Singapore — Asiens skamfilade pärla
PANG! De tunga ståldörrarna till Singapores kvinnofängelse, Changi, slog igen med en olycksbådande skräll bakom en liten spröd 71-årig änka, en kristen. Hon var ett Jehovas vittne och hade försökt förklara sin ståndpunkt för den domare som presiderade: ”Jag är inget hot mot den här regeringen.”
Pang! Efter henne kom en 72-årig mormor, en kristen till. Hennes brott? Innehav av fyra bibliska publikationer från Sällskapet Vakttornet, däribland hennes personliga exemplar av själva Bibeln.
Totalt häktades 64 singaporianska medborgare mellan 16 och 72 år och förklarades skyldiga. Fyrtiosju vägrade av princip att betala böter och fick sitta i fängelse mellan en och fyra veckor. Hur kunde detta hända i en stadsstat som framställs som ett av de bästa ställena i världen att bo på? Hur kunde detta hända i en stadsstat som är berömd i hela världen för sin ekonomiska stabilitet, sin enastående tillväxt, sina moderna byggnader och sin påstådda religiösa tolerans?
En modern stadsstat
Först en kort historik. Singapores nutida historia började år 1819, då sir Thomas Stamford Raffles från Storbritannien anlände dit. Raffles var representant för det brittiska Ostindiska kompaniet och letade efter en operationsbas i Östern. Han beslöt sig för att ta Singapore under övervägande. Så uppstod ett handelscentrum som ända till denna dag har varit av betydelse för Östasiens utveckling.
Före självständigheten beskrevs Singapore som en sjabbig stad. I dag är det ingen som menar att Singapore skulle vara sjabbigt. Det förhåller sig tvärtom. Under de senaste 30 åren har staden byggts om nästan helt och hållet. Varhelst det varit möjligt har man tillvaratagit den gamla stadens karaktär antingen genom att bevara fasaden på äldre hus eller genom att integrera historiska hus i moderna byggnader. Singapore har blivit en knutpunkt för sjöfarten i Östern. Ofta ligger så många som 800 fartyg i hamn samtidigt. Modern högteknologisk utrustning gör det möjligt att lossa och lasta ett väldigt containerfartyg på bara några timmar. I stadens finansiella centrum ligger fastighetspriserna på 400.000 kronor eller mer per kvadratmeter.
De cirka 3.400.000 invånarna består av en brokig blandning av kineser, malajer, indier, européer med flera. Bland de språk som talas kan nämnas mandarin, malajiska, tamil och engelska.
Snabba pendeltåg rusar fram på en sammanlagd sträcka av 83 kilometer järnvägsspår ovan jord och i tunnlar och ger därmed Singapore ett av de modernaste och effektivaste transportsystemen i världen. Gröna parker finns här och var i staden och bryter av mot de moderna byggnadskomplexen som tornar upp sig däremellan. En sevärdhet som förstagångsturisten inte får missa är Raffles Hotel, som fått en rejäl ansiktslyftning och nu blivit utsett till nationalmonument, eftersom dess tillkomst går tillbaka till år 1889. En annan attraktion är den botaniska trädgården, som omfattar 52 hektar och av vilken 4 hektar består av bevarad djungel från den tid då tigrar strövade omkring där.
Religionsfriheten garanterad
Förutom den nytta som Singapores invånare har av den enastående ekonomiska utvecklingen tillkommer också att alla utlovas religiös frihet. Beklagligt nog har Singapore inte uppfyllt sitt löfte. I synnerhet har de som kommer tillsammans med församlingen av Jehovas vittnen funnit att så är fallet.
Republiken Singapores författning ger i Artikel 15(1) den garanti som ligger till grund för religionsfriheten: ”Varje människa äger rätt att bekänna sig till och utöva sin religion och att propagera för den.”
Artikel 15(3) i författningen garanterar: ”Varje religiös grupp äger rätt
a) att sköta sina egna religiösa angelägenheter,
b) att grunda och driva religiösa institutioner eller välgörenhetsinrättningar samt
c) att förvärva och äga egendom och att sköta och förvalta den enligt lag.”
Så långt tillbaka som år 1936 var Jehovas vittnen en del av samhället i Singapore. Under många år höll de regelbundet sina församlingsmöten i en egen Rikets sal på Exeter Road 8, mitt emot en livlig marknadsplats. Församlingen blomstrade och bidrog samtidigt på sitt särskilda sätt till stabiliteten i samhällslivet.
Jehovas vittnen förbjudna
Allt detta förändrades den 12 januari 1972. Under hänvisning till utvisningslagens kapitel 109 utfärdades en utvisningsorder, vilken beordrade den kristne missionären Norman David Bellotti och hans hustru, Gladys, som båda bott 23 år i Singapore, att lämna landet. Denna följdes snabbt av en order som avregistrerade församlingen av Jehovas vittnen i Singapore. Inom några timmar hade polisen brutit sig in genom ytterdörren till Rikets sal och tagit denna i besittning. Nästan omedelbart därefter kom ett officiellt förbud mot all Sällskapet Vakttornets litteratur. Sålunda började en period av undertryckande åtgärder mot Jehovas vittnen.
Som ett led i det egenmäktiga ingripandet blev Rikets sal senare såld av regeringen. Allt detta skedde utan att vittnena underrättades — inga förhör, ingen rättegång, ingen möjlighet att bemöta anklagelserna.
För att rättfärdiga totalförbudet har Singapores regering gång på gång hänvisat till att Jehovas vittnen inte deltar i militärtjänst. Så sent som den 29 december 1995 yttrade K. Kesavapany, Singapores ständige representant för Förenta nationerna i Genève, i ett brev adresserat till Hans Excellens Ibrahim Fall, biträdande generalsekreterare vid FN:s centrum för mänskliga rättigheter i Genève, följande:
”Min regerings förbud mot rörelsen Jehovas vittnen har sitt ursprung i nationella säkerhetshänsyn. Rörelsens fortsatta existens skulle vara till förfång för den allmänna välfärden och den goda ordningen i Singapore. Den naturliga följden av avregistreringen av Jehovas vittnen måste bli att alla deras publikationer förbjuds, så att förbudet mot rörelsen genomförs i praktiken och spridningen och utbredningen av deras trossatser hindras.”
När regeringen hänvisar till risken för den nationella säkerheten i Singapore, måste man ta i betraktande att antalet unga män som vägrar militärtjänst uppgår till ungefär fem per år. Singapore upprätthåller en militärstyrka på cirka 300.000 man. Singapores regering har vägrat att ens diskutera civilt arbete för den lilla handfull personer det gäller.
Ohöljt undertryckande
Efter flera år av tvivelaktig ”fördragsamhet” började ett nytt kapitel att skrivas år 1992, ett som handlar om ohöljt undertryckande av de mänskliga rättigheterna. Då arresterades flera personer och anklagades för att inneha litteratur som var förbjuden enligt lagen om misshagliga publikationer. År 1994 sände Sällskapet Vakttornet till Singapore den 75-årige W. Glen How, Q.C., en jurist som varit ett Jehovas vittne hela sitt liv. Hans status och erkännande som ”kunglig advokat” gav honom befogenhet att uppträda inför Singapores domstolar. Under åberopande av att författningen garanterar religionsfrihet framfördes ett överklagande till Singapores högsta domstol, vilket inbegrep en protest mot arresteringarna och ett hävdande av att förbudet från 1972 var olagligt. Den 8 augusti 1994 ogillades överklagandet av presidenten i Singapores högsta domstol, Yong Pung How. Ytterligare försök att överklaga beslutet hade ingen framgång.
I början av år 1995 visade det sig att denna vädjan till högre instans som framfördes helt i enlighet med Singapores författning hade utlöst ännu fler undertryckande åtgärder. En militärliknande handlingsplan, kallad ”Operation hopp”, upprättades. Kriminalpolisens avdelning för hemliga sällskap skickade ut säkerhetspoliser som slog ner på flera små grupper av kristna som samlades i privata hem. Omkring 70 hemliga poliser och deras medhjälpare ledde de kommandoliknande razziorna, vilka resulterade i att 69 personer arresterades. Alla transporterades till förhörscentraler, där vissa av dem ansattes med frågor under hela natten. Alla anklagades för att bevista Jehovas vittnens möten och för innehav av bibliska publikationer. Somliga hölls isolerade från yttervärlden i upp till 18 timmar och fick inte ens ringa hem till sina familjer.
Det fanns också utlänningar med i svepet. De släpptes. Men 64 singaporianska medborgare ställdes inför rätta i slutet av 1995 och början av 1996. Alla 64 befanns skyldiga. Fyrtiosju av dem i åldrar mellan 16 och 72 år betalade inte de böter på tusentals dollar som de ålagts och fick därför avtjäna fängelsestraff på mellan en och fyra veckor.
Innan de sändes i väg till sina celler måste både män och kvinnor klä av sig nakna och bli kroppsvisiterade inför flera människor. Somliga kvinnor blev tillsagda att sträcka ut armarna, huka sig fem gånger och öppna munnen och lyfta upp tungan. Åtminstone en kvinna blev tillsagd att öppna sin anus med fingrarna. I fängelset blev somliga av männen tvungna att dricka vatten från WC-skålen. Somliga unga kvinnor behandlades som farliga brottslingar, hölls i isoleringscell under hela strafftiden och fick bara halva matransoner. Somliga fångvaktare förvägrade till och med vittnena att ta sina biblar med sig.
Men låt oss höra vad några av de fängslade kvinnorna själva hade att säga. Vad de hade att berätta om sina upplevelser står i bjärt kontrast till den rena bild av oskuld och ursprunglighet som kännetecknar denna moderna stad.
”Cellen var smutsig. Tvättstället och toaletten var i bedrövligt skick — äckliga och smutsiga. Under bänken jag satt på hade spindelväv och smuts samlat sig.”
”Jag blev tillsagd att klä av mig inpå bara kroppen, försågs med en omgång fångkläder, en tvålkopp (utan tvål) och en tandborste. Av de andra fångarna i min cell fick jag veta att korttidsfångar inte får tandkräm eller toalettpapper.”
”Vi var 20 i en cell. Toaletten var av den enkla asiatiska typen, där användaren sitter på huk över ett hål i golvet. Skiljeväggar i midjehöjd är det enda som ger ’avskildhet’. Badrummet hade bara en dusch och ett tvättställ med vattenkran. Vi måste bada i grupper om sex åt gången — alla vi i cellen hade en halvtimme på oss att duscha på morgonen.”
Trots det trauma det innebar att vara berövad friheten betraktade alla det som ett privilegium att få tjäna Gud — när eller var som helst, oavsett omständigheterna. Lägg märke till hur en flicka i tonåren kände det:
”Från och med det ögonblick jag gick in genom fängelsegrindarna påminde jag mig hela tiden varför jag var där. Jag bad varje dag till Jehova att han skulle lyssna till min bön och inte överge mig. Jag kände att han besvarade min bön, eftersom det var hans heliga ande som hjälpte mig att uthärda. Det var först då som jag insåg hur nära jag stod honom. Att jag kände att han vakar över oss styrkte mig ofantligt. Det känns som en stor förmån att ha fått gå igenom den här prövningen för hans namns skull.”
Dagstidningar i hela världen fick snabbt tag i historien. Det som hade hänt gav eko både en och flera gånger i pressen i Australien, Canada, Europa, Hongkong, Malaysia, USA och andra länder. The Toronto Star i Canada gav en träffande sammanfattning av skandalen med rubriken ”Mormor dömd för innehav av bibel”. Det skall medges att det finns många allvarliga problem i världen som berör betydligt fler människor, men i det här fallet är den fråga som häpna människor överallt ställer en och densamma: ”Har detta verkligen hänt i Singapore?”
Det är svårt att begripa varför en religion som verkar öppet med lagens fulla stöd i mer än 200 länder runt om på jorden skulle bli föremål för förföljelse i Singapore. Det blir ännu obegripligare när man tänker på att ingen annan religion i Singapore har blivit behandlad på ett så oresonligt och godtyckligt sätt.
En biträdande poliskommissarie som ledde en razzia mot Jehovas vittnen medgav faktiskt inför domstolen att detta var den enda gång som han och hans mannar hade blivit beordrade att upplösa ett religiöst möte. Följande citat kommer från en avskrift av de protokollförda vittnesmålen:
Fråga (till polisvittnet): ”Har Avdelningen för hemliga sällskap såvitt ni vet någonsin undersökt och åtalat några icke inregistrerade religiösa grupper förutom Jehovas vittnen?”
Svar: ”Inte som jag känner till.”
Därefter fortsatte utfrågningen.
Fråga (till polisvittnet): ”Har ni personligen vid något tillfälle utfört en liknande razzia mot en liten religiös grupp som samlas i ett hem och som inte är registrerad enligt föreningslagen?”
Svar: ”Det har jag inte.”
Maning till handling
Amnesty International och Internationella advokatsamfundet sände var sin observatör för att följa rättegången och se om den gick rätt till. Amnesty Internationals opartiske observatör, Andrew Raffell, själv advokat från Hongkong, yttrade följande: ”Jag sade i min rapport att det verkade vara en skenrättegång.” Han förklarade vidare att regeringstjänstemän som var kallade som vittnen inte kunde förklara för domstolen varför Jehovas vittnens litteratur ansågs misshaglig. Raffell nämnde några av de förbjudna publikationerna, däribland Hur man finner lycka och Din ungdom — hur du får ut det bästa av den. Han tillade att de verkligen inte kunde betraktas som misshagliga i något som helst avseende.
Observatören från Internationella advokatsamfundet, Cecil Rajendra, förklarade följande:
”För undertecknad framgick det tydligt från allra första början att hela rättegången inte var någonting annat än ett narrspel, iscensatt för att inför världen låta påskina att demokrati fortfarande tillämpas i Singapore.
Utgången var avgjord på förhand, och inte vid något tillfälle vare sig före eller under eller vid avslutningen av rättegången rådde det en skugga av tvivel om att alla de anklagade skulle befinnas skyldiga i enlighet med åklagarens yrkande.
Fastän rannsakningen försiggick i en underrätt och anklagelserna egentligen inte gällde annat än mindre överträdelser av föreningslagen, härskade en hotfull och tryckande atmosfär i och omkring domstolsbyggnaden.
Detta berodde i hög grad på att inte mindre än 10 uniformerade poliser var utplacerade där (6 inne i rättssalen och 4 utanför), förutom att åtskilliga civilklädda hemliga poliser satt på läktaren.”
Rajendra fortsatte med att kommentera hur själva rättegången leddes:
”Så länge jag var närvarande under rättegången (ja, under hela rättegångsförloppet, vilket framgår av utskriften) lämnade den nämnde domarens ledning av den mycket övrigt att önska. ... Tvärtemot alla regler för en rättvis rättegång ingrep domaren gång på gång till förmån för åklagaren och hindrade försvaret från att korsförhöra åklagarens vittnen angående bevismaterial, till exempel den engelska bibelöversättningen King James Version, som åklagaren åberopat som bevis för att de anklagade hade varit i besittning av förbjudna publikationer!”
Singapores undertryckande av mänskliga rättigheter väckte en så stor internationell uppmärksamhet att en tidskrift som kommer ut i Belgien, Human Rights Without Frontiers (Mänskliga rättigheter utan gränser), publicerade en 18-sidig rapport som helt och hållet handlade om den singaporianska regeringens angrepp på Jehovas vittnen. Chefredaktören för denna tidskrift, Willy Fautré, skrev på ledarplats och definierade mycket koncist vad som är det verkliga måttet på mänsklig frihet i vilken som helst politisk stat:
”Fastän religionsfrihet är ett av de bästa kännetecknen på det allmänna tillståndet i fråga om mänsklig frihet i varje samhälle, är det mycket få religiöst neutrala människorättsorganisationer som har varit engagerade vare sig med att avskaffa dessa former av diskriminering och ofördragsamhet som utgår från religion eller trosuppfattning eller med att utveckla handlingsprogram som garanterar och främjar religiös frihet.”
Human Rights Without Frontiers publicerade sin lista på rekommendationer i fetstil på baksidan av rapporten.
Jehovas vittnen är en tillgång för Singapore. De respekterar sina medmänniskors rättigheter och begår inga brott mot dem. Ingen singaporiansk medborgare behöver oroa sig för att något Jehovas vittne skall bryta sig in i hans eller hennes hem eller för att bli överfallen, misshandlad, rånad eller våldtagen av ett Jehovas vittne.
Deras frivilliga offentliga förkunnartjänst stärker och förbättrar familjelivet och befordrar en god medborgaranda. De leder kostnadsfria bibelstudier med vemhelst som vill lära sig Bibelns uppbyggande principer och hur man skall tillämpa dem i sitt liv. Deras möten för bibelstudier och bön är ett led i deras kristna utbildning. Detta har gjort dem till goda medborgare.
Medborgare i Singapore som respekterar sin republik och vill dess bästa för framtiden bör uppmana regeringen att ta upp Jehovas vittnens rättmätiga plats i det singaporianska samhället till förnyad granskning. Det är dags att avlägsna sanktionerna mot dem och att ge dem tillbaka vad som är varje medborgares rättighet — frihet att utöva sin religion.
[Ruta på sidan 26]
Världen ger akt
1. ”När Singapores polis en kväll i februari i år slog till mot fem hem i en militärliknande razzia, greps 69 män, kvinnor och tonåringar och fraktades i väg till polisstationen. Det var inte så man hade tänkt att bibelstudiemötena skulle sluta.” — The Ottawa Citizen, Canada, 28 december 1995, sid. A10.
2. ”Det skulle vara en källa till verklig tillfredsställelse för alla som är intresserade av religions- och samvetsfrihet, ifall Singapores regering kunde rätta till sin ståndpunkt med avseende på dessa oskyldiga och ofarliga människor och tillåta dem att utöva och utbreda sin tro utan fruktan eller hinder.” — Professor Bryan R. Wilson, Oxforduniversitetet i England.
3. ”I en serie rättegångar, som utlöste protester från internationella grupper som kämpar för medborgerlig frihet, har domstolar i Singapore sedan november i fjol dömt 63 Jehovas vittnen skyldiga.” — Asahi Evening News, Japan, 19 januari 1996.
4. ”Jehovas vittnen bör tillåtas att samlas och utöva sin religion i fred utan hot om arrestering eller fängelse. Religionsfrihet är en grundläggande rättighet som garanteras av Singapores författning.” — Amnesty International, 22 november 1995.
5. Chan Siu-ching, ordförande i Kommissionen för rättvisa och fred i Hongkongs katolska stift, förklarade i ett brev till Lee Kuan Yew, Senior Minister, Prime Minister’s Office, daterat den 1 juni 1995: ”Huvudpunkten är att, även om Singapores regering menar att de som vägrar militärtjänst bryter mot lagen och därför bör åtalas, inga andra medlemmar bör drabbas, vilka enbart deltar i religiösa sammankomster för att utöva sin gudsdyrkan. ...
Vi skriver därför och uppmanar Er regering:
1. att slopa förbudet mot Jehovas vittnen, så att de kan åtnjuta religions- och samvetsfrihet;
2. att sluta upp med att åtala medlemmar av Jehovas vittnen, vilka enbart bevistar religiösa sammankomster;
3. att frige de medlemmar av Jehovas vittnen, vilka nyligen har anhållits enbart av den orsaken att de har deltagit i religiös verksamhet.”
[Bild på sidan 23]
Jehovas vittnen vid domstolsbyggnaden sedan åtalen hade väckts
[Bild på sidan 23]
Detta 71-åriga vittne förklarade för domaren: ”Jag är inget hot mot den här regeringen.” Likväl blev hon satt i fängelse