En unik kristen arvedel

BERÄTTAT AV BLOSSOM BRANDT

Det snöade i San Antonio i Texas den 17 januari 1923, den dag då jag föddes. Det var kallt ute, men jag fick ett varmt välkomnande av kärleksfulla kristna föräldrar, Judge och Helen Norris. Så långt tillbaka jag kan minnas kretsade allt som mina föräldrar gjorde kring deras tillbedjan av Jehova Gud.

ÅR 1910, då mamma var åtta år, flyttade hennes föräldrar från en plats i närheten av Pittsburgh i Pennsylvania till en lantgård utanför Alvin i Texas. Där fick de till sin stora glädje lära känna Bibelns sanning genom en granne. Mamma ägnade sedan resten av sitt liv åt att försöka intressera människor för hoppet om Guds kungarike. Hon blev döpt år 1912, efter det att familjen hade flyttat till Houston i Texas.

Där träffade mamma och hennes föräldrar för första gången Charles T. Russell, Sällskapet Vakttornets förste president, när han besökte deras församling. Familjen hade ofta så kallade pilgrimer, resande representanter för Sällskapet Vakttornet, på besök i sitt hem. Några år senare flyttade mamma och hennes föräldrar till Chicago, och även där brukade broder Russell besöka församlingen.

År 1918 fick mormor spanska sjukan, och eftersom hon var mycket klen efteråt, rekommenderade läkarna att hon skulle bosätta sig i ett varmare klimat. Morfar arbetade för ett företag som hette Pullman, och år 1919 ordnade han så att han fick förflyttning tillbaka till Texas. Där, i San Antonio, träffade mamma en ung, nitisk medlem av församlingen vid namn Judge Norris. De fäste sig genast vid varandra, och så småningom gifte de sig, och Judge kom att bli min far.

Min far lär känna sanningen

Judge (”domare”) fick sitt ovanliga namn vid födelsen. Så snart hans far såg honom, sade han: ”Den här pojken är lika allvarsam som en domare”, och så fick han namnet Judge. År 1917, när pappa var 16 år, fick han de båda traktaterna ”Var är de döda?” och ”Vad är själen?”, utgivna av Sällskapet Vakttornet. Pappas far hade dött två år tidigare, och de här traktaterna besvarade de frågor som han hade undrat över angående de dödas tillstånd. Kort därefter fick han kontakt med bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades, och började besöka deras möten.

Pappa ville genast ta del i församlingens verksamhet. Han skaffade sig ett distrikt där han kunde predika, och efter skolan brukade han cykla omkring där på sin cykel och dela ut traktater. Han blev helt uppslukad av att delge andra hoppet om Guds kungarike, och den 24 mars 1918 symboliserade han sitt överlämnande åt Jehova genom vattendop.

När mamma följande år flyttade till San Antonio, fäste sig pappa genast vid, som han uttryckte det, ”det vackraste leende och de blåaste ögon” han någonsin hade sett. De deklarerade snart att de ville gifta sig, men det var inte så lätt att övertyga mammas föräldrar om den saken. Till slut lyckades de emellertid, och den 15 april 1921 ägde bröllopet rum. Båda hade som mål att börja i heltidstjänsten.

En tidig start i tjänsten på fältet

Medan mina föräldrar som bäst höll på att göra upp planer för att kunna vara med vid konventet i Cedar Point i Ohio år 1922, upptäckte de att mamma väntade mig. Kort efter min födelse, när pappa var bara 22 år, blev han förordnad att tjäna som tjänstedirektör. Det innebar att han gjorde alla anordningar för tjänst på fältet i församlingen. Jag var bara några veckor gammal när mamma började ta med mig ut i tjänsten från hus till hus. Även mina morföräldrar tyckte om att ha mig med i tjänsten.

När jag var två år flyttade mina föräldrar till Dallas i Texas, och tre år senare trädde de in i heltidstjänsten som pionjärförkunnare. På nätterna sov de i en tältsäng vid vägkanten och lät mig ligga i baksätet i bilen. Jag tyckte naturligtvis att det var roligt, men det visade sig snart att mina föräldrar inte var riktigt redo för livet som pionjärer. Pappa startade därför en affärsrörelse. Så småningom byggde han en liten husvagn som förberedelse för att börja i pionjärtjänsten igen.

Innan jag började skolan lärde mamma mig att läsa och skriva, och jag fick också lära mig att multiplicera upp till fyrans tabell. Mamma lade alltid stor vikt vid att lära mig saker och ting. Hon lät mig ofta stå på en stol bredvid henne, så att jag kunde torka när hon diskade, och hon lärde mig samtidigt att komma ihåg skriftställen och att sjunga Rikets sånger.

Jag tjänar Gud tillsammans med mina föräldrar

År 1931 var vi alla med vid det spännande konventet i Columbus i Ohio, där vi antog namnet Jehovas vittnen. Fastän jag var bara åtta år, tyckte jag att det var det finaste namn jag någonsin hört. Kort efter det att vi kommit hem från konventet brann pappas affär ner till grunden, och pappa och mamma tolkade det som att det var ”Herrens vilja” att de skulle börja som pionjärer igen. Sommaren 1932 trädde de följaktligen in i heltidstjänsten, en tjänst som vi tillsammans kunde glädja oss åt i många år.

Mina föräldrar valde att tjäna som pionjärer i de inre delarna av Texas för att vara i närheten av mammas föräldrar, som fortfarande bodde i San Antonio. Eftersom vi flyttade från distrikt till distrikt, måste jag byta skola ganska ofta. Ibland hände det att tanklösa vänner sade: ”Varför slår ni er inte till ro och ser till att flickan får ett hem?”, som om jag inte fick den omvårdnad jag behövde. Jag tyckte emellertid att det liv som vi levde var spännande och att jag hjälpte mamma och pappa i deras tjänst. Men i själva verket var det de som övade mig i tjänsten och förberedde mig på det som längre fram skulle komma att bli min egen livskurs.

I flera månader talade jag gång på gång om för mamma och pappa att jag ville bli döpt, och de resonerade ofta med mig om det. De ville övertyga sig om att jag insåg hur allvarligt mitt beslut var. Den 31 december 1934 var dagen inne för denna stora händelse i mitt liv. Kvällen före mitt dop förvissade sig pappa om att jag hade vänt mig till Jehova i bön. Sedan gjorde han något mycket fint. Vi föll ner på knä tillsammans, och han frambar en bön. Han talade om för Jehova att han var så lycklig över sin lilla flickas beslut att överlämna sitt liv åt honom. Ni kan vara säkra på att jag aldrig glömmer den kvällen så länge jag lever!

Övning av mina morföräldrar

Under åren 1928—1938 tillbringade jag mycket tid hos mina morföräldrar i San Antonio. De följde ungefär samma rutiner som mina föräldrar. Mormor hade varit kolportör, som pionjärerna kallades på den tiden, och senare tjänade hon som pionjär på deltid. Morfar började i pionjärtjänsten i december 1929, så tjänst på fältet hörde alltid till ordningen för dagen.

På kvällarna brukade morfar ta mig i sin famn och lära mig namnen på stjärnorna. Han brukade också läsa dikter för mig ur minnet. Jag åkte ofta med honom på Pullmantågen, när han arbetade vid järnvägen. Jag kunde alltid vända mig till honom när jag hade problem. Han tröstade mig och torkade mina tårar. Men om jag hade blivit tillrättavisad för att jag uppfört mig illa och kom till honom för att få tröst, brukade han bara säga: ”Älskling, syndarens väg är tung och svår.” (Då förstod jag inte orden, men tonen i hans röst gick inte att ta miste på.)

År av förföljelse

År 1939 bröt andra världskriget ut, och Jehovas vittnen utsattes för förföljelse och pöbelvåld. I slutet av året blev mamma svårt sjuk och behövde opereras, så vi flyttade tillbaka till San Antonio.

Pöbelhopar brukade samlas när vi gjorde tidskriftstjänst på gatorna i San Antonio. Men varje vecka stod hela vår familj där i gathörnen, var och en på sin bestämda plats. Jag fick ofta bevittna hur pappa släpades i väg till polisstationen.

Pappa försökte fortsätta som pionjär, trots att mamma var tvungen att sluta. Men han tjänade för lite på sitt deltidsarbete, så även han var tvungen att sluta. Jag gick ut skolan år 1939 och började också arbeta.

Pappas namn Judge (”domare”) visade sig ofta vara till nytta under de där åren. En gång hade en grupp vittnen begett sig till en stad strax norr om San Antonio för att predika, och sheriffen började kasta allesammans i fängelse. Han hade arresterat omkring 35 personer, däribland mina morföräldrar. De skickade bud efter pappa, och han kom dit. Han klev in på sheriffens kontor och sade: ”Jag är ’domare’ Norris från San Antonio.”

”Jaha, sir, vad kan jag stå till tjänst med?” frågade sheriffen.

”Jag har kommit för att se till att de här människorna blir frigivna ur fängelset”, svarade pappa. Sheriffen frigav då hela gruppen utan borgen — och utan att ställa några fler frågor!

Pappa var mycket förtjust i att vittna i kontorskomplexen i de centrala delarna av staden, och han tyckte särskilt mycket om att besöka domare och advokater. Han brukade säga till receptionisten: ”Jag är ’domare’ Norris, och jag har kommit för att träffa domare NN.”

När han sedan träffade domaren, brukade han alltid börja med att säga: ”Innan jag förklarar syftet med mitt besök, vill jag tala om att jag har varit domare längre än ni — jag har varit det hela mitt liv.” Därefter brukade han förklara hur han hade fått sitt namn. Detta gjorde att de genast kom på god fot med varandra, och han hade många fina kontakter med domare på den tiden.

Tacksam för mina föräldrars vägledning

När jag var i de besvärliga tonåren, vet jag att pappa och mamma höll andan många gånger och undrade vad jag skulle företa mig därnäst. Precis som alla andra barn prövade jag pappa och mamma många gånger, till exempel genom att be att få göra något eller att få gå någonstans, fastän jag redan i förväg visste att svaret skulle bli nej. Ibland flödade tårarna. Men i själva verket skulle jag ha blivit helt bestört om mina föräldrar någonsin hade sagt: ”Okej, gör som du själv vill. Vi bryr oss inte om det.”

Vetskapen om att jag inte kunde få dem att rucka på sina normer gav mig en känsla av trygghet. Det gjorde det faktiskt också lättare för mig när andra ungdomar föreslog någon olämplig form av underhållning, för då kunde jag bara säga: ”Jag kommer aldrig att få för pappa.” När jag var 16 år, såg pappa till att jag lärde mig att köra bil och att jag fick mitt körkort. Ungefär vid samma tid gav han mig också en egen dörrnyckel till huset. Jag var så imponerad av att han litade på mig. Det fick mig att känna mig så vuxen och gav mig en känsla av ansvar och en önskan att inte svika deras förtroende.

På den tiden gavs det inte så mycket råd angående äktenskapet, men pappa visste vad Bibeln hade att säga om att gifta sig bara ”i Herren”. (1 Korinthierna 7:39) Han gjorde klart för mig att om jag någonsin skulle komma hem med en världslig pojke eller så mycket som titta åt en skulle han bli fruktansvärt besviken. Jag visste att han hade rätt, för jag hade sett den frid och lycka som rådde i mina föräldrars äktenskap, därför att de hade gift sig ”i Herren”.

År 1941, då jag var 18 år, trodde jag att jag var kär i en ung man i församlingen. Han var pionjär och studerade till advokat. Jag var helt begeistrad. När vi talade om för mina föräldrar att vi ville gifta oss, visade de inte något missnöje, utan sade bara: ”Vi skulle vilja be dig om en sak, Blossom. Vi tycker att du är för ung och skulle vilja att du väntade ett år. Om ni verkligen älskar varandra, spelar ett år ingen roll.”

Jag är så tacksam över att jag lyssnade till detta kloka råd. Under det året blev jag lite mer mogen och började inse att den där unge mannen inte hade de egenskaper som gör en person till en god äktenskapspartner. Han lämnade så småningom organisationen, och jag slapp ifrån något som skulle ha kunnat bli en tragedi i mitt liv. Hur underbart är det inte att ha kloka föräldrar, vars omdöme man kan lita på!

Äktenskap och resetjänst

Vintern 1946, då jag hade tillbringat sex år som pionjär och försörjt mig genom deltidsarbete, klev den finaste unge man som jag någonsin hade träffat in i vår Rikets sal. Gene Brandt hade blivit förordnad att samarbeta i resetjänsten med vår ”tjänare för bröderna”, som kretstillsyningsmannen då kallades. Vi kände oss genast dragna till varandra, och den 5 augusti 1947 gifte vi oss.

Kort därefter startade pappa och Gene en revisionsbyrå. Pappa sade emellertid till Gene: ”Den dag den här firman håller oss borta från ett möte eller en teokratisk uppgift skall jag låsa dörren och kasta bort nyckeln.” Jehova välsignade detta andliga synsätt, och firman gav tillräckligt för att sörja för våra materiella behov och gjorde det möjligt för oss att vara pionjärer. Pappa och Gene var duktiga affärsmän, och vi kunde lätt ha blivit förmögna, men det var aldrig deras mål.

År 1954 blev Gene inbjuden att ta del i kretstjänsten, vilket innebar en stor förändring i vårt liv. Hur skulle mina föräldrar reagera? Återigen visade de att de inte tänkte på sig själva, utan på Guds kungarikes intressen och på sina barns andliga välbefinnande. De sade aldrig till oss: ”Varför får vi inga barnbarn?” I stället hade de alltid inställningen: ”Vad kan vi göra för att hjälpa er i heltidstjänsten?”

Så när den dag kom då vi skulle ge oss av var det idel uppmuntran och glädje över vårt stora privilegium. De fick oss aldrig att känna det som om vi övergav dem, utan de gav oss alltid sitt fulla stöd. Sedan vi hade börjat resa fortsatte de i pionjärtjänsten i ytterligare tio år. Pappa blev förordnad till platstillsyningsman i San Antonio, en ställning som han innehade i 30 år. Han hade glädjen att få se verket växa där i staden, från en församling år 1920 till 71 församlingar innan han dog år 1991.

För Gene och mig var livet fyllt av spänning. Vi hade den stora glädjen att få tjäna våra kära bröder och systrar i över 31 stater och, kanske det största privilegiet av alla, att få gå igenom Gileadskolans 29:e klass år 1957. Efter Gilead fortsatte vi i resetjänsten. År 1984, efter 30 år i krets- och områdestjänsten, visade Sällskapet oss omtanke genom att låta Gene resa i kretstjänsten i San Antonio, eftersom mina föräldrar var i 80-årsåldern och klena till hälsan.

Att sköta om till åren komna föräldrar

Bara ett och ett halvt år efter det att vi hade återvänt till San Antonio råkade mamma in i ett dvalliknande tillstånd och dog. Det hände så snabbt att jag inte hann säga henne några av de ting som jag skulle ha velat göra. Det lärde mig att tala mycket med pappa. Efter 65 års äktenskap saknade han mamma väldigt mycket, men nu fanns vi till hands för att ge honom vårt kärleksfulla stöd.

Pappas livslånga föredöme i fråga om mötesbesök, studium och tjänst fortsatte ända fram till hans död. Han älskade att läsa. Eftersom han måste vara ensam när vi var i tjänsten, brukade jag komma hem och fråga: ”Har du känt dig ensam?” Men han hade varit så upptagen med att läsa och studera att den tanken aldrig ens hade föresvävat honom.

Pappa hade en annan livslång vana som vi fortsatte med. Han hade alltid insisterat på att vi som familj skulle äta tillsammans, i synnerhet vid frukosten då dagens text dryftades. När jag var barn fick jag aldrig gå hemifrån utan att ha läst texten. Ibland kunde jag säga: ”Men pappa, jag kommer för sent till skolan (eller arbetet).”

”Det är inte texten som gör att du kommer för sent, utan att du inte steg upp i tid”, brukade han säga. Och sedan var jag tvungen att stanna kvar och lyssna på den. Han såg till att denna goda vana bevarades ända in i det sista. Detta är en annan arvedel som han gav mig.

Pappa var helt klar i sinnet ända fram till sin död. Något som också gjorde det lättare för mig att sköta honom var att han aldrig var krävande eller klagade. Ibland kunde han nämna sin artrit, men jag brukade påminna honom om att det han egentligen led av var ”adamit”, och då skrattade han. Pappa dog stilla och lugnt på morgonen den 30 november 1991, medan Gene och jag satt bredvid honom.

Jag är nu över 70 år och har fortfarande glädje och nytta av det goda exempel som mina kärleksfulla föräldrar gav mig. Och det är min uppriktiga bön att jag skall kunna visa full uppskattning av denna arvedel genom att göra rätt bruk av den i alla kommande tidsåldrar. — Psalm 71:17, 18.

[Bild på sidan 5]

Mamma tillsammans med mig

[Bilder på sidan 7]

1. Min första sammankomst: San Marcos, Texas, september 1923

2. Pappas sista sammankomst: Fort Worth, Texas, juni 1991 (pappa sittande)

[Bild på sidan 9]

Gene och Blossom Brandt