt över East River. Jag kunde se båtarna fara förbi på floden och barnen spela fotboll och baseboll i parken. Ja, det var paradiset för mig. Sedan började min trygga värld rasa samman.
Alkoholism och droger
Mamma och pappa grälade ofta. Till en början förstod jag inte varför, men sedan märkte jag att pappa alltid var berusad. Han kunde inte behålla ett arbete, och det var bara mamma som arbetade. När mina kamrater kom underfund med att pappa var alkoholist, hånade de mig, och jag tyckte att mitt liv var eländigt.
Förhållandena blev sämre och sämre. Till sist blev pappa våldsam, och mamma körde ut honom. Vi blev en enföräldersfamilj. Jag var 8 eller 9 år, och jag var förkrossad över vår familjesituation. Mamma arbetade ständigt och jämt för att få ekonomin att gå ihop, så min syster och jag fick vara hos grannarna efter skolan.
När jag gick i sjätte klass, blev jag mycket upprorisk. Jag skolkade från lektionerna och gick till Tompkins Square Park, som låg i närheten, och försökte döva mina problem med alkohol. Det dröjde inte länge förrän jag började vara tillsammans med ett gäng kamrater som var mycket äldre än jag. Jag var bara 11 år, men jag var stor för min ålder, så man kunde ta mig för att vara 16 eller 17. De här nya kamraterna drack, rökte marijuana, använde LSD och injicerade heroin. Jag ville bli accepterad, så jag började också experimentera med de här drogerna. När jag var 14 år hade jag blivit beroende och fungerade inte utan dem.
Mamma får veta
”Jag har fött dig till världen, och jag skall ta dig därifrån också.” Det var ett uttryck som mödrarna i vårt grannskap använde, när deras barn gjorde dem djupt besvikna. När mamma, som vanligtvis är en mycket lugn och behärskad person, fick veta att hennes 14-åring använde heroin, sade hon att hon skulle göra just det — ta mig därifrån.
Jag rusade in i badrummet och försökte hålla igen dörren genom att ta spjärn med fötterna mot badkaret, men jag var för långsam. Nu hade jag verkligen problem! Jag behöver inte säga att jag fick mitt livs kok stryk. Det som räddade mig från mammas ilska var att min syster och den som hade skvallrat på mig lyckades ta sig in i badrummet och hålla tillbaka mamma, så att jag kunde fly ut ur lägenheten. När jag till slut återvände hem — jag var borta några dagar — gick jag med på att söka hjälp för mitt drogproblem.
Jag får professionell hjälp
Några månader senare såg jag ett reklaminslag på TV om ett rehabiliteringscenter för drogmissbrukare. Det är ett ställe där människor som verkligen vill få hjälp att övervinna sitt missbruk kan få den hjälpen. Jag resonerade med mamma om det jag sett, och hon skickade mig till en av deras avdelningar i New York. Centret erbjuder en familjelik atmosfär, som ger människor motivation att ändra hela sin livsstil. Jag bodde där i ungefär två och ett halvt år.
Trots att jag hade stor nytta av den hjälp jag fick, blev jag djupt besviken när jag fick veta att några bland personalen som jag litade på och respekterade — och som antogs ha slutat använda droger — hade återfallit i sitt missbruk. Jag kände mig bedragen och dum. De hade lärt oss att det gamla talesättet ”En gång narkoman, alltid narkoman” var en lögn, men nu betraktade jag dem som levande bevis på att det inte var en lögn.
När jag var 17 år återvände jag i alla fall hem drogfri och fast besluten att göra mitt bästa för att aldrig använda heroin igen. Under tiden hade min mor och syster börjat studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen.
Fortfarande familjens svarta får
Även om jag hade slutat använda droger, kände jag mig fortfarande som familjens svarta får, eftersom jag inte var beredd att leva enligt de normer som nu gällde i familjen, normer som bland annat innebar att inte röka, inte gå på diskotek och så vidare. Det dröjde inte länge förrän mamma sade åt mig att flytta hemifrån, eftersom jag vägrade att byta umgänge och ändra min världsliga attityd. Jag hatade henne verkligen för det här, men det var i själva verket det bästa hon kunde ha gjort för mig. Hon höll fast vid rättfärdiga principer och gav aldrig efter.
Jag flyttade alltså hemifrån och ville skapa mig ett nytt och bättre liv. Jag började skolan igen för att lära mig ett yrke, så att jag kunde få råd att gå på college. Jag klarade mig riktigt bra och blev accepterad i samhället igen. Jag fick ett bra arbete och en egen lägenhet. Så kom romantiken in i mitt liv. Jag träffade en gammal pojkvän, och vi tog upp vårt förhållande. Vår tanke var att vi skulle göra saker och ting rätt och gifta oss.
Men så småningom började min pojkvän använda droger, och det gick utför för oss båda. Jag stod inte ut med den känslomässiga smärtan, utan gjorde det som var bäst enligt min erfarenhet — jag dövade mina känslor med droger. Jag började använda kokain, som var vad som kallades en rikemansdrog. Kokain var populärt på den tiden, eftersom många menade att det inte var beroendeframkallande, men för mig visade det sig vara värre än heroin.
I mitten av 1970-talet gick jag på kokain i omkring tre år. Till slut insåg jag vilken ond cirkel jag var inne i, och jag började undra: ”Är det här hela meningen med livet?” Jag kom fram till att om det var det, då var jag trött på det. Jag gick hem till mamma och talade om för henne att jag hade fått nog och att jag skulle söka upp rehabiliteringscentret igen. Efter ytterligare ett och ett halvt år där var jag åter drogfri.
Jag var nära att finna sanningen
Jag fick återigen ett arbete och en trevlig lägenhet och träffade en pojkvän. Vi förlovade oss. Under den här tiden höll mamma regelbundet kontakt med mig. Hon talade med mig om Bibeln och skickade mig tidskrifterna Vakttornet och Vakna!, men jag tittade aldrig i dem. Jag berättade för mamma att jag planerade att gifta mig och bilda familj. Då skickade hon mig en bok som ändrade mitt liv för alltid — Gör ditt familjeliv lyckligt!
När jag hade läst den boken, visste jag vad jag ville och att jag hade sökt det på fel sätt. Äntligen någon som förstod hur jag kände det och vad som verkligen fanns i mitt hjärta. Jag var inte onormal som kände det som jag gjorde — jag var normal! Men min fästman skrattade åt mig, när jag försökte visa honom Bibeln och boken om familjelivet. Han ville inte göra de förändringar som behövdes för att få ett lyckligt familjeliv. Jag ställdes därför inför ett svårt beslut — att stanna hos honom eller lämna honom. Jag insåg att det var dags att bryta upp.
Min fästman blev rasande. När jag kom hem en dag, upptäckte jag att han hade skurit alla mina kläder i småbitar med en rakkniv. Nästan allt jag ägde var förstört eller borta — skor, kappor, möbler — det var antingen sönderskuret eller sålt. Allt jag hade kvar var de kläder jag hade på mig. Jag ville lägga mig ner och dö. Ibland blir man trött på att kämpa. Man tar därför till det man alltid har gjort för att orka med — man dövar känslorna. Antingen det eller självmord, tänkte jag.
Fast jag återvände till drogerna, gav mamma aldrig upp hoppet om mig. Hon besökte mig och hade med sig exemplar av Vakttornet och Vakna! En kväll när vi satt och pratade berättade jag för henne hur jag kände det — att jag var trött på att försöka och att jag inte såg någon utväg. Hon sade bara: ”Du har försökt med allt annat, varför inte försöka med Jehova?”
Räddad av sanningen
Det var år 1982 som jag gick med på att göra det som hon hade uppmanat mig att göra i åratal. Jag började studera Bibeln på allvar. Jag blev snart hänförd över det jag lärde mig. Jag började inse att mitt liv är mycket dyrbart för Jehova och att det finns en verklig mening med livet. Men jag förstod att om jag skulle tjäna Jehova, var det mycket jag måste ändra på och att jag behövde känslomässigt och andligt stöd. Jag frågade därför mamma om jag fick flytta hem igen.
Mamma tvekade, eftersom jag så ofta hade gjort henne besviken. Hon talade med en kristen äldste om att jag ville flytta hem till henne. När han förstod att mamma trodde att det fanns goda skäl att hoppas att jag verkligen skulle ändra mig den här gången, sade han: ”Varför inte ge henne en ny chans?”
Tack och lov gjorde jag inte mamma besviken den här gången. Jag fortsatte att studera Bibeln och började regelbundet vara med vid kristna möten. Med Jehovas hjälp ändrade jag mitt liv radikalt. De råd som Bibeln, Guds sanningsord, ger hjälpte mig igenom svårigheterna. (Johannes 17:17) Jag slutade till och med röka, en last som var svårare för mig att övervinna än heroin- och kokainmissbruket. För första gången kände jag mig verkligen glad över att leva.
Några månader senare, den 24 december 1983, symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova genom vattendop. I april året därpå började jag i hjälppionjärtjänsten, en form av utökad förkunnartjänst. I början gjorde mina tidigare bekanta narr av mig, när de såg mig ta del i förkunnartjänsten. Det var precis som aposteln Petrus förvarnade om, när han sade: ”Därför att ni inte fortsätter att löpa med dem i detta lopp till samma utsvävningarnas dypöl, är de förbryllade och fortsätter att skymfa er.” — 1 Petrus 4:4.
I september 1984 blev jag reguljär pionjär, och det dröjde inte länge förrän jag ledde tio bibelstudier i veckan. Några av dem som jag studerade med var människor som hade hånat mig, när jag först började ta del i förkunnartjänsten. Det här var en mycket spännande tid i mitt liv, eftersom jag kunde hjälpa flera ungdomar att omfatta Bibelns sanning. Jag hade alltid velat ha barn, så att bli mor, bildligt talat, till andliga barn har varit en ständig källa till glädje för mig. — Jämför 1 Korinthierna 4:15.
Under åren som gick såg jag ofta tidigare kamrater på gatorna nära vårt hem, kamrater som jag en gång hade knarkat ihop med. Som en följd av att de hade delat sprutor med infekterade personer hade de fått aids och såg bedrövliga ut. Många har dött sedan dess. Jag vet att jag förmodligen också skulle ha varit död, om det inte hade varit för Bibelns sanning. Den har i själva verket gett mig livet tillbaka.
Undgå smärtan
Jag önskar ofta att jag hade känt till sanningen som barn och sluppit leva ett liv fullt av smärta och elände. Jehova hjälper mig nu att klara av de smärtor som är en följd av mina förslösade ungdomsår, men jag får vänta till den nya ordningen innan mina känslomässiga sår kan bli helt läkta. (Uppenbarelseboken 21:3, 4) I dag anstränger jag mig särskilt att påminna ungdomarna i sanningen om att de är lyckliga som känner Jehova och får hjälp av hans organisation att tillämpa det han lär.
Världen kan verka glamorös och tilltalande. Den vill att du skall tro att du utan smärtsamma konsekvenser kan ta för dig av den form av glädje den erbjuder. Men det är helt enkelt omöjligt. Världen vill utnyttja dig, och när den är färdig med dig, kastar den bort dig. Bibeln säger sanningsenligt att Djävulen är världens härskare — i själva verket dess gud — och att vi inte skall älska världen och inte heller tingen i den. (Johannes 12:31; 14:30; 16:11; 2 Korinthierna 4:4; 1 Johannes 2:15–17; 5:19) Eftersom människorna i världen för en tillvaro som fördärvets slavar, kan deras sällskap inte ge dig sann lycka. — 2 Petrus 2:19.
Jag hoppas att det jag berättat om mig själv skall hjälpa andra att inse att ”det verkliga livet” — evigt liv i Guds nya värld — är det enda liv som det är värt att sträva efter. Oavsett vilka med- och motgångar vi kan få uppleva när vi vandrar i sanningen, är gräset på andra sidan staketet, i Satans värld, inte grönare. Satan försöker bara få det att verka så. Jag ber till Jehova att jag, och alla mina kristna bröder och systrar, skall hålla blicken fäst vid det verkliga livet, ja, vid det eviga livet på den paradisiska jorden. (1 Timoteus 6:19) — Berättat av Dolly Horry.
[Bild på sidan 15]
Min mor och jag vittnar i Tompkins Square Park