Styrkt att möta framtida prövningar
BERÄTTAT AV EDWARD MICHALEC
Sheriffen i Wharton i Texas i USA var rasande. När han för fjärde gången fängslade mig, skrek han: ”Varför lyder du inte order?”
”Jag är i min fulla rätt att göra det här”, svarade jag impulsivt. Detta gjorde sheriffen ännu mer rasande, och han började slå mig med en batong, och de andra poliserna började också slå mig med sina pistolkolvar.
DETTA hände för närmare 60 år sedan. När jag nu ser tillbaka kan jag se hur Jehova Gud använde sådana händelser som denna till att fostra mig för att kunna möta den utmaning det skulle innebära att vara det ena av de enda två Jehovas vittnen som fanns i Bolivia, ett land i Sydamerika som är ungefär lika stort som Frankrike. Min erfarenhet kanske också kan hjälpa dig att se hur Jehova kan göra oss starka när vi möter olika prövningar.
År 1936, då jag arbetade i en radioreparationsverkstad i Boling i Texas, fick jag höra ett föredrag på radio av Joseph F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets dåvarande president. Föredraget handlade om de välsignelser som Guds kungarike skall skänka lydiga människor, och det var verkligen något som tilltalade mig. (Matteus 6:9, 10; Uppenbarelseboken 21:3, 4) Längre fram hittade jag några böcker av Rutherford i vårt bibliotek hemma, och jag började läsa dem.
Min styvmor blev upprörd över mitt intresse för det som hon kallade ”alla dessa gamla religiösa böcker”. Hon gömde dem och hotade att bränna upp dem. När jag skrev till Sällskapet Vakttornet och prenumererade på tidskrifterna Vakttornet och Den Gyllne Tidsåldern, ett tidigare namn på tidskriften Vakna!, ombads William Harper i den nybildade Whartonförsamlingen att besöka mig. Snart studerade min styvmor, min bror, min yngre halvbror och jag Bibeln tillsammans med broder Harper, och det dröjde inte länge förrän vi alla symboliserade vårt överlämnande åt Jehova genom vattendop.
År 1938 besökte Shield Toutjian, en resande representant för Sällskapet Vakttornet, vårt hem i Boling och höll ett bibliskt föredrag. Vårt vardagsrum var fullsatt — människor stod till och med i dörröppningarna till angränsande rum. Broder Toutjian talade om hur profeten Jeremia höll ut, när han predikade för människorna på hans tid, trots att de motstod hans predikande. (Jeremia 1:19; 6:10; 15:15, 20; 20:8) Genom sådana tal styrkte Jehova oss för de prövningar vi skulle möta.
Ett beslut och konsekvenserna av det
Jag insåg snart att jag måste fatta ett beslut. Jag hade tidigare studerat handel och hade försökt uppnå en framskjuten ställning i affärsvärlden. Jag hade en firma för försäljning och reparationer av radioapparater, och jag arbetade för ett telefonbolag och installerade telefonledningar. Men nu började jag inse att verklig framgång i livet hör samman med att behaga vår Skapare, Jehova Gud. Jag upphörde därför med min affärsverksamhet och gjorde i ordning en husbil. Den 1 januari 1939 slöt jag mig till en grupp pionjärer, heltidstjänare, i närheten av Three Rivers i Karnes County i Texas.
I september 1939 bröt andra världskriget ut i Europa. Motståndare utnyttjade situationen till att förtala Jehovas vittnen. De påstod att vi var femtekolonnare eller spioner för axelmakterna. Många trodde på dessa falska anklagelser och började vålla oss problem. I början av 1940-talet blev jag fängslad nio eller tio gånger, inbegripet den gången som jag redan berättat om, då jag blev svårt slagen av sheriffen och hans mannar. Jag behövde läkarvård efter det.
Inom parentes kan nämnas att denne sheriff senare erbjöd en stor och kraftig oljefältsarbetare, som var anklagad för illegalt hasardspel, att slippa åtal i utbyte mot att han gjorde honom den tjänsten att ge mig stryk. En dag när jag erbjöd tidskrifterna på gatan, attackerade denne man mig därför med en kedja! Några av sheriffens mannar dök då upp, men i stället för att arrestera honom arresterade de mig! Mannen berättade senare varför han så fullständigt omotiverat hade angripit mig och bad om ursäkt.
Vad jag lärt av prövningar
Att jag har fått utstå sådana prövningar har faktiskt stärkt min tro på Gud. Jag kan till exempel inte komma ihåg att jag kände någon smärta, när jag blev slagen, men jag kommer däremot ihåg det lugn och den frid jag kände efteråt. (Apostlagärningarna 5:40–42) Sådana här händelser har lärt mig att göra det som aposteln Paulus uppmanade till: ”Jubla under vedermödor, eftersom vi vet att vedermödan frambringar uthållighet.” (Romarna 5:3) När jag efteråt tänkte på hur jag blivit misshandlad, gjorde det mig fast besluten att med Jehovas hjälp aldrig låta någon av Satans representanter tysta mig.
Jag lärde mig också något annat värdefullt. Mitt taktlösa yttrande: ”Jag är i min fulla rätt att göra det här”, hade retat upp sheriffen. Vid ett senare tillfälle när jag konfronterades med honom var han rasande på grund av att vittnena inte deltar i krig. (Jesaja 2:4) Han försökte provocera mig genom att fråga: ”Skulle du gå, om du blev inkallad att tjäna ditt land?”
Eftersom jag vid det här laget hade lärt mig vikten av att vara taktfull, svarade jag: ”Ja, om jag var övertygad om att det var Jehovas vilja, skulle jag naturligtvis göra det.” Det svaret dämpade hans vrede, och det hände inget mer.
Jag utbildas för min livsuppgift
En höjdpunkt i mitt liv var att år 1944 få gå igenom Vakttornets Bibelskola Gileads tredje klass. Den skolan ger en fem månader lång utbildningskurs för missionärsarbete. Innan jag gick igenom den skolan kände jag skräck när det var fråga om att tala inför en åhörarskara. Men det hjälpte mig verkligen att jag regelbundet var tvungen att framföra tal inför omkring hundra elever och ofta ute i en utomhusteater. Vår instruktör i konsten att tala offentligt, Maxwell Friend, brukade avbryta mig och ropa: ”Jag kan inte höra vad du säger, broder Michalec!” Genom att jag tillämpade hans råd kom jag att inse att jag faktiskt hade en rätt kraftfull röst.
Jag kommer ihåg att Nathan H. Knorr, skolans dåvarande president, förmanade mig, när han hade meddelat att mitt missionärsförordnande var Bolivia, och sade: ”Du kommer att träffa många ödmjuka människor där. Var kärleksfull, tålmodig och omtänksam mot dem.” På grund av att andra världskriget fortfarande pågick fick vi vänta ett tag innan vi kunde resa till våra distrikt, men slutligen, den 25 oktober 1945, anlände Harold Morris, en klasskamrat, och jag till flygplatsen El Alto alldeles utanför La Paz, Bolivias huvudstad. Vi blev således de enda två vittnena i Sydamerikas tredje största land.
Från flygplatsen, som ligger 4.100 meter över havet, åkte vi buss till huvudstaden, La Paz, som breder ut sig över bottnen och sidorna av en stor kanjon. Det var svårt att anpassa sig till att leva på en höjd på långt över 3.000 meter över havet.
En liten men stormig första början
Vi började omedelbart besöka människor från hus till hus. De var vänliga och tålmodiga mot oss, när vi kämpade med vår begränsade spanska. Inom kort ledde var och en av oss mellan 18 och 20 bibelstudier i veckan. Sex månader senare, den 16 april 1946, kom en liten men lycklig grupp tillsammans med oss för det årliga firandet av minnet av Kristi död. Kort därefter kom ytterligare fyra missionärer från Gilead, bland dem Elizabeth Hollins, som senare blev min hustru.
Broder Morris och jag började snart besöka andra städer, däribland Cochabamba och Oruro, vilka då var den andra respektive tredje staden i storlek i Bolivia. När jag rapporterade till broder Knorr om det intresse vi hade funnit och om hur mycket biblisk litteratur vi hade lämnat, föreslog han att vi skulle besöka dessa städer omkring var tredje månad för att hjälpa dem som visade intresse. Många av dessa vänliga och gästfria människor blev senare Jehovas vittnen.
Detta var bara ett år efter andra världskriget, och på grund av politisk rivalitet och fruktan för att nazismen skulle återuppstå i Sydamerika uppstod i Bolivia politiska omvälvningar, vilka ledde till våldsamma gatudemonstrationer och lönnmord. Under sommaren 1946 dödades landets president, och hans kropp hängdes upp i en lyktstolpe mitt emot presidentpalatset. På grund av våldet kunde människor ibland inte ens lämna sina hem.
En dag när Elizabeth åkte buss över det största torget i staden såg hon tre unga män upphängda på pålar. Hon ropade till av fasa. En medpassagerare sade: ”Om du inte tycker om det du ser, så vänd bara bort huvudet.” Sådana händelser inskärpte i oss vikten av att helt förtrösta på Jehova.
Men under dessa oroliga förhållanden började sanningens säd från Bibeln slå rot i ödmjuka människors hjärtan. I september 1946 bildades ett avdelningskontor i La Paz, och jag blev förordnad som dess tillsyningsman. Den hyreslägenhet där kontoret var beläget tjänade också som missionärshem. Samma lägenhet tjänade dessutom som mötesplats, när den första församlingen i Bolivia bildades några månader senare.
År 1946 började vi också ha offentliga föredrag. Till det första föredraget lyckades vi få samlingssalen i stadsbiblioteket i centrum av La Paz. En vänlig man från Jugoslavien, som vi studerade med, satte in en betald annons i tidningen för att annonsera föredraget. Det blev rätt fullt i lokalen. Eftersom jag fortfarande kämpade med min spanska, var jag mycket nervös för att hålla det talet. Men med Jehovas hjälp blev mötet mycket lyckat. Detta kom att bli det första av en serie på fyra föredrag som vi hade i den lokalen.
År 1947 fick vi ytterligare sex Gileadmissionärer, och fyra till år 1948. De bostäder vi kunde hyra hade mycket få moderna bekvämligheter. Då våra gamla kläder var utslitna måste vi tidiga missionärer, förutom att sköta missionärstjänsten med allt vad det innebar, till slut också skaffa oss ett deltidsarbete för att tjäna lite pengar så att vi kunde köpa nya kläder. Att resa från stad till stad var också en utmaning. Jag reste ofta över kalla bergspass på det öppna flaket på en lastbil. Men Jehova fortsatte att ge oss styrkande uppmuntran genom sin organisation.
I mars 1949 kom broder Knorr och hans sekreterare, Milton Henschel, från New York och besökte de tre missionärshemmen i La Paz, Cochabamba och Oruro. Det var verkligen uppmuntrande att få höra om den stora tillväxten i många länder och om det nya Betelhem och tryckeri som byggdes vid Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn! Broder Knorr framförde tanken att vi borde ha vårt hem och vår Rikets sal på ett mer centralt ställe i La Paz. Han berättade också att man tänkte skicka fler missionärer.
Längre fram år 1949 hade vi vår första kretssammankomst i staden Oruro. Det var mycket uppmuntrande för många av våra nya kristna bröder och systrar att få träffas för första gången. Vid det laget fanns det tre församlingar och så många som 48 förkunnare av Guds kungarike i Bolivia.
Min trogna kamrat
Elizabeth och jag tjänade tillsammans som missionärer i flera år, och vi kom därigenom att lära känna och älska varandra, och år 1953 gifte vi oss så slutligen. Hon hade, precis som jag, börjat i pionjärtjänsten i januari 1939. Hennes första år som pionjär var också svåra. Hon hade också blivit fängslad på grund av sitt modiga predikande, och hon hade blivit förd genom gatorna som en förbrytare.
Elizabeth erkänner att hon var rädd när hon tog del i informationsparader och bar plakat där det stod: ”Religionen är en snara och en racket”. Men hon gjorde det som Jehovas organisation på den tiden anvisade oss att göra. Hon gjorde det, som hon sade, för Jehova. Sådana erfarenheter stärkte henne för de prövningar som hon fick utstå under dessa första år i Bolivia.
Olika uppgifter
Under ett par år efter det att vi hade gift oss använde vi mycket tid i resetjänsten. Vi besökte inte bara de fyra församlingarna i Bolivia, utan också alla de isolerade grupperna med intresserade personer och varje stad som hade en befolkning på över 4.000. Vårt mål var att på dessa platser finna alla som var intresserade av Bibelns sanning och att söka uppodla deras intresse. Det var spännande att se att det i mitten av 1960-talet fanns församlingar i nästan alla de små städer som vi hade besökt omkring tio år tidigare.
Jag hade under tiden fått problem med min hälsa, och dessa förvärrades av den höjd över havet som La Paz är beläget på. År 1957 tog därför en annan broder över uppgiften att öva tillsyn över avdelningskontoret, och Elizabeth och jag blev förordnade till missionärshemmet i Cochabamba, en stad i en dal på lägre höjd. Vid vårt första möte var det bara några få missionärer närvarande men inte en enda infödd bolivian. När vi 15 år senare, år 1972, lämnade Cochabamba, fanns det två församlingar där, men nu finns det 35 församlingar i Cochabambadalen, och de har drygt 2.600 förkunnare av Guds kungarike.
År 1972 blev vi förflyttade till Santa Cruz i det tropiska låglandet. Här bor vi fortfarande i ett par rum ovanpå en Rikets sal. När vi kom hit fanns det två församlingar i Santa Cruz, men nu finns det över 45 församlingar med drygt 3.600 förkunnare som tar del i den kristna tjänsten.
Vi är verkligen glada över att vi har stannat kvar på vårt missionärsdistrikt i över 50 år och att vi har fått se hur omkring 12.300 av Jehovas folk har församlats i detta land! Vi har verkligen glatt oss över att kunna stå till tjänst för dessa våra kära vänner.
Ett lyckligt liv i tjänst för andra
Innan jag reste till mitt missionärsdistrikt hade Hayden C. Covington, Sällskapet Vakttornets juridiske rådgivare och kamrat till mig från Texas, sagt: ”Ed, i Texas hade vi gott om utrymme att röra oss på. Men i ett missionärshem kommer du att få leva nära inpå andra, och det kommer att innebära att du måste göra förändringar.” Han hade rätt. Det är en utmaning att leva nära inpå andra, men det är bara en av alla de utmaningar som en kristen missionär möter.
Så om du tänker flytta hemifrån för att tjäna Jehova i en annan trakt, kom då ihåg att ett liv som en sann efterföljare till Kristus innebär ett liv av tjänst för andra. (Matteus 20:28) En missionär bör därför vara inställd på att leva ett självuppoffrande liv. Somliga kanske tror att de skall bli föremål för uppmärksamhet, och det kanske de också blir när de säger adjö till vänner och släktingar där hemma. Men den uppmärksamheten dör bort när man kommer till sitt distrikt i en liten stad eller till ett fattigt område i en större stad. Vad är mitt råd?
När du stöter på sådana svårigheter som hälsoproblem, känslor av isolering från din familj eller kanske svårigheter med att komma överens med dina kristna bröder på distriktet, ta då emot allt detta som en del av din fostran. Om du gör det, kommer du med tiden att bli belönad, precis som aposteln Petrus skrev: ”Sedan ni har lidit en liten tid, skall all oförtjänt omtankes Gud ... själv fullända er utbildning, han skall göra er fasta, han skall göra er starka.” — 1 Petrus 5:10.
Edward Michalec dog den 7 juli 1996, när den här artikeln höll på att slutbearbetas för tryckning.
[Bild på sidan 19]
I Bolivia år 1947
[Bild på sidorna 20, 21]
Lektionerna i att tala offentligt hölls ofta utomhus, som denna senare bild från amfiteatern vid Gilead visar
[Bild på sidan 23]
Min hustru och jag