Mat till alla — bara en dröm?
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I ITALIEN
”DET är varje mans, kvinnas och barns rätt att slippa hunger och undernäring”, löd ett tillkännagivande vid en konferens om världens livsmedel, som understöddes av FAO, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, år 1974. Ett upprop gick sedan ut om att utplåna svälten i världen ”inom ett årtionde”.
Men när representanter för 173 nationer träffades vid FAO:s högkvarter i Rom i november 1996 för ett femdagars toppmöte om världens livsmedel, var syftet att diskutera frågan: ”Vad gick fel?” Man har inte bara misslyckats med att tillhandahålla mat åt alla, utan nu, mer än två årtionden senare, är situationen ännu värre.
Det brådskar att behandla de stora frågorna om livsmedel, befolkning och fattigdom. I ett dokument som gavs ut vid mötet erkändes det att om inte dessa problem blir lösta, ”kan den sociala stabiliteten i många länder och områden allvarligt påverkas, och det kanske till och med äventyrar världsfreden”. En observatör uttryckte sig tydligare: ”Vi kommer att få se civilisationens och nationella kulturers undergång.”
Enligt FAO:s generaldirektör, Jacques Diouf, ”har i dag mer än 800 miljoner människor, av dem 200 miljoner barn, inte tillräckligt med mat”. Det beräknas att år 2025 kommer dagens befolkning, som uppgår till 5,8 miljarder, att ha ökat till 8,3 miljarder, och den största ökningen sker i utvecklingsländerna. Diouf sade klagande: ”Att så många män, kvinnor och barn berövats sin omistliga rätt till liv och värdighet är oacceptabelt. De svältandes ramaskri förenas med den fördärvade markens, de nedhuggna skogarnas och de i allt högre grad utfiskade vattnens tysta klagan.”
Vilket botemedel har föreslagits? Diouf säger att lösningen ligger i ”modig handling” — att erbjuda ”tryggad livsmedelsförsörjning” åt de länder som lider brist på mat och att tillhandahålla kunskap, investeringar och teknik som gör det möjligt för dem att bli självförsörjande.
”Tryggad livsmedelsförsörjning” — Varför så svårt?
Enligt ett dokument som gavs ut vid mötet ”råder det tryggad livsmedelsförsörjning när alla människor, vid alla tider, har fysiska och ekonomiska möjligheter att skaffa tillräckligt med hälsosam och närande mat för att täcka sina näringsmässiga behov och att upprätthålla matvanor som är tillräckliga för ett aktivt och hälsosamt liv”.
Hur en tryggad livsmedelsförsörjning kan äventyras illustrerades av flyktingkrisen i Zaire. Medan en miljon flyktingar från Rwanda svalt, hade FN-organ tillräckliga livsmedelsförråd för att ge dem mat. Men transport och distribution krävde tillstånd från politiska instanser och samarbete från lokala myndigheter — eller lokala krigsherrar om det var de som kontrollerade flyktinglägren. Nödsituationen i Zaire visar ännu en gång hur svårt det är för det internationella samfundet att ge de svältande mat, även när livsmedel finns tillgängligt. En observatör sade: ”En mängd organisationer och politiska instanser måste tillfrågas och övertygas innan något kan göras.”
Som det framhålls i ett dokument från USA:s jordbruksdepartement, kan en tryggad livsmedelsförsörjning allvarligt undergrävas av många olika grundorsaker. Förutom naturkatastrofer räknas bland dessa också krig och inbördesstrider, ogynnsam inrikespolitik, otillräcklig forskning och bristande teknik, miljöförstöring, fattigdom, befolkningsökning, könsdiskriminering och dålig hälsa.
Man har nått en del resultat. Sedan 1970-talet har det genomsnittliga kaloriintaget, ett mått på livsmedelskonsumtionen, ökat från 2.140 till 2.520 kalorier per person och dag i utvecklingsländerna. Men med tanke på en väntad befolkningsökning på flera miljarder fram till år 2030 kommer det, enligt FAO, ”bara för att behålla nuvarande nivå på livsmedelstillgången, att krävas snabba och varaktiga produktionsförbättringar som ökar tillgången med mer än 75 procent utan att förstöra de naturresurser som vi alla är beroende av”. Att förse svältande befolkningar med mat är alltså en mycket svår uppgift.
”Genomförande, ... inte fler toppmöten”
Mycket kritik riktades mot förfaringssättet vid mötet och mot de utfästelser som gjordes. En latinamerikansk representant fördömde ”anspråkslösheten” i löftet att minska antalet undernärda till bara hälften av nuvarande nivå som ”skamlig”. Femton nationer gav uttryck åt skiljaktigheter i tolkningen av förslag som godkänts vid mötet. Bara för att nå fram till ett utkast till en anspråkslös deklaration och handlingsplan behövdes, enligt den italienska nyhetstidningen La Repubblica, ”två års konfrontationer och förhandlingar. Varje ord och varje kommatecken övervägdes noga för att man inte skulle förorsaka att de öppna såren ... skulle börja blöda igen.”
Många som hjälpte till att utarbeta dokumenten vid mötet var missnöjda med resultatet. ”Vi tvivlar på att de fina förslag som har tillkännagetts kommer att genomföras”, sade en av dem. Ett tvisteämne var huruvida tillgång till mat borde definieras som en ”internationellt erkänd rättighet”, med tanke på att en rättighet kan försvaras i domstolsförhandlingar. En man från Canada förklarade: ”De rika nationerna fruktade att de skulle kunna bli tvingade att ge hjälp. Det är därför de insisterade på att innehållet i deklarationen skulle urvattnas.”
På grund av de ändlösa diskussionerna vid den av FN understödda konferensen sade en europeisk minister: ”Efter att ha kommit fram till så många lösningar vid Kairokonferensen [om befolkning och utveckling som hölls 1994] finner vi att vi vid varje efterföljande konferens diskuterar samma saker om igen.” Hon rekommenderade: ”Genomförandet av handlingsplaner till nytta för våra medmänniskor måste stå överst på dagordningen för oss alla, inte fler toppmöten.”
Observatörer påpekade också att för en del länder var det en tung utgift, som de knappast har råd med, bara att ha representanter närvarande vid konferensen. En liten afrikansk nation sände 14 delegater plus 2 ministrar som alla stannade i Rom i mer än två veckor. Den italienska nyhetstidningen Corriere della Sera rapporterade att hustrun till en president i ett afrikanskt land där årsmedelinkomsten inte överstiger 25.000 kronor per person hade varit på en shoppingrunda i Roms mest fashionabla affärsområde och spenderat omkring 175.000 kronor.
Finns det skäl att tro att den handlingsplan som antogs vid konferensen kommer att vara framgångsrik? En journalist svarar: ”Det vi nu kan hoppas på är att regeringarna skall ta handlingsplanen på allvar och vidta åtgärder för att genomföra dess förslag. Kommer de att göra det? ... Historien ger inte mycket grund till optimism.” Samme kommentator pekade på det nedslående förhållandet att trots att man vid 1992 års miljökonferens i Rio de Janeiro var överens om att höja biståndet till utvecklingshjälp till 0,7 procent av bruttonationalprodukten, ”har bara några få länder levt upp till detta mål, som inte är bindande”.
Vem skall mätta de svältande?
Trots människornas alla goda avsikter har historien mer än tillräckligt visat att ”jordemänniskans väg inte tillkommer henne. Det tillkommer inte mannen som vandrar att ens styra sitt steg.” (Jeremia 10:23) Så det är inte troligt att människan i egen kraft någonsin skall kunna mätta alla. Girighet, vanstyre och egoism har fört mänskligheten till avgrundens rand. FAO:s generaldirektör, Diouf, kommenterade: ”Vad som slutligen visar sig behövas är en omdaning av hjärtan, sinnen och viljeinriktningar.”
Det är något som bara Guds kungarike kan göra. För flera hundra år sedan profeterade faktiskt Jehova med avseende på sitt folk: ”Jag skall lägga min lag i deras inre, och i deras hjärta kommer jag att skriva den. Och jag skall bli deras Gud, och de själva kommer att bli mitt folk.” — Jeremia 31:33.
När Jehova Gud iordningställde mänsklighetens ursprungliga trädgårdsliknande hem, försåg han människan med ”all fröbärande växtlighet, som är på hela jordens yta, och varje träd, på vilket det är fröbärande trädfrukt” till mat. (1 Moseboken 1:29) Det var gåvor i överflöd — näringsrika och lättillgängliga. Det var vad hela mänskligheten behövde för att tillfredsställa sitt behov av mat.
Guds uppsåt har inte förändrats. (Jesaja 55:10, 11) För länge sedan försäkrade han att han ensam kommer att tillfredsställa mänsklighetens alla behov genom sitt kungarike under Kristus, tillhandahålla livsmedel åt alla, utplåna fattigdom, förhindra naturkatastrofer och eliminera konflikter. (Psalm 46:8, 9; Jesaja 11:9; jämför Markus 4:37–41; 6:37–44.) Då kommer jorden ”sannerligen att ge sin avkastning; Gud, vår Gud, kommer att välsigna oss”. ”Det kommer att bli fullt upp med brödsäd på jorden; på bergens topp kommer det att vara ett överflöd.” — Psalm 67:6; 72:16.
[Bildkälla på sidan 12]
Dorothea Lange, FSA Collection, Library of Congress