Möte med gorillan — skogens jätte
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Zaïre
”KOM ihåg att stå alldeles stilla, när han anfaller. Han kommer att dyka upp ur snårskogen plötsligt och med ett högt skrik vilt rusa igenom den snåriga undervegetationen. Han kommer att stanna någon meter ifrån oss. Sedan kommer han att ställa sig upp och slå sig på bröstet, ursinnigt rytande. Rör er inte! Var tysta. Anfallet är bara en bluff för att skrämma de mänskliga inkräktarna.”
”Rör er inte!” Vår ledares ord ringde i våra öron, när vi vandrade genom de täta skogarna i östra delen av Zaïre, före detta Belgiska Kongo. Hur skulle vi reagera, när vi ställdes ansikte mot ansikte med ett av naturens mest skräckinjagande djur, bergsgorillan, den största av aporna? Han sägs vara femton gånger starkare än människan! Hur skulle min hustru reagera? Och de andra fyra i vårt sällskap?
Vår ledare och de pygméer som spårade åt honom hade blivit mycket förtroliga med dessa sällsynta och kraftfulla djur. De hade gjort många turer långt in i dessa djungler där gorillan håller till, och pygméerna hade till och med vid behov jagat dem för att få mat. Aporna hade aldrig fullföljt sin bluffattack — hittills. De stannade alltid ett litet stycke ifrån dem.
Fastän mer än hundra år förflutit sedan de första vita upptäcktsresandena genomforskat gorillornas hemtrakter, är det först under de senaste två decennierna som man har bedrivit intensiva vetenskapliga undersökningar. De så kallade människoaporna hör till de mest sällsynta djuren i världen och förekommer bara inom ett par områden i Centralafrika. De största av människoaporna hör hemma i regnskogarna i de bergstrakter som ligger på ömse sidor om gränsen mellan republiken Zaïre, västra Uganda och Ruanda.
En fridsam natur
Medan vi vandrar allt längre in i dessa djurs marker, påminner vi oss att gorillan i vanliga fall inte är aggressiv. Fastän detta djur med lätthet skulle kunna slita en människa i stycken, finns bakom hans vildsinta yttre en skygg och fridsam, ja, till och med inbunden natur. Någon gång har det hänt att han vandrat ned till utkanterna av en te- eller kaffeplantage och skrämt i väg arbetarna. Men i vanliga fall dödar gorillan aldrig människor eller ens skadar dem, om han inte blir ofredad eller angripen. Detta var uppmuntrande, men kunde vi lita på det?
Vi minns att gorillorna förflyttar sig i familjegrupper, från några få individer till flera dussin. Varje familj har sin ledare, som familjemedlemmarna visar tillgivenhet och lojalitet. Det han gör är avgörande för hela gruppens verksamhet. Ledaren är vanligen en hanne, som är mer än tio år gammal, och han känns igen på sin silverfärgade rygg, som kontrasterar mot den järngrå färgen på resten av pälsen.
Som fullvuxen är denna apa enormt stor. Hans kraftiga kropp kan väga upp till 200 kilo, och han kan vara 165 centimeter lång, när han står upprätt. Hans jättelika armar kan ha en räckvidd på nära två och en halv meter! Vilken kontrast mot den unge på ett och ett halvt kilo han var, då han föddes! Han utvecklas mycket snabbt, omkring dubbelt så fort som människan.
Gorillan kan uppnå en ålder av trettio eller till och med trettiofem år. Står den verkligen upprätt och går omkring som en människa? Nej, den är ett fyrfotadjur och går oftast på alla fyra och rör sig med förbryllande, till hälften gungande, till hälften hoppande, rörelser. Den använder armarna mest som stöd, och kroppsvikten bärs upp av de hårda, böjda knogarna.
Vi visste att vår närvaro skulle förmå gorillan att dunka sig på bröstet och kanske företa sin skräckinjagande bluffattack och att detta skulle vara hans sätt att varna sin familj för den annalkande faran och dessutom skrämma i väg oss mänskliga inkräktare. Trots detta trängde vi allt längre in i deras domäner utmed det spår de hade gjort dagen före.
Alltid i rörelse
Det är en oförglömlig upplevelse att ströva genom djungeln i gorillornas spår. Gorillorna lever som nomader och genomströvar skogen på jakt efter föda. De tillbringar aldrig två nätter på samma ställe; men de rör sig bara inom bestämda gränser och håller sig inom ett område på ungefär 40—50 kvadratkilometer. Trots att de kan färdas mer än femton kilometer om dagen, beroende på tillgången på föda, är det inte svårt att följa deras spår. De förflyttar sig en och en i en lång rad, tränger sig fram igenom undervegetationen, bryter av grenar, äter upp delar av växter och lämnar efter sig andra tecken som syns tydligt i många dagar.
Men vänta! Plötsligt ropar den pygmé som går i täten: ”Angalia!” Vi har fått veta att detta ord på swahili betyder: ”Titta här!” Vad har han fått syn på? Han har funnit det läger där flocken sov föregående natt! Vid skymningen dagen före hade varje familjemedlem byggt ett tydligt urskiljbart rede av blad och kvistar. För att bygga sin bädd hade varje djur tydligen ställt sig på någon bra plats, där det fanns gott om lövrika grenar, dragit till sig och brutit av grenarna och placerat dem runt omkring sin kropp i en någorlunda välordnad hög och sedan kastat sig ned mitt i högen. I denna sov de från omkring sex på kvällen till sex på morgonen — tolv timmar.
Vi räknade till nitton bäddar, inklusive dem som ungarna hade byggt. I den här familjen gjorde var och en sin egen bädd. Några gorillor hade byggt sina bäddar i grenklykor i träd, ungefär som hängmattor, och använt kraftigare grenar för att bära upp den tunga kroppen. En bädd befann sig nio meter över marken. Bäddarna sade oss mycket om flocken, men de var inte byggda efter någon påtaglig modell. De hade inga anordningar som kunde ge värme eller skydd, och inte heller kunde de stå emot regn eller svåra väderleksförhållanden. De var rätt och slätt bekväma högar.
Vad äter gorillan?
Kort efter dagningen (som inträffar klockan sex året om här i tropikerna) överger den ena gorillan efter den andra sin bädd och påbörjar sin två timmar långa frukost, då de makligt kliver från munsbit till munsbit. En del kanske börjar sin frukost i sängen. De behöver inte laga till sin mat. De räcker helt enkelt ut handen och sliter åt sig en handfull växter. När de har ätit färdigt på ett ställe, går de bara några steg längre bort till nästa.
Gorillan dödar aldrig för att skaffa sig föda. På sin höjd kan han plundra någon liten bananodling. Denne fredlige vegetarian lever på en kost som består av rötter, löv, unga skott och frukter och har i frihet aldrig setts äta kött, till skillnad mot sin släkting schimpansen. Det bästa han vet är att bita loss barken på unga grenar för att komma åt de mjukare inre delarna. Eftersom det regnar mycket och morgondaggen ligger tung på den redan saftiga födan, ser man aldrig gorillan stanna för att dricka vatten ur sjöar och vattendrag.
Gorillans kost är allt annat än enformig. Han har åtminstone hundra olika växter att välja mellan. Efter frukosten kan dessa stora apor strosa omkring till framåt förmiddagen. Då ger de sig av igen på sin jakt efter föda. I detta avseende liknar gorillorna gibboner och schimpanser.
Sammanträffandet
När vi kommer närmare, ser vi många tecken som skvallrar om att vårt första möte med gruppen är nära förestående. Luften är fylld av en frän lukt. Pygmén där framme tecknar åt oss att stå stilla. Vi har fått reda på att gorillans syn är mycket skarp och att han snabbt kan uppfatta minsta rörelse. Vi smyger tyst framåt, men grenar knäcks under våra fötter. Våra hjärtan slår våldsamt. Plötsligt hörs alldeles framför oss i den täta snårskogen ett skräckinjagande, gällt skrik, ett isande ljud, och sedan prasslet från hjorden som flyr bort från oss och in i skogen.
För ett ögonblick var det enda ljud jag hörde mina egna hjärtslag. Så dök han upp. På alla fyra kom ledaren med sin silverfärgade rygg brakande genom djungeln på väg mot oss och sopade undan allt som kom i hans väg! Hans nära en meter breda axlar bar upp den kraftiga nacken och det välbekanta, svarta ansiktet med de yviga ögonbrynen. Han rusade vilt framåt tills han bara var två och en halv meter ifrån oss! Då stannade han tvärt.
Det är svårt att säga om vi stod orörliga i lydnad för vår ledares tidigare instruktioner eller om vi helt enkelt blev förlamade av skräck. Vi stod där och stirrade på djurets kraftiga huvud, som tycktes sitta direkt på dess båda skuldror, käkarna som sköt ut på ett iögonenfallande sätt och de väldiga näsborrarna som mynnade rakt framåt. Han ställde sig upprätt och började trumma på bröstet och vråla och blottade därvid tänderna och hela munhålan.
Jag hade dittills trott att gorillans tänder var gnistrande vita, men att döma av hans av tandsten missfärgade tänder var det tydligt att han slarvade med tandborstningen. Gorillans gälla tjut är förmodligen det mest öronbedövande ljudet i hela djurvärlden. Om det var meningen att detta vrål skulle verka skräckinjagande, så hade det verkligen avsedd verkan på oss.
Han lät oss på ett mycket tydligt sätt förstå att vi inte skulle komma hans familj närmare. För ett ögonblick stod han bara där och stirrade på oss med sina skarpa, mörkbruna ögon, och vi kunde tydligt se hans hårlösa läppar, öron och näsa. Hans små, svarta öron liknade människans. Vi sneglade på vår ledare och såg att han stod och tuggade på ett blad, vilket hade en lugnande inverkan på herr Silverrygg.
Nyfikenheten är ömsesidig
Att titta på gorillan i fångenskap i någon zoologisk trädgård i USA eller Europa är en sak, men att möta en flock gorillor i deras egen miljö är något helt annat. Vi fick se mödrar som bar på sina små ungar och höll dem tätt tryckta mot bröstet med ena armen. Andra ungar red på moderns därtill mycket lämpliga, breda, platta rygg, där det fanns massor av hår att hålla fast i. Ingen risk att halka av där, inte! Ungefär femton meter längre bort till vänster höll tre ungar på att hoppa och skutta och leka en lek som såg ut som ”följa John”. De äldre gorillorna lät dem hållas, fast de själva inte visade några tecken på att vilja leka.
Det var tydligt att nyfikenhet var den främsta orsaken till att de stannade kvar. Uppenbarligen ville de titta på oss lika mycket som vi ville se på dem. De hade emellertid den fördelen att de var skyddade bakom ett tunt lövverk.
Omkring tjugo meter längre bort började en stor, svart hanne klättra upp i ett träd, förmodligen för att bättre kunna hålla utkik på oss. Han klättrade varsamt och placerade händerna försiktigt och stadigt på trädet och kastade samtidigt då och då en blick på oss. Vi tittade uppmärksamt på och hoppades att inte några bräckliga eller torra grenar skulle brista under hans tunga kropp. Det har hänt att gorillor har skadat sig när svagare grenar har brustit under dem. När han väl kommit upp till toppen, satte han sig åter till rätta och iakttog oss med stort intresse, under det att han hela tiden åt, bröt av grenar och stoppade in bladen i munnen. Efter en och en halv timme klättrade han ned med fötterna före och bröstet mot trädstammen.
Ett lätt regn började falla, men det verkade som om det bara var vi människor som lade märke till det. Vår ledare pekade ut en hona som snabbt sträckte ut handen mot en buske och med en enda rörelse slet av bladen och stoppade dem på en gång in i munnen. Ytterligare en annan, som såg ut som om han just hade varit och blivit klippt, böjde försiktigt ned en stam mot sig, bröt av den och började gnaga av barken för att komma åt de inre delarna, på ungefär samma sätt som vi äter en majskolv. Två andra satt och putsade sig på armarna och skuldrorna och hjälpte också varandra att bli fina.
En mörkbrun apa med ovanligt långt hår satt orörlig och tittade åt vårt håll ett par minuter och sträckte sedan plötsligt ut armen, slet snabbt av ett ungt träd och stoppade den lövrika toppen i munnen. Ännu en annan visade hur duktig han var att använda sina fingrar genom att skala av barken på ett ungt skott på samma sätt som vi skalar en banan. Då och då gav någon upp några skall i rask följd, någon trummade på bröstet för att lätta spänningen, belåtna djur utstötte ett slags morrande eller grymtande, men för övrigt var hjorden oftast tyst och lugn medan den skötte sina dagliga sysslor.
En givande upplevelse
Det började nu bli sent, och framför oss hade vi en promenad på mer än sex kilometer nedför de dimhöljda sluttningarna på Mount Kahuzi till den teplantage där vi hade ställt bilen. Vi tänkte på den fina upplevelse vi varit med om.
Gorillan delar skogen med många andra djur, men den har inte många fiender. De flesta skräms i väg av deras högljudda tjut. Utan tvivel är det människan själv som är deras störste fiende. Sjukdomar kan hemsöka dem och döda ända upp till mellan 40 och 50 procent av de nyfödda, och dessutom blir många av dem för köttets skull dödade av infödingarna. I provinsen Kivu i republiken Zaïre gör man nu genom en serie tämligen väl skyddade reservat beslutsamma ansträngningar för att bevara dem vid liv.
Denna den största av alla apor kan vara av speciellt intresse för personer som tror på evolutionsteorin, men dessa apor bidrar inte till att styrka denna teori. De korta iakttagelser som vi gjorde på nära håll i deras egen miljö i bergen har i ännu högre grad ökat vår uppskattning av dessa djur som en ovanlig och särskild del av Jehovas skapelse. De likheter de kan ha med människan beror helt enkelt på att vi alla har en och samme danare.