Ett besök hos bergsgorillorna

Från Vakna!:s korrespondent i Tanzania

ENDAST 320 exemplar lever i vulkanområdet kring gränsen mellan Rwanda och Demokratiska republiken Kongo. Ytterligare 300 finns i Ugandas otillgängliga skogar. De är bergsgorillor — ett av de mest utrotningshotade däggdjuren i världen!

Den amerikanska zoologen Dian Fossey gjorde mycket för att väcka allmänhetens intresse för de här djurens öde. Fossey kom till Afrika i slutet av 1960-talet för att studera bergsgorillor. Vid den här tiden höll de snabbt på att försvinna på grund av tjuvjakt. Denna modiga forskare förde en eremitliknande tillvaro i Virungabergen och blev snabbt vän med gorillorna som levde där. Fossey publicerade sina observationer i tidskriftsartiklar och i boken De dimhöljda bergens gorillor. Med tiden blev hon alltmer besluten att skydda sina pälsklädda vänner, och hon förde ett regelrätt krig mot tjuvjägare. Men hon föll själv offer i sin kamp, då hon mördades av en okänd angripare 1985.

Sporrade av förhoppningen att själva få se dessa fridsamma djur beslöt min hustru och jag 1993 att bege oss in i gorillornas land. Låt oss berätta om vårt äventyr.

Det hela börjar med att våra guider tar oss med på en timslång klättring från foten av den 3.700 meter höga vulkanen Visoke upp till kanten av Parc National des Volcans i Rwanda. Medan vi gör ett efterlängtat uppehåll i vår vandring, förklarar guiderna hur vi skall uppföra oss när vi möter gorillorna. Bara åtta besökare om dagen tillåts besöka den här gruppen av djur. Det minskar risken att de utsätts för sjukdomar och förhindrar beteendestörningar.

”När vi väl har kommit in i skogen, måste vi hålla oss tysta”, påminner oss en guide. ”Det gör det möjligt för oss att observera fåglar och andra djur i skogen — här finns nämligen förutom bergsgorillorna också Kandts markattor, svartpannade dykare, buskbockar, elefanter och till och med bufflar.”

Vi blir också medvetna om att det finns brännässlor och myror i nationalparken och att vi kanske måste gå i den dimmiga och leriga bushen. Min hustru och jag tittar på varandra. Vi är inte rustade för något sådant! Men de vänliga guiderna lånar oss regnkläder och stövlar.

Vår guide förklarar sedan att gorillorna är oerhört mottagliga för människors sjukdomar, och för att skydda dem måste alla som är sjuka eller som vet att de kan vara smittbärare stanna hemma. ”Om du känner att du måste hosta eller nysa medan vi är hos gorillorna, var då snäll och vänd dig bort från djuren och försök hålla för näsan och munnen”, säger en av guiderna. ”Kom ihåg att vi är gäster i deras dimhöljda hem.”

Så nära att vi kan röra dem!

Klättringen blir brantare och brantare. Vi når en höjd av 3.000 meter. Luften är tunn, vilket gör det ganska svårt att andas, och stigarna är smala. Men vi njuter av skönheten hos hageniaträdet, med sina rakt utsträckta grenar som är nertyngda av mossor, ormbunkar och orkidéer. Detta gör att skogen liknar ett vackert paradis.

Guiderna börjar nu leta efter den plats där gorillorna sågs dagen innan, trots att gorillorna är i ständig rörelse, på jakt efter färsk föda. ”Titta där!” ropar någon. I den mjuka vegetationen ser de en gorillas, en silverryggs, bädd, eller bo.

”Han kallas Umugome”, förklarar guiden. ”När en gorillahane är ungefär 14 år gammal, blir hans rygg silverfärgad. Han anses då vara gruppens ledare. Det är bara silverryggen som parar sig med gorillahonorna. De yngre hanarna som försöker göra det blir genast bortskickade! Men om en rival lyckas döda silverryggen, dödar han också alla dennes avkomlingar. Därefter tar den nye ledaren över och fortplantar sig med honorna i gruppen.”

”Hur länge lever en gorilla?” frågar någon i vår grupp, medan guiderna för oss in i en vacker bambuskog.

”Upp till 40 år” blir det tysta svaret.

”Sch! Sch!” viskar någon. Ett dovt grymtande ljud hörs. ”Vad var det? En gorilla?” Nej, det är en av guiderna som grymtar som en gorilla för att försöka locka fram ett svar. Vi måste vara väldigt nära nu!

Mycket riktigt, bara 5 meter bort är de, 30 stycken! Vi uppmanas att huka oss ner och vara tysta. ”Peka inte på dem”, ber en guide, ”de kan tro att ni kastar någonting på dem. Ni får inte heller ropa. Och om ni skall fotografera, rör er då långsamt och försiktigt, och använd inte blixt.”

Vi är så nära att vi kan röra vid dem! Men innan någon frestas att göra det, viskar en guide: ”Rör dem inte!” Knappt har han sagt detta, förrän ett par små gorillor har närmat sig för att inspektera oss. Guiden slår dem försiktigt med en liten gren, och de nyfikna ynglingarna rullar ner för sluttningen, brottandes som små barn. ”Mamma” träder emellan när leken blir för våldsam.

Silverryggen iakttar oss på avstånd. Plötsligt rör han sig mot oss och sätter sig ner bara några meter från vår plats. Han är mycket stor och väger nog 200 kilo! Han är alltför upptagen med att äta för att ägna oss någon större uppmärksamhet, även om han håller ett öga på oss. I själva verket är en gorillas huvudsakliga aktivitet just att äta! En silverrygg kan äta upp till 30 kilo föda om dagen. Och alla djur i gruppen är upptagna med att leta efter föda från morgon till kväll. Då och då kan man se dem slåss om ”godsaker” som de hittat.

Deras favoritföda är märgen i den enorma senecioplantan. De tycker också om vildselleri, vissa sorters rötter och bambuskott. Ibland gör de till och med en ”sallad” genom att blanda bambuskott med gröna blad från tistlar, brännässlor, måror och olika rötter och slingerväxter. ”Varför bränner sig inte gorillorna på nässlorna som de plockar och rensar?” frågar någon. ”Deras handflator har ett tjockt hudlager”, förklarar en guide.

Vi njuter av denna fridfulla scen, då den stora hanen plötsligt reser sig upp, slår sig på bröstet med knytnävarna och ger ifrån sig ett fasansfullt och nervslitande vrål! Han rusar fram mot en av guiderna, gör halt precis framför honom och ger honom en ilsken blick! Men vår guide grips inte av panik. I stället sätter han sig på huk, grymtar och rör sig långsamt baklänges. Det verkar som om silverryggen bara ville imponera på oss med sin styrka och makt. Tro mig, det lyckades han med!

Guiderna ger nu tecken att det är dags att ge sig av. Som gäster ”på de dimhöljda bergen” har vi tillbringat lite mer än en timme tillsammans med dessa underbara, fridsamma djur. Även om det blev ett kort besök, är detta en av de mest oförglömliga upplevelser vi haft. Vi kan inte låta bli att tänka på Bibelns löfte om en kommande ny värld, i vilken människor och djur för beständigt kommer att leva tillsammans i fred! — Jesaja 11:6–9.

[Karta på sidan 18]

(För formaterad text, se publikationen)

Bergsgorillans utbredningsområde

DEMOKRATISKA REPUBLIKEN KONGO

Kivusjön

UGANDA

RWANDA

AFRIKA

Förstorat område

[Bildkälla]

Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc.