Beslutna att hjälpa barnen

I GÅR dog 40.000 barn under fem års ålder i världens uländer. I dag dör 40.000, och ytterligare 40.000 kommer att dö i morgon. De flesta av dessa dödsfall skulle kunna förhindras.

Denna beklämmande situation har länge betecknats som ”den tysta nöden” eller ”den tysta katastrofen”, med vilket avses att den i stort sett har undgått världens uppmärksamhet. ”Om 40.000 ugglor skulle dö varje dag, skulle det bli ett ramaskri. Men nu dör 40.000 barn, och knappast någon reagerar”, klagade Peter Teeley, en amerikansk talesman vid Toppmötet om barn, som hölls i FN-högkvarteret i New York år 1990.

Toppmötet kan emellertid komma att ändra på allt detta, hoppas somliga. I detta toppmöte deltog en rad höga befattningshavare från 159 länder, däribland 71 statsöverhuvuden. Tillsammans representerade de 99 procent av världens befolkning. Atmosfären vid mötet sammanfattades av Michail Gorbatjov, som sade: ”Mänskligheten kan inte längre tolerera att miljontals barn dör varje år.”

Dagarna före toppmötet visade världen det sitt helhjärtade stöd. Bokstavligt talat hundratals nationella och lokala möten, seminarier, studiecirklar och debatter hölls för att dryfta barnens belägenhet. Över en miljon människor i 80 länder tände ljus som en symbol av att de, trots alla problem och faror som tornar upp sig vid horisonten, hoppades att världen skulle kunna förändras till det bättre.

Toppmötets sista dag hälsades av UNICEF (Förenta nationernas barnfond) som ”den kanske mest betydelsefulla dagen någonsin för barnen i världen”. Varför denna entusiasm? Därför att nationernas ledare hade antagit en konkret ”aktionsplan” för att minska lidandet och dödligheten bland världens barn.

Konferensdiplomatins historia är visserligen full av brutna löften, men många tyckte sig kunna skönja en ny anda av uppriktighet och samarbete, på grund av att det kalla kriget nu var över. UNICEF-chefen James Grant sade entusiastiskt: ”Stats- och regeringscheferna tog i själva verket det första steget hänemot en tryggad välfärd för alla — för ’vuxna barn’ såväl som för barn — som den centrala målsättningen för utvecklingen i en ny världsordning.”

Inom ett år efter toppmötet hade faktiskt de flesta nationer redan gjort upp konkreta planer för att realisera det som beslutats vid mötet. Detta föranledde James Grant att säga: ”Vi ser det nu som ett mycket realistiskt framtidsperspektiv att god hälsa kommer att vara en verklighet för alla barn senast år 2000.”

Men hurdan är egentligen situationen för världens nödlidande barn, denna skamliga familjehemlighet som på senare tid har avslöjats av nationernas nyhetsmedier? Har vi nu, med tanke på den rådande atmosfären av internationellt samförstånd och samarbete, välgrundade skäl att tro att Förenta nationerna kommer att gå i spetsen för en ny världsordning? Är det realistiskt att hoppas på en ljus framtid för våra barn? De två följande artiklarna tar upp dessa frågor.