Presidentens besök i Singapore och Thailand
DET har skett stora ting i den brittiska kolonien Singapore. Såren efter kriget har läkts. Det är liv och rörelse på gatorna, och affärslivet blomstrar. Fina breda vägar har byggts från den nya moderna flygplatsen, och inom tio minuter var de båda besökarna från Sällskapet Vakttornets högkvarter framme vid expeditionen och missionärshemmet. Under deras korta besök var det mycket i förbindelse med arbetet vid expeditionen som behövde gås igenom, och man dryftade sätt och medel för predikoverkets utvidgning. Ett stort problem som diskuterades var hur man skall kunna hålla deras intresse varmt, som en tid har haft studier med missionärerna och slutit sig till den nya världens samhälle. Under de gångna åren har många överlämnat sig åt Jehova men sedan glidit tillbaka ut i den gamla världen. Kanske fick en del av dessa människor med en god vilja alltför snart efter det att de kommit så långt, att de överlämnat sig, försöka stå på egna ben. De mognare vittnena har kanhända tänkt som så, att eftersom dessa nyintresserade hade fått kunskap om bibelns grundläror, skulle de nu kunna göra framsteg utan ytterligare personligt bistånd. Ofta slutade förkunnarna upp med att studera med dem som redan överlämnat sig, för att de skulle kunna ta hand om andra som visade intresse. De som ännu inte hade nått mogenhet kunde emellertid inte stå emot den gamla världens tryck och frestelser. Sällskapets president gav därför det goda rådet åt missionärer och andra förkunnare, att de skulle fortsätta att studera med dem som inte nått mogenhet, tills de gått igenom böckerna ”Låt Gud vara sannfärdig” och ”Detta betyder evigt liv”, även om den som de studerar med har överlämnat sig åt Jehova till att göra hans vilja. Dessa studier, som kan ge värdefull hjälp, kommer att göra det möjligt för dem som är nya i sanningen att växa till full mogenhet och stå fasta.
Ingen som har överlämnat sig åt Jehova Gud kan någonsin sluta upp med att studera. Den tid kommer aldrig då man kan alltsammans. Man måste fortsätta att ”rusta” sig genom den hjälp som de starkare bröderna kan ge, så att man i sinom tid kan bära sin egen börda av ansvar. En del av dem som tidigare varit förenade med Sällskapet och som presidenten hade råkat här för fem år sedan hade kommit på glid och återgått till den gamla världens levnadssätt. Detta var en missräkning för missionärerna, och de var mycket bekymrade. Organisationen är emellertid alltjämt stark, ty många nya har kommit till. Men nu åligger det dem som har ledningen av verket att styrka dem som har slutit sig till organisationen, så att dessa kan stå fasta och härda ut ända till denna tingens ordnings slut.
Anordningar hade träffats för en radiointervju, och denna ägde rum onsdagen den 28 mars på kvällen.
Avstickare till Malajiska federationen
Förutom alla andra angelägenheter, som skulle skötas, gjorde broder Knorr och broder Yaremchuk, landstjänaren i Singapore, en resa till Kuala Lumpur. Detta är huvudstaden i Malajiska federationen, som tillhör Brittiska samväldet. Sedan 1951 har tidskrifterna Vakttornet och Vakna! varit förbjudna i detta land. Sällskapets president skulle nu, enligt i förväg träffat avtal, besöka inrikesministern, Inche Bahaman bin Samsuddin, för att söka få förbudet upphävt. När det plan som landstjänaren och bröder Knorr flög med kom ned på flygfältet i Kuala Lumpur, hade just ett annat plan kommit in, som medförde federationens försteminister. Följaktligen var flygplatsen full av ämbetsmän, filmfotografer och skådelystna, som kommit för att ta emot ministern. Han hade varit i Bangkok och fick nu ett kungligt mottagande vid sin återkomst. Och här i folkvimlet på flygplatsen möttes de båda bröderna av den regeringsmedlem som de kommit för att träffa, inrikesministern, och likaså av mr Tan, partisekreteraren för det politiska parti som har makten i landet, vilken ordnat med att bröderna skulle få företräde hos ministern. Alla fyra färdades i en täckt bil in till staden. Deras bil kom mitt in i kön av bilar med försteministerns uppvaktning, och synen av poliser och soldater, som stod i givakt utmed vägen och gjorde honnör för männen i de passerande bilarna, var riktigt imponerande.
Snart befann de sig på inrikesministerns ämbetsrum, och bröderna fick genast lägga fram sin sak. De gamla dokument och handlingar som gällde förbudet mot Sällskapets publikationer (och som samlats under; många år av den föregående regeringen, medan landet var brittisk kronkoloni,) togs fram, och ministern läste ur dem upp några av de anklagelser man riktat mot Sällskapet Vakttornet och Jehovas vittnen. En av de främsta beskyllningarna var att Jehovas vittnen inte vill lyda alla landets lagar, utan om dessa lagar vore i strid med Guds lag, skulle de lyda Guds och inte landets lag, och därför skulle de utgöra en fara för landets säkerhet. Vittnena beskylldes också för att angripa andra religioner och trosåskådningar, och det påpekades särskilt att Vakttornet angriper muhammedanismen.
Ett mycket vänskapligt samtal följde därpå mellan broder Knorr och de båda ämbetsmännen. Sällskapets president fick i detalj redogöra för Jehovas vittnens inställning och Sällskapets verksamhet. Han framhöll med kraft att regeringen aldrig haft orsak att anklaga Jehovas vittnen för att ha överträtt någon av landets lagar, även om det nu är så, att de sätter Guds lag före människors lag. Han påpekade också, att helt visst kommer ingen som lever enligt Guds höga principer beträffande sanning och rättfärdighet någonsin att ingripa emot några regeringsåtgärder eller överträda ett lands lagar beträffande god moral och ett rätt uppförande. Vidare betonades att Jehovas vittnen aldrig har befrämjat eller givit upphov åt oroligheter eller upplopp någonstans. Under samtalets gång kom man att nämna om hur en flicka som fostrats upp i ett muhammedanskt hem hade ”rövats bort” av katoliker och förts till en katolsk institution. Barnets föräldrar var katoliker. Men att flickan fördes till en katolsk institution vållade upplopp i landet. Upploppet var ett resultat av att olika religiösa trosåskådningar stod mot varandra, och några dödades, och många sårades. Likväl gav inte denna händelse regeringen anledning att förbjuda den katolska kyrkan.
Inrikesministern hävdade emellertid att sådana oroligheter skulle kunna uppstå, eftersom vi inte har samma åsikter som andra trosriktningar. (Detta argument har brittiska kolonialdepartementet kommit med i alla delar av världen. Jehovas vittnen har aldrig vållat oroligheter eller upplopp, men därför att de ”kanske en vacker dag kommer att göra det”, är de eller deras publikationer lysta i bann.) På detta svarades att i kristendomens tidiga år gick apostlarna omkring och predikade Kristi Jesu uppståndelse och förkunnade att ”i ingen annan finnes frälsning”, fastän styresmännen på den tiden yrkade på att de skulle sluta upp att förkunna denna lära. ”Därefter kallade de in dem och förbjödo dem helt och hållet att tala eller undervisa i Jesu namn. Men Petrus och Johannes svarade och sade till dem: ’Om det är rätt inför Gud, att vi hörsamma eder mer än Gud, därom mån I själva döma; vi för vår del kunna icke underlåta att tala, vad vi hava sett och hört.’ ” (Apg. 4:12, 18—20) Är det inte bra konstigt att det femtontal Jehovas vittnen, som finns i hela Malajiska federationen, anses vara en sådan fara för landets säkerhet, att de är förbjudna att sprida ett fåtal exemplar av tidskrifterna Vakttornet och Vakna!, som skulle kunna skänka folket tröst och hjälp?
Broder Knorr förklarade att det förhållandet att människor får ge uttryck åt olika uppfattningar bidrar till folkets framåtskridande i vilken nation det vara må. Om det aldrig rådde några meningsskiljaktigheter, skulle gamla uppfattningar aldrig revideras. Om alla religioner skulle stå och stampa på samma fläck och ingen människa skulle ha rätt att dryfta lärofrågor eller påvisa felaktigheter, då skulle man aldrig kunna gå framåt i insikt och förståelse beträffande den sanne Guden. Bibeln är en bok som syftar framåt och stimulerar till ett tänkesätt som är inställt på att göra framsteg. På grund av just detta förhållande är Europa och Amerika vad de är i denna tid, ty man har där i stor utsträckning gjort sig fri ifrån den stagnerade romerskkatolska tingens ordning. Man önskade göra framsteg och komma bort från den falska tillbedjans traditioner, som man varit bunden av i århundraden.
Ministern höll med om att detta nog kunde låta sig göra bland bildade människor, men det kunde inte gå för sig bland folket på Malacka, där många fullständigt saknar bildning.
Broder Knorr vidhöll att nu är tiden inne för att folk skall få upplysning och undervisning, och sanningen bör få talas fritt, inte för att ge upphov till oroligheter, utan för att hjälpa människor att söka vägen till verkligt liv.
Det blev på det hela taget ett vänskapligt samtal, och de olika fakta lades tydligt och klart fram för ministern, i vad det gäller Sällskapets ståndpunkt. Det påvisades att Jehovas vittnen aldrig har vållat oroligheter eller upplopp någonstans i världen. De är inga bråkmakare, utan har kärlek till människorna, som de tjänar i varje land. Det är sanningen som gör människor fria, och vilket folk det vara må som vill äga frihet tycker om att låta sanningen tränga in.
Vi vet ännu inte vad det slutliga resultatet kommer att bli. Efter sin återkomst till Singapore skickade broder Knorr ett brev till inrikesministern, i vilket han skriftligen påpekade en del saker som de tidigare dryftat muntligen och formellt anhöll om att förbudet mot tidskrifterna Vakttornet och Vakna! måtte upphävas. Många fler brev skall kanske behöva skrivas och ytterligare diskussioner hållas, om förbudet skall bli upphävt. Malajiska federationen är ett muhammedanskt land, och man vill inte att kristna trosuppfattningar skall förkunnas fritt och öppet.
Sammankomst i Singapore
Landstjänaren och broder Knorr återvände samma dag efter mörkrets inbrott till Singapore. Uppe från luften företedde staden en vacker anblick denna, klara kväll, med sina många tindrande ljus i olika färger; den liknade ett väldigt skrin fullt med dyrbara juveler.
Fredagen den 30 mars bröt in med klarblå himmel över idrottsplatsen, där Jehovas vittnen skulle hålla sin sammankomst. Det var något mer än 30 grader varmt, men den svaga brisen som drog fram över fotbollsplanen bidrog till att varken talare eller åhörare besvärades alltför mycket av hettan. Klockan 16 höll broder Knorr det offentliga föredraget ”Hela mänskligheten görs till ett under sin Skapare” inför 491 åhörare, som representerade många folk. Där fanns bl. a. kineser, tamiler, sikher, eurasier och indonesier, många iförda färgrika folkdräkter. Snart kommer alla dessa människor av en god vilja att göras till ett under sin Skapare.
Efter denna första stora dag flyttades sammankomsten till Jehovas vittnens Rikets sal. Intressanta erfarenheter och upplevelser berättades vid konventet, och det hölls fängslande tal. En broder som var född på Ceylon av buddistiska föräldrar beskrev hur han vid tretton års ålder hade rymt från hemmet till ett hindukloster uppe i Himalaja, där han bodde hos munkarna och lärde sig yoga. Han kände emellertid inte någon tillfredsställelse, och efter flera års övningar i klostret utvandrade han till Malacka, där han träffade på olika ”kristna” sekter. Han bar dock alltjämt en hinduprästs långa hår och skägg. Denne broder behövde endast läsa en traktat, så fick han upp ögonen. Han rakade snart av sig skägget, klippte håret och lade av sin vida, fotsida dräkt och slutade upp med att göra bruk av sina ”undergörande” krafter. Han har nu överlämnat sig åt den levande Gudens, Jehovas, tjänst och predikar de goda nyheterna om Jehovas upprättade rike.
Sammankomsten ”Triumferande Riket” i Singapore medförde överflödande rik välsignelse till alla de närvarande. Elva människor av en god vilja symboliserade genom dop i vatten att de hade överlämnat sig åt Jehova. Bland dessa var tre unga systrar från Penang, som tillhör Malajiska federationen. Dessa flickor hade fått sanningen genom att de på egen hand läst en av Sällskapets böcker. De har gjort storslagna framsteg, och under den entimmesrast de har haft i skolan varje dag har de gått ut och vittnat från hus till hus. Det var en stor glädje att ha dem där vid sammankomsten och se deras ungdomliga nit; den yngsta var femton, den äldsta sjutton år gammal. Singaporekonventet blev mycket lyckat, och Jehovas välsignelse vilade över det.
Det var meningen att bröderna Knorr och Adams skulle lämna Singapore på lördagen den 31 mars klockan 9.35. Presidenten höll sitt avslutningstal inför de församlade vittnena klockan åtta på lördagsmorgonen. Avgångstiden för planet blev emellertid ändrad flera gånger under dagens lopp, så broder Knorr fick tillfälle att hålla ännu ett tal. Först på söndagen lyfte planet som skulle föra bröderna till Bangkok i Thailand.
Konvent i Thailand
Under tiden gick landstjänaren i Bangkok i stor spänning. De resande bröderna var redan en dag försenade. Sällskapets president skulle tala i Chiengmai klockan 16 på söndagen, men eftersom planet var en dag försenat, såg det ut som om han inte skulle kunna komma i tid till det offentliga föredraget i Chiengmai. Tidigt på söndagsmorgonen telegraferade landstjänaren till Chiengmai att man skulle ordna med en ersättare. När bröderna Adams och Knorr kom till Bangkok klockan 13, fann de att broder Babinski hade övertalat flygbolaget att låta det plan som annars skulle avgå klockan 13 vänta, till dess de hunnit igenom pass- och tullkontrollen och fått övriga formaliteter ordnade, så att de kunde gå ombord på det inhemska planet. Klockan 13.20 lättade planet och satte kurs mot Chiengmai. Man hade mycket att samtala om, och alltjämt fanns det ett svagt hopp att man skulle nå Chiengmai före klockan 16, om bara planet nu gick direkt. Det gjorde det, och man var framme klockan 15,40! En bil väntade vid flygfältet på resenärerna, och de kom fram till konventlokalen tio minuter före klockan 16.
Här satt 348 personer och väntade på att få höra talet ”Hela mänskligheten görs till ett under sin Skapare”. Det tolkades till siamesiska. Det var en spännande dag, och Jehovas vittnen överlag och missionärerna bland dem var översvallande glada över att bröderna i varje fall hann fram till det offentliga föredraget. Konventet fortsatte nästa dag under mycket god stämning, och aderton blev döpta. Det var i genomsnitt 173 Jehovas vittnen närvarande vid detta konvent i norra Thailand.
Telegrammet som meddelade att bröderna Knorr och Adams inte skulle komma i tid till det offentliga talet nådde inte fram förrän på tisdagen, när broder Knorr som bäst samtalade med missionärerna om deras arbete och problem, och lika bra var det, eftersom allt hade gått programenligt.
Buddismen är den förhärskande religionen i Siam, och det är inte ovanligt att se buddistpräster på Jehovas vittnens möten. Buddisterna har stora förhoppningar om att det snart skall ske en stor förändring till det bättre, ty de tror att Buddhas 2.500- åriga profetia skall uppfyllas år 1957. Vilka förbättringar som kommer , att inträda i världen under 1957 är dock inte fullt klart, ty de olika prästerna gör sig till tolkar för skilda uppfattningar och idéer, men 1957 tycks vara ett betydelsefullt år för dem. Det är därför ganska svårt för missionärerna att övertyga folk om att den nya rättfärdiga världen, som Jehovas vittnen förkunnar, är något annat än det som buddistprästerna talar om. Men många människor lyssnar villigt till vad vittnena har att säga om Jehova Guds rike.
Det är en fröjd att vittna bland dessa människor. När förkunnaren kommer på besök till hemmen, som vanligen består av små trä- eller bambuhus på pålar, kliver han uppför trappan och tar så av sig skorna, innan han slår sig ned hos familjen, som sitter på golvet ute på ”verandan”; och de lyssnar begärligt, medan han utförligt förklarar hoppets budskap för dem. I nästan varje hem har han tillfälle att i detalj redogöra för sitt ärende, och man lyssnar intresserat på honom, när han håller sin predikan ur sin siamesiska bibel och därefter erbjuder Sällskapets publikationer. Detta är ett land där man kan hålla en predikan i nästan varje hem, fastän man genom den öppna dörren kan se ett buddistaltare med blommor och mat, som satts fram till offer. Några av de mest nitiska pionjärerna i landet har vuxit upp i buddistisk miljö men har nu förenat sig med den nya världens samhälle i att förkunna det sanna hoppet för människorna.
Medan bröderna var i Chiengmai hölls en stor festlighet i buddisttemplet, och det rådde verklig karnevalstämning bland de många tusen som kom till festen. För gatuförsäljare med allehanda förfriskningar gick kommersen undan, lekar och tävlingar av olika slag, musik och dans lockade många. Slutligen kom en lång procession i sakta mak från ett av templen i grannskapet med gåvor. I täten gick prästerna med standar, och närmast efter dem följde flera män som slog på trummor och andra slaginstrument för att påkalla uppmärksamhet; så kom tempelflickor i behagfull sakta dans efter trummornas rytm. Penningträdet, vars löv bestod av pengar — folkets tribut till templet, utgjorde en viktig del av processionen. Efter trädet kom en vagn, där man framställde en scen ur Buddhas liv, och vad scenen föreställde beskrevs recitativartat av en sångare som följde efter i en liten kärra. Den större vagnen drogs med ett rep av en del av folket, och de övriga bildade eftertruppen i denna säregna religiösa procession. Det skulle ta ofantligt lång tid, om man skulle omvända alla dessa människor till den kristna tron. Det skulle aldrig låta sig göra; ty endast de som har en fårliknande sinnesinställning kommer att slita sig lös från den gamla världen och undgå att bli tillintetgjorda i Harmageddonstriden.
Nästa uppehåll gjordes i Bangkok, där Sällskapets expedition i Thailand inspekterades. Man undersökte också vad som skulle kunna göras för att hjälpa Jehovas vittnens arbete över hela landet framåt. På onsdagskvällen talade broder Knorr till 57 av Bangkokförsamlingens medlemmar. Storslagna framsteg har gjorts i Bangkok sedan broder Knorrs förra besök där. Det är en glädje att lägga märke till hur landet har gått framåt under denna korta tid, när det gäller hälsovård och levnadsstandard. Men det som särskilt värmde hjärtat var att vittnena i Thailand nått ett nytt rekord i antalet förkunnare och att missionärerna har lagt manken till för att lära sig landets språk och nu kan tala med siameserna på deras modersmål. Man gjorde anordningar för att börja bearbeta nya områden genom att sända missionärer till dessa för att ta vara på intresset och bilda församlingar.